Trassel

Ni minns kanske den där remissen som först blev skickad till fel avdelning och sedan skickade igen?
Idag ringde jag till specialistmödravården igen för att ta reda på varför det har gått mer än tre veckor utan att jag har fått en kallelse. De ringde till Reproduktionscentrum (som hade avvisat den första remissen eftersom den var felskriven på något sätt), som ringde upp mig.

För att göra en hydrosonografi (eller kontraströntgenundersökning) måste jag vara på ett annat ställe av min menscykel än jag är nu, och när jag kommer dit ska jag ringa och försöka boka en tid. Så i bästa fall får jag tid inom en månad, i värsta fall två eller flera... De har mycket att göra på avdelningen, och jag är inte den enda som behöver göra en sådan undersökning.

Blä.

När barnmorskan som ringde mig förstod att jag väntar på besked för att kunna bli gravid igen så snart som möjligt så lovade hon i alla fall att de skulle göra vad de kan för att jag ska få min undersökning snart. Hon hade missuppfattat det hon hört från specen, eller läst i min journal antar jag, för ungefär så här gick samtalet:

BM -"det är väl inte så bråttom än, du har ju barn, eller planerar du att bli gravid igen snart ?"
Jag - (som blev så ställd att jag bara hasplade ur mig svaret) "alltså, mina barn är ju döda."
BM- "Va, båda två?"
Jag - "Alla TRE".
BM "Nämen oj då. Jaha, jag trodde att du hade ett som klarat sig. Jamen då ska vi försöka se till att du ska få komma hit så fort som möjligt."

Eller nåt i den stilen, med lagom mycket medkänsla för att jag inte skulle börja gråta, och lagom mycket professionalitet för att jag inte kände det som att det var ett rutinmässigt samtalsämne för henne. Inte ens på Fertilitetscentrum råkar de förmodligen inte så där jätteofta på familjer som förlorat tre barn på rad.

Och på tal om tragedier så läste jag en artikel häromdan om en fruktansvärt sorglig historia. Ett par som efter sex sena missfall äntligen skulle få barn med hjälp av en surrogat har istället blivit inblandade i en vårdnadstvist. Kvinnan som bar barnet (hon har två egna levande barn) och är dess biologiska mor (mannen i paret är biologiskt pappa) ångrade sig, har bestämt sig för att behålla den lilla flickan och kräver barnets pappa på pengar. Nu vet jag ju inte varför surrogaten är biologisk mor till barnet, men jag antar att det är för att mammans ägg inte fungerar av någon anledning. Annars skulle väl de flesta föräldrar som skaffar barn på det här sättet välja att de båda är biologiska föräldrar till barnet. Jag vet att det här inte är någon enkel fråga med självklara svar, men jag blir ändå så arg på den här kvinnan. Hur kan hon frivilligt ställa upp på att vara surrogat och sedan göra så här mot det stackars paret som redan förlorat sex barn? Jag förstår att det måste vara oerhört svårt att bära någon annan familjs barn, men ändå. När hon själv redan har två, och de inte har några som lever. Och när hon inte har något kärleksförhållande med barnets biologiske far, utan bara blivit inseminerad för att han skulle få vara förälder till ett levande barn tillsammans med sin fru? Vad ska hon säga till sin dotter när hon växer upp och vill veta varför hon inte har någon pappa? Och har pappan och hans fru, hon som skulle vara flickans mamma, inga rättigheter alls? Det är bara så himla sorgligt, alltihop.

/L


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0