livetefteralice

Varken positivt eller (tack och lov) negativt. Men jag hade en hemsk natt med väldigt lite sömn. Tyckte att Mini inte rörde sig så mycket eller så starkt som hon borde, och försökte få en reaktion varje gång jag vände på mig eller vaknade (vilket ofta är samma sak - jag vaknar av att jag behöver vända på mig). I morse utvecklades oron till panik, och jag ringde min barnmorska och bad att få komma dit och bli undersökt. Det var bara att komma förbi sa hon, så D och jag knatade dit. Jag hann lugna ner mig redan på vägen och medan vi väntade, eftersom Mini hade rört på sig av och till ända sedan jag vaknade, men jag kände att om jag inte får höra att hon har normala hjärtslag så skulle paniken komma tillbaka.

D blev tvungen att gå till jobbet innan jag fick komma in på undersökning, men min fina BM Y gjorde ett bra jobb med att fortsätta lugna ner mig på egen hand. Hon tog en kurva på Minis hjätslag, och kände efter hur hon låg i magen, och sa att allt verkade helt normalt. Mini ligger fortfarande med huvudet neråt, men inte fixerad i mitt bäcken, utan just nu med benen uppdragna som en liten groda. Det var nog därför rörelserna hade kännts annorlunda i natt, sa Y. Och sen ringde hon till bedömningsmottagningen på Ackis och förklarade läget för dem, så att jag fick en tid där imorgon klockan tio. Jag vet inte vad jag kan få ut av den, men jag ska iaf få träffa en läkare och prata om igångsättning - hur de tänker om det och hur jag tänker. För sådan full panik som jag hade i morse, när jag mådde illa och var yr och knappt kunde andas för att jag var så rädd, sådana dagar kan jag inte hantera. Jag trodde inte att jag mådde riktigt så dåligt av oron, men det gör jag visst.

Imorgon är ju en onsdag, och det betyder vecka 37+0. Mini börjar alltså räknas som fullgången (beroende lite på vilka bok jag läser eller på vilkets landstings hemsida jag tittar på), så jag har visst hopp om att läkarna ska tycka att det är bättre att hjälpa henne på traven ut snart än att hon ska ligga kvar och bli översköljd med mina ångesthormoner och få en mamma som är helt utmattad av sömnbrist innan förlossningen kommer igång av sig själv.

Att välja mellan två saker som inte är helt optimala, med andra ord. Visst är igångsättning inte det bästa för varken Mini eller mig, men det är inte skadligt för någon av oss heller. Och hon är ju nästan fullgången nu.

Jag har spenderat större delen av eftermiddagen på soffan med att sova ikapp och gosa på Tösen, och nu ska jag försöka ta tag i lite uppsatsskrivande, att fylla i blanketter från Försäkringskassan och annat viktigt.

/L