livetefteralice

Julfirandet i Tierp har varit nästan precis så som jag förväntade mig: mysigt och avslappnat med massa mat, godsaker och trevligt sällskap. Som extra grädde på moset har vi massor av snö!

Tyvärr var juldagskvällen jobbig, jag satt i köket och grät med D och kunde inte sluta. Tankarna på att Alice borde ha varit med har jag haft i huvudet hela tiden, men tillslut blev det för mycket och sorgen tog sig ut, som sorg brukar göra. Den 26:e, (sexmånadsdagen efter att vår älskling föddes och dog) var också lite sorglig, men den gick faktiskt bättre.

Hon var med oss här hela tiden i tankarna och i form av min berlock och en Aliceängel som jag ritade ute i snön.  Hemma hos sina morföräldrar och moster i Bjursås fick hon ett eget pepparkakshjärta i köksfönstret av sin moster (där det bakas hjärtan med familjemedlemmarnas namn i kristyr som hängs upp med röda band på rad i gardinstången) och ljuset lyste på minnesplatsen som hennes mormor gjort i trädgården.

Ärtan mår så vitt vi vet bara bra, och mamman mår bättre nu när järntabletterna gjort henne piggare och mindre illamående. Småsaker som att jag inte får äta mögelost, har slutat dricka te på mornarna och att min matsmältning har saktat ner till snigelfart kan jag stå ut med bara vi får en frisk Ärta i slutänden, även om jag klagar. Man måste ju vara beredd att göra uppoffringar för sina barn, har jag hört :)

På det hela taget är det faktiskt inte så illa, hörni.

Bilder kommer senare.


/L