Hydrosonografin

Det gick både bra och dåligt. Läkaren gjorde undersökningen (ett vaginalt ultraljud med en tunn kateter som sprutade in vatten i livmodern) och han tyckte att allt såg helt normalt ut. Och det låter ju bra, men han sa också att det finns andra undersökningar som kan göras för att vara hundra procent säker på att det inte är något fel på min livmoder: att gå in med kamera, och att göra magnetröntgen. Han lät inte som att han tyckte att det borde vara nödvändigt med andra undersökningar, men han skulle nämna att de finns för min vanliga läkare. Vi pratade om cerklage, och han sa att om det skulle vara (något annat) fel på livmodern så utesluter inte det att jag kan behöva ett cerklage också. Jag har tänkt på det mycket, att vad de än skulle hitta för fel så vill jag ha ett cerklage. Det känns verkligen som att det och vila är det enda som kan ge oss en chans att gå en hel graviditet ut.

Det var förresten en sån där bra läkare, som pratade och förklarade vad han gjorde, ritade små skisser på hur livmodern såg ut i olika vinklar och vad han tittat på med ultraljudet. Han verkade genuint intresserad av min historia och av hur jag klarade av undersökningen, och svarade på de frågor jag hade. Och han berömde oss (mig och D) för att vi tog kontakt med vården i förebyggande syfte, och det var jätteskönt att höra. Jag har ju annars känt i varje kontakt jag haft med Ackis att jag inte hör hemma på någon av avdelningarna: jag har inte problem att bli gravid och hör därför inte till Reproduktionscentrum, men jag är inte gravid och hör därför inte heller riktigt till specialistmödravården heller. Eller, det är i alla fall det intryck jag fått varje gång jag ringt till någon av dem. Fast läkaren sa att det är klart att jag hör till specialisten, det är bara mindre vanligt att deras patienter behöver hjälp innan de blir gravida.  

Så nu vet vi väl lite mer, och får vänta på vad min vanliga läkare har att säga. Och det var det bra.

Det dåliga var min reaktion på själva undersökningen, och efteråt. Det gjorde inte ont, men jag fick kämpa emot tårarna när jag låg där på britsen och tittade på en skärm som visade min tomma livmoder. Dels för att den var tom, när jag så gärna vill vara gravid igen, och dels för att förra gången jag gjorde en sådan undersökning var det på kvinnokliniken i Kalmar. Då låg jag också på en brits med vatten sipprande ut ur kroppen, men de gångerna visade skärmen hur utrymmet runt Eskil blev mindre och mindre allteftersom hans vatten sipprade ut. Och till slut såg vi att hans lilla hjärta slutat slå, och han hade börjat flytta sig neråt, som om han förberedde sig inför förlossningen.

Jag har alla de där ultraljudsbilderna av tvillingarna på näthinnan, från det allra första då min läkare såg att det var två små hjärtan som slog, till rutinultraljudet då vi fick veta att det var två pojkar, till när vi låg på sjukhuset i Kalmar och varje ultraljud var som ett ännu värre hugg i hjärtat. Från två små friska, levande pojkar till en död och en levande, som inte orkade hålla sig kvar när brorsan till slut ville komma ut.

Nu när jag tänker på det var det rätt bra gjort av mig att inte gråta hysteriskt nu i morse. Eller efteråt, eller nu.
Jag har så många fruktansvärda minnen som jag börjar bli ganska bra på att knuffa långt bak i tankarna och bygga en mur runt.

Men jag mår rätt bra just nu ändå. Efter sjukhuset var jag några timmar i skolan och utövade krig mot det nya kopieringssystemet, sen gick jag en stund till graven, och sen tog jag bussen hem. Och nu ska jag försöka plugga lite till (och inte läsa senaste Sookie-boken istället).

/L




Kommentarer
Postat av: Elin Isaksson

Hej! Vad berörd man blir av din historia. Hoppas att det kommer att gå bra för dig i fortsättningen när du blir gravid igen. Kram Elin

2011-05-09 @ 18:10:13
Postat av: Hannah

Vad skönt att de inte hittade något fel!!! Samtidigt vore det ju bra om de hittade något litet som lätt gick att åtgärda (inte för att jag vet vad det skulle kunna vara)!



Förstår också att du vill ha cerklage vid nästa graviditet! Hoppas så att ni snart ska få en liten kvar i livet att ta hand om och "slösa" all er kärlek på!



Kram

2011-05-09 @ 22:25:20
URL: http://hannahsskrivterapi.blogspot.com/
Postat av: karolin, min blogg och jag

Jag önskar att jag när jag väntat barn igen kunnat känna glädje och spänning vid varje UL, vilket blev många. Men varje UL blev en påminnelse om att jag sett E död på skärmen, utan hjärtslag. Det var tufft varje gång, iaf innan jag fick se att barnen levde. Och den där lyckokänslan vid UL den infann sig aldrig igen. Likaså kunde jag bli väldigt irriterad över andras kommentarer som gick ut på att det var så spännande och verkligt med UL och kommentarer om avundsjuka över att vi fick göra så många, en gång när jag väntade mitt första barn igen tror jag t o m jag sa ngt spydigt om "att om ditt barn dör så kommer du oxå få göra många UL igen", eller iaf tänkte jag det. Det är inte lätt med UL igen, men jag hoppas att du kommer få göra flera med enbart tickande hjärtan och vinkande barn.

2011-05-12 @ 23:00:00
URL: http://omunkavlad.wordpress.com
Postat av: Lina Svarar

Tack ska ni ha!

Elin: och detsamma av er! Jag hoppas verkligen att det går bra med er nya graviditet!

Hannah: Ja, det är ungefär så det känns, eller att de hittade nåt definitivt, i alla fall.

Karolin: Som så många gånger förr satte du huvudet på spiken. UL kommer aldrig att vara något helt och hållet glädjande igen, hur mycket jag än önskar att det skulle vara det.

2011-05-17 @ 10:04:31
URL: http://livetefteralice.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0