livetefteralice

I veckan ringde jag Specialist-MVC för att fråga varför det gått flera veckor utan att jag fått remissen vi blev lovade när vi var där. Det visade sig att den hade blivit avvisad, de gör tydligen inte kontraströntgen-undersökningar av den sorten på Reproduktionscentrum (detta stod i min journal, som jag fick uppläst för mig av hon som svarade i telefon på Specen), men de rekommenderade att en ny remiss skulle skickas till kvinnokliniken.

Nån ny remiss hade inte skickats, och jag fick löfte om att min läkare skulle få en lapp om mitt ärende, och hon skulle ringa tillbaka till mig.

Så nu väntar vi igen, på att få undersökningen som det rekommenderades att jag skulle göra. Och sedan får vi vänta på svar, och besked om det behövs en operation eller inte, och på om jag alltså kan försöka bli gravid igen, eller om vi måste vänta ännu längre, eller helt ge upp tanken på fler biologiska barn. Ser det normalt ut, då har vi blivit lovade cerklage, och det känns ju skönt. Ser det illa ut, då väntar ytterligare en lång väntan - först på att få medgivande från kommunen att få möjlighet att adoptera, sedan på att bli godkänd i barnets hemland, sedan på att bli matchad till ett barn och slutligen på att vistas i landet medan adoptionsprocessen där blir klar. Dessutom måste båda de blivande föräldrarna för att få adoptera från flera av de länder som Adoptionscentrum samarbetar med ha fyllt 30 år.

Men jag vill ha besked nu! Denna väntan hänger över mig hela tiden, jag tänker lika ofta på att jag inte vet något om hur resten av det här året kommer att bli, som på att barnen fattas mig. Oron flätas ihop med sorgen, och jag är så trött på att må dåligt. 

Allt jag vill ha är ett vanligt familjeliv med levande barn. Är det för mycket begärt?

/L

Min nya läkare vill undersöka om jag har "uterus anomali", dvs en medmödd missbildning av livmodern (som beror på att den under fosterstadiet inte har växt ihop som den ska). Så nu ska jag bli kallad till kontraströntgen på fertilitetscentrum, och det känns ju lite mysko.

Och det på två sätt. Dels att jag, som tack och lov inte har haft några som helst problem med att bli gravid, ska sitta i samma väntrum som par som har svårt att bli det. Det känns lite respektlöst, på något sätt. Och så känns det konstigt att helt plötsligt kanske ha en helt ny förklaring till att barnen föddes så extremt för tidigt, även om vi så klart inte kan veta det förrän efter undersökningen. Fast det låter ju som en ganska vettig teori, och det känns bra att det görs en så noggrann utredning som möjligt nu när jag inte är gravid. Om det skulle visa sig vara den variant som kallas "septus", alltså att livmodern har en mellanvägg, så skulle det kunna vara en förklaring till att
barnmorskan som gjorde rutinultraljudet på pojkarna hade en annan åsikt om hur många hinnor de hade mellan sig än vad överläkaren som först diagnostiserade tvillinggraviditeten hade.



Och en "septus" verkar kunna gå ganska lätt att operera bort också, så vi får väl hoppas på att om jag har en missbildning, så är det av den typen.

Så nu väntar vi: på remiss, på undersökning, på besked och på att kunna fatta beslut.

Jag är SÅ trött på att vänta.

/L

Idag har jag varit praktikant på Stadsarkivet i fyra dagar. Hela den tiden har jag ägnat åt det första steget i en arkiveringsprocess, nämligen: inventering.

Jag jobbar med delar av ett stort arkiv som fortfarande är aktivt, och tanken är att jag ska komplettera det så mycket jag hinner genom att ta hand om gamla leveranser som inte är inordnade i arkivet ännu.

Det är roligt och spännande, men jag är så himla trött i både kroppen och sinnet, och jag längtar till helgen då jag kan vila mer (och slippa gå upp klockan 6 på morgonen).  Min nacke är stel, mina axlar ömmar, min ländrygg och min högra handled gör ont (och när jag skriver det här märker jag hur ofta jag faktiskt använder de små musklerna som styr fingrarna, tur att jag har ett bra handledsskydd), och jag har blåsor i handflatorna. Det sista kan iofs bero på att jag satt ganska länge i roddmaskinen på gymmet igår, men det hjälper mig inte direkt i jobbet.

För den som inte vet så mycket mer om vad en arkivarie gör än att det handlar om "gamla papper" (många verkar inte ens veta det, utan blandar ihop oss med arkeologer, arkitekter eller antikvarier) kanske det inte låter som ett tungt jobb, och det måste det väl inte heller vara eftersom en arkivarie också kan syssla med digitala dokument, utbildning, utställningar, studiebesök, forskarservice, föreläsningar m.m. Men, just att ordna ett arkiv så att det går att söka i, det kan vara tungt.

Så här har min dagsrutin sett ut större delen av veckan:
*Kollat av listan jag fått på vad som skall ingå i arkivet.
*Hittat någon som kan låsa upp arkivlokalerna i källaren där mycket av materialet finns (som praktikant får jag ingen egen nyckel).
*Hämtat materialet: Efter att ha puttat upp den tunga brandsäkra dörren, släckt lyset och vridit om dörrvredet har jag tagit med mig en av de högljutt skramlande arkivvagnarna från arkivlokalen där jag har min arbetsyta och gått genom korridoren och en första dörr (som ibland måste skjutas upp) till fikarummet. Sedan har jag gått genom fikarummet, öppnat nästa dörr med dörröppnaren och så ner för den lilla branten och genom nästa korridor. Ut genom dörren till forskarexpeditionen och öppna en dörr till, trycka på knappen till hissen, skjuta in vagnen i hissen och gå och öppna dörren till trappan (hissen kräver också nyckel). Gå ner för trappan till källarplanet till hissen och hämta vagnen, skjuta den genom nästa korridor till en av arkivlokalerna och öppna den brandsäkra dörren där, slå på lyset och skjuta in vagnen.
Är i med än så länge? :)
Sen kommer själva hämtningen av materialet. Jag ska hitta rätt hylla, öppna skåpet genom att vrida på vredet, och så plocka ner pärmarna, arkivboxarna eller vad det nu ska vara från hyllorna. På med materialet på vagnen tills den är full (och tung!), och så göra om allt det andra, fast baklänges. Alltså: släcka lamporna, arkivdörren, korridoren, hissen, trappan, dörren, forskarexpeditionen, dörren, korridoren, branten, dörren, fikarummet, dörren, korridoren, arkivdörren, tända lamporna, rulla in vagnen till min arbetsplats.

Och sen ska materialet upp i hyllorna där, helst i en ordning som gör det lättöverskådligt för mig att hitta i när jag börjar på nästa steg i processen.


Den här typen av hyllor är det. Varje hylla har ett nummer, och hyllplanen har också varsin bokstav som namn. Man räknar uppifrån från A till F. Så om jag ska hitta något på till exempel 8:318C ska jag till arkivlokal nummer 5, hylla nummer 318 och tredje hyllplanen uppifrån.

Det blir ganska många varv om dagen på sådana här handtag i kompakt-systemet. Som tur var verkar alla fungera som de ska (dvs att ingen är onödigt trög), och golvet är jämt och fint, så jag slipper problemet jag hade med kompakten på museet i Kalmar där en av hyllorna ville åka tillbaka samma väg som den kom och jag måste skynda mig att ställa något i vägen för att slippa bli klämd.

Så det är nog inte så konstigt att jag är lite sliten, men jag har roligt! Och jag har verkligen insett att det är väldigt viktigt att jag tränar upp musklerna i bålen och styrkan i armarna så mycket jag bara kan inför mitt framtida yrkesliv.


/L

Idag upptäckte jag att det faktiskt finns vissa påminnelser om allt det som vi skulle ha haft, som inte gör så ont:

Gravidmagar, om det sitter på mammor i väntrummet på specialistmödravården. Gravidmagar i andra delar av sjukhuset (tex i hissen) är fortfarande jobbiga.

Gjorde min första dag på praktiken idag. Den var faktaspäckad och jag är ganska slutkörd eftersom jag av nervositet sov dåligt i natt. Jag har fått ett ganska stort och varierande material att ordna och förteckna (bland det jag tittat på hittills finns pappershandlingar, ljudband, diabilder, foton, DVD:er, CD-ROM, kartor, ritningar och en modell av stadshuset, och de äldsta handlingarna är från 1945), och det känns som att jag både kommer att lära mig mycket och ha roligt.

Gasquen var väldigt trevlig fastän maten var kass och en del av underhållningen bara konstig. E och jag hade trevliga bordsgrannar, och dansade till ett bra band innan vi gav upp och drog hem till henne vid ett-tiden. Jag fick sällskap till busshållplatsen av henne och söta lilla hunden Perro, och trillade i säng när jag till slut kom hem. Bussarna går inte lika ofta efter midnatt, och eftersom min mobil helt utan förvaring hade slut på batteri kunde jag inte ringa D när jag gick från hållplatsen. Jag brukar göra det när det är mörkt ute, eftersom det får både honom och mig att känna oss säkrare.

Jag fick komplimanger för både masken och klänningen, pratade med en hel del trevliga människor och fick både sjunga studentikosa sånger och dansa. Egentligen är jag väl inte så förtjust i studentikosa sånger, men jag börjar kunna dem, och en del av alla små tricks som hör till en sån här fest (som att på vissa ställen ställa sig upp eller banka näven i bordet, eller det överdrivet komplicerade sättet att skåla) lite bättre nu och känner mig mindre bortkommen. Tyvärr har jag "O gamla klang och jubeltid" i huvudet nu, och börjar nynna på den lite när som helst. Nåja, det är väl en världslig sak, som Karlsson på taket säger. :) Och det är ju alltid roligt att sjunga.

Nu ska jag ta och läsa klart min bok, för den måste lämnas tillbaka på torsdag.


/L

Träningen igår måste ha varit effektiv, för jag har ont när jag går, tar på mig jackan och skrattar. Vi klarade av 20 minuter av det så kallade enkla step-up passet innan både jag och I kände att det blev för svårt. Och då blev det gymmet i över en timme istället. Roddmaskin, benpress och flera olika maskiner som tränade bålen körde vi, plus en för axlar och armar som gjorde att jag kände mig otroligt svag. När jag tog bort vikterna och bara tränade med själva maskinens tynd lyckades jag göra fyra repetitioner om 12, så den får jag verkligen träna på. Fast det är ju klart, det är inte så ofta jag sträcker armarna över huvudet i normala fall, så det är inte så konstigt att de musklerna är svaga i jämförelse med till exempel benens muskler.


Och så var det förberedelserna för gasquen. Jag öppnade upp klänningen i halsen igår, och masken är guldmålad men inte dekorerad ännu. Det lutar åt påfågelfjädrar och prydnadsstenar, lägger ut en bild i morgon.


Provet, då? Jo, jag har kommit fram till att jag älskar elektronska tentor! Vi skrev provet i eftermiddags och fick resultatet samma dag: jag fick godkänt. Och det var jag inte alls säker på att jag skulle få, så det känns jätteskönt.


Och nu ska jag ta och mjuka upp mina stela muskler med ett bad och passa på att läsa lite i "Tongues of Serpents", den nyaste delen i en väldigt bra fantasy/alternativ historia-serie som utspelar sig under Napoleontiden. Med drakar.


/L

Jag är faktiskt lite ledsen för att jag inte har en biljett till någon av Take Thats spelningar i sommar. De har två spelningar i Köpenhamn, som ju faktiskt inte är så väldigt långt bort (och då skulle jag dessutom kunna passa på att hälsa på min fina svägerska med make), det är ganska troligt att det blir deras enda turné som fem-mannaband (eftersom Robbie Williams hatar att turnera), och för att jag har lovat mig själv att om de någonsin återförenades så skulle jag gå och se dem.

Och för att när de uppträder, så kan det se ut så här:



"Kidz" på Brit Awards 2011

(jag får inte inbäddningskoden att fungera....)

/L

I morgon har jag lovat att gå på mitt första träningspass med vännen I. Det blir step-up klockan 16 på Campus 1477. Gaaah! Jag känner mig fullständigt ur form och rejält nervös för att träna i grupp, och dessutom med min dåliga koordinationsförmåga (även om det känns lite lugnare att veta att jag har en vän med mig). Men det måste göras, gymmet ligger nära skolan och längst med busslinjen som jag brukar åka hem, och det kostar 240 kr i månaden med autogiro. Allt att vinna, inget att förlora, alltså. Hoppas bara att jag kan gå på torsgad så att jag tar mig till tentan.... Iiiiiiiiiiiiiiii!

Det var en "ta-tag-i-sådant-som-vi-tänkt-fixa-länge-dag" idag. D köpte äntligen nya glasögon och dessutom solglasögon med styrka, efter att ha provat vad som kändes som varenda par i butiken. Han blev nöjd och jättefin i båda paren, så det var väl värt att han tog god tid på sig innan han bestämde sig.

Och jag klippte av mig håret igen.
Först tänkte jag mig något i stil med Rihannas mohawk, men efter att ha diskuterat med min frisör kom jag fram till att det nog skulle kräva lite för mycket styling för min smak (och väldigt täta klippningar för att behålla den korta längden).



Så istället blev det plan B: en väldigt kort, klassisk klippning. Vi tittar på den nya versionen av tv-serien "V" (som inte är så där lysande, men vi fortsätter titta ändå i hopp om att det ska bli bättre), och utomjordingarnas ledare Anna (hon spelas av Morena Baccarin, som har varit med i två av mina favorit sf-serier: Stargate:SGI och Firefly) har en sådan frisyr.



Jag inspirerades också av bilder på Mia Farrow,


Alyssa Milano i "Förhäxad",

och Emma Watson.


För en gångs skull hade jag också med mig inspirationsbilderna till frisören. Fast, i kameran, eftersom vår skrivare inte har någon färgpatron. Det var väl kanske inte helt optimalt, men verkade fungera.

För så här ser jag ut:






Jag är lite extra stolt över mig själv för att jag överhuvudtaget blev klippt idag, och inte började gråta eller sprang ut ur salongen när min frisör reste sig upp från sin stol bakom disken och visade sig vara väldigt uppenbart gravid. Jag sa inget om varför jag har svårt med fina gravidmagar, jag försökte undvika att titta på den, och jag gjorde mitt bästa för att småprata med henne om annat (mest om hur mitt hår beter sig och hur det har sett ut förut). Det hjälpte att de spelade avslappningsmusik i stil med den min kära mor brukar ha på när hon ger massage (hon är massageterapeut och har egen firma). Då somnar jag nästan alltid på bänken, och när jag blev klippt kändes det ganska naturligt att blunda mycket eftersom jag faktiskt blev sömnig av musiken. Och då slapp jag ju se magen så mycket i spegeln framför mig.

Och fint blev det ju!

/L

Jaha. Libero (och Pampers) är inte visst längre bara ett sånt företag som fortsätter att skicka reklam till föräldrar som förlorat spädbarn.

Nu har de börjat tortera oss med sin tv-reklam också.
En lång rad jättesöta, friska, normalstora bebisar mot en helt vit bakgrund. Precis vad jag behöver, när jag tröttnat på att se bebisar och andra påminnelser om alla andras levande barn i princip varje gång jag loggar in på Facebook...
Blä!

/L

Vi har haft en tapetserare här i tre dagar. När vi flyttade in tyckte nämligen bostadsbolaget att de förra hyresgästerna hade slitit så mycket på väggarna att det var nödvändigt att tapetsera om i vårt sovrum, arbetsrummet och vardagsrummet. Att välja ut nya tapeter ur det (ganska tråkiga) utbud som Uppsalahem har i sin katalog tog ganska lång tid. Dels är det så svårt att se på en liten bit tapet hur ett helt rum skulle se ut, och dels har vi prioriterat andra saker sedan vi flyttade in (som skolan, jobbsökeri, begravning och resan till Marrakesh).

Men när vi nu äntligen tog tag i saken blev det så här:
Sovrummet fick den mörkaste grå tapeten i sortimentet. I Kalmar var väggarna i sovrummet mörkt grå och det var väldigt fint, så jag ville gärna återskapa dem så gott det gick.


Arbetsrummet fick en ljust sandfärgad tapet med ljusare mönster som D valde ut, och trots att jag saknar den mörkbruna medaljongtapeten som var fondtapet på ena väggen där förut (men inte de andra kaffelatte-färgade tapeterna!) så gillar jag det. Det blev mycket ljusare i hela rummet nu, och den fina medaljontapeten sitter kvar i hallen, så jag kan ändå se den varje dag.




Vardagsrummet fick väldigt ljusa tapeter, med svaga silverfärgade ränder (som bara syns när ljus faller direkt på dem). Det var ljust där redan innan (både på väggarna och eftersom vi har fönstren ut mot den inglasade balkongen), och det är fint mot det träfärgade golvet, våra svarta möbler och allt det gröna från krukväxterna i fönstret. Tyvärr har jag bara små och ganska dåliga bilder på tapeterna att visa än så länge, för kamerans batterier behöver laddas.

Eftersom D har skadat ett revben på träningen (han har börjat med Brasiliansk Ju-Jutsu) och inte kan bära så mycket, och vi var tvugna att stänga in Tösen i ett av de rummen som inte tapetserades, så blev det ganska stressigt och jobbigt fram till att målaren gjort klar det sista och gick hem. Alla prylar har packats ner i lådor och möblerna flyttats mellan rummen, det var ett riktigt slitgöra. Någon av oss har också fått gå upp klockan sju och stänga in katten i ett annat rum så att hon inte skulle råka smita ut i trapphuset eller få färg över sig, och det har hon så klart inte gillat alls. Bara känslan av att det är en främmande person i lägneheten kan vara jobbigt, och lägg till det en skrikande katt, dålig nattsömn av att sova i "fel" sovrum utan mörkläggningsgardin och att jag hade mycket att göra i skolan förra veckan. Det är också något med att ha alla våra saker i lådor som gör mig stressad och orolig, fast jag vet att det är tillfälligt. Det känns som att vi är på väg att flytta igen, och jag är så trött på att slita upp hela mitt liv och börja om igen. Fast, det är ju det som flytten hit till Uppsala betyder, att vi inte ska flytta mer (i alla fall inte på flera år, och då inom stan eller inte så värst långt utanför).

Så nu när det är över känns det på det hela taget bättre. Det är mycket kvar att packa upp, men idag placerade vi nog ut de sista möblerna och vi har börjat fundera på vad vi ska sätta upp på vilka väggar.

Jag tror att det blir bra när det blir klart.

/L

Jag har fått ett bloggpris av vännen Hanna på Hanna leker.

Tre frågor ska besvaras och sen ska priset skickas vidare.

Min tre favorit sysslor / intressen:

1. Läsa. Väldigt mycket fantasy och S-F, historiska romaner och en hel del facklitteratur om design, hantverk och dräkthistoria.

2. Hantverka. Sy för hand, brodera, sticka, virka, nålbinda, tillverka smycken, sy om kläder. Gärna med en återbrukstanke i botten, för lite extra utmaning.

3. Spela spel. Brädspel och en del tv-spel, men mest.... det är ganska pinsamt, men jag spelar alldeles för mycket Farmville. För er som inte känner till det är det ett spel på Facebook där man har en liten virtuell gård där man odlar virtuella grödor, träd och föder upp djur. Det är väldigt gulligt och färggrant, totalt beroendeframkallande och egentligen väldigt korkat. Alla träd, djur, byggnader, prydnader och fält med grödor kan tas bort och flyttas, så om jag vill kan jag ägna all min speltid bara åt att möblera om och inte utföra de olika uppdrag som spelet ger mig (till exempel: om du hämtar äggen från dina höns 200 gånger får du ett pris i form av poäng, mynt som kan användas som betalning ispelet, eller nåt annat). Det kan se ut ungefär så här:



Fem bloggar som jag vill skicka vidare till ( och besöker varje dag) är:
1. Sagostund
2. Memmans monster
3. Kolbengtsson
4. Tildas mamma
5. Min blogg och jag

/L

Jag fick den här listan av vännen I på Facebook och tyckte att den kunde passa här också.

1. Gjorde du något 2010 som du aldrig gjort förut?

Jag och D åkte utomlands på semester, till ett land där jag (och inte han heller) inte kunde språket. En effekt av den resan var att jag inte firade jul alls, det var också första gången. Jag var gravid med tvillingar fram till mars.

 

2. Höll du några av dina nyårslöften från 2010?

Jag tror inte att jag gav några förra året, kändes ganska oviktigt just då. Det gjorde det i år också, men jag har lovat mig själv i efterhand att jobba på att vara ifrån D mer än några timmar då och då. Han ska ju börja jobba igen, och jag går faktiskt inte längre sönder av att inte ha honom inom en meters avstånd 24 timmar om dygnet. Länge gjorde jag det, och då gick det inte. Vi har suttit som hopklistrade ända sedan Alice dog, och än värre blev det efter Max och Eskils död.

 

3. Vilka länder besökte du?

Marocko. Förutom det höll jag mig i Sverige, Kalmar fram till sista augusti och Uppsala därefter, närmare bestämt.

 

4. Bästa resemålet?

Medinan (den muromgärdade gamla stadsdelen) i Marrakesh, Marrocko, dit semesterresan gick. Det var fantastiskt!

 

5. Vad var din största framgång 2010?

Att jag efter mer än fem år, flera flyttar och förlusten av tre älskade barn lyckades ta min kandidatexamen och få i väg ansökningen till min drömutbildning. Och att jag kom in där och nu läser masterprogrammet i ABM med inriktning arkivvetenskap.

 

6. Största misstaget?

Jag har funderat mycket på vad jag hade kunnat göra annorlunda, men kommer till slut fram till att det inte finns något. Varken jag eller någon annan hade kunnat göra något för att ändra det som hände oss. Och allt annat är oviktigt, på det stora hela.

 

7. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag låg på sjukhus i tio dagar innan Eskil och Max föddes och dog (eller dog och föddes egentligen, i Eskils fall). Inte var jag väl sjuk egentligen, men jag hade fruktansvärt ont i både kropp och själ och fick diagnosen "cervix incufficiens/svag livmoderhals"och förklaringen till varför alla mina barn fötts alldeles för tidigt. Så jag är mer trasig än sjuk, antar jag.

Förutom det (och det känns ju lite banalt i sammanhanget) lyckades jag dumpa en kastrull med kokhett pastavatten över min vänstra fot, men klarade mig med rodnad och blotta förskräckelsen.

 

8. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Den 1-10 mars, tiden på sjukhuset. Den 22:a september, då vi begravde barnens urnor. 

 

9. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?

Från och med du med Oskar Linnros. Den får mig alltid att tänka på vad jag har förlorat, och att gråta. The Flood med Take That i orginaluppsättning, dels för att den är bra och jag blir 15 igen när TT kommer på tal, och dels för att den spelades på en radio när vi gick på en liten gata på väg hem från Kasbahmoskén och jag tänkte att det här är Marrakesh: medeltid och nutid samtidigt.

 

10. Vilket program har varit det bästa på tv?

True Blood, precis som de senaste två åren :) Annars har jag upptäckt Warehouse 13 och det gillar jag skarpt. Och så har jag tittat på en massa andra serier på datorn: CSI, Castle, Bones mfl,mfl.

 

11. Vilken var årets bästa film?

Gaaah, en till svår fråga! Jag har sett så många, och alla var inte från 2010. Jag passar.

 

12. Vilken kändis var du mest sugen på?

Va? Har jag inte funderat på.

Sugen på att träffa, helst bli bästa kompis med: Johanna Koljonen från P3 Kultur. Hon verkar fantastisk.

 

13. Vilken var din bästa månad?

Det var kanske januari eller februari, när jag fortfarande var gravid.

 

14. Bästa stället du var på/vid?

Kan jag verkligen med att skriva Marrakesh igen? Jo, det kan jag. Marrakesh! Och Uppsala.

 

15. Vad spenderade du mest pengar på?

Semestern och begravningen, i den ordningen.

 

16. Vilket var ditt bästa inköp?

De två gånger jag klippte av mig håret. Först i januari då det riktigt långa håret försvann, och sedan nu i höstas då det lockiga håret jag hade på sjukhuset rykte. Jag behövde verkligen göra det för att försöka markera förändringarna i mitt liv, nu när det inte blev som det var tänkt.

 

17. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Det blå strecket på graviditetstestet. Det första ultraljudet, då vi fick reda på att vi väntade tvillingar. Det andra ultraljudet, när vi fick veta att det var två pojkar. När jag fick mitt antagningsbesked. Semesterresan. Kusinbarnet Ns ankomst. Att båda Ds syskon gifte sig. Den fina Uppsala-Ekebykeramiken jag fick av pappa. Att vännen E flyttade till Kalmar. Praktiken på KLM. Uppmuntrings-paketet jag fick av Hanna. Namnsmyckena från Petra. Besök av mamma och pappa. Flytten till Uppsala. 

Och jo: att Take That återförenandes och spelade in en ny skiva. 

 

18. Var du gladare eller ledsnare2010 jämfört med tidigare år?

Jag var tyvärr ungefär lika ledsen som under andra hälften av 2009 (dvs efter juni då Alice dog).

 

19. Vad önskar du att du gjort mer?

Sånt jag mår bra av: nöjesläsa, hantverka, baka, träna.

 

20. Vad önskar du att du gjort mindre?

Sovit för mycket, slappat, isolerat mig.

 

21. Hur tillbringade du julen?

Sov sent, åt frukost på Riaden, turistade, åt lunch på restaurang, shoppade, vilade middag på Riaden, åt middag ute, shoppade kanske lite till (dagarna flyter ihop lite), badade Hamam, gick och lade mig.

 

22. Blev du kär i år?

Blev jag det? Tja, på så vis att jag blir nykär i maken ganska ofta så blev jag väl det.

 

23. Bästa boken du läste i år?

Åh, jag avskyr såna här frågor, det är så svårt! En av de som gjorde störst avtryck var "Shadows of the Wind" av Carlos Ruiz Zafón som jag läste på semestern. Den tryckte på alldeles för många av mina "olycklig mamma"-knappar. "Ilium" och "Olympos"  av Dan Simmons väckte många frågor om vad det innebär att vara människa, hur viktigt det är att vi minns vårt förflutna, och hur ofta sexism och andra fördomar ofta är helt omedvetna hos den som uttrycker dem. "Dragon Keeper" och "Dragon Haven" av Robin Hobb, tankeväckande på ungefär samma områden + att där fanns bland de bästa skildringar av drakar jag någonsin läst. :)

Jag har läst många andra böcker under året men jag kan inte komma ihåg fler just nu.

 

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

Jag önskade mig en hemgjord "Devil's Food Cake" och gåvobevis från Action Aid på en get till en fattig familj, och fick båda.

 

25. Något du önskade dig men inte fick?

Det uppenbara: en födelsedag med två levande, friska söner. Eller en dito dotter.

 

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?

Spelade spel och moffade fikabröd med goda vänner hemma i lägenheten. Och stortrivdes!

 

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Se nr 25. Att D och min far hade sluppit vara arbetslösa under året (båda har fått nya jobb nu). Att ha fått träffa min syster oftare (vilket är svårt när hon bor i Oslo och vi båda är upptagna).

 

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010?

Påklädd. Jag frös mycket under graviditeten, och resten av tiden också. Sorg är kallt, och vår lägenhet i Uppsala har problem med termostaten. Mycket lager-på lager och yllesockor.

 

29. Vad fick dig att må bra?

D. Tösen. Mamma. Pappa. Allra käraste syster. Vännerna och släktingarna som vågade och vågar stötta oss i vår sorg. Resan, så klart. Annars ganska normala saker: en bra film, en god bok, bra musik. Hembakade bullar och nybakt bröd med egen marmelad. En kopp te i lugn och ro. Hantverk. När jag får prata om barnen (även om det nästan alltid är sorgligt också). När jag fick in skoluppgifter i tid och de blev godkända.

 

30. Är det något du saknat år 2010 som du vill ha år 2011?

Förutom svaret på fråga 25: att få umgås mycket med vänner, och träffa mamma, pappa och syster min oftare. Att vännen E flyttar till Uppsala, eller i allafall närmare oss än Kalmar :)

78 besökare igen i förrgår men inte en enda kommentar? Har jag blivit så tråkig? :)

/L (som verkligen borde börja läsa nu om hon ska hinna med sina 100 sidor kurslitteratur om dagen...)


Den här leguanen på Skansens akvarium ser inte heller ut att ha en så där jättespännande dag. Eller så vilar hen sig bara...

Jag hade sett fram emot att få börja blogga igen om allt som jag har upplevt, sett och tänkt under våra tio dagar i Marrakesh.

Men sen slog magsjukan till. Inte i Marrocko, som man kanske kunde tänka sig, utan på planet hem eller möjligen någon annan del av resan hem från Arlanda.

Vi är jättesjuka båda två, och det enda positiva i eländet är att få sova i sin egen säng, och en väldigt gosig katt.

/L

78 besökare på bloggen igår, 77 om man räknar bort mig.

77 personer!?

Jag känner till kanske 20-30 personer som sagt att de läst minst ett inlägg, vart kommer alla ni andra ifrån? 

Jag känner mig hedrad att ni vill ta del av mitt liv, men blir också väldigt nyfiken. Du nytillkomna läsare, lämna gärna en kommentar om varför du läser och hur du hittade hit (och vem du är, om du vill).


/L

I torsdags var jag på mitt andra möte hos Spädbarnsfonden, och det var det bästa hittills. Vi var ganska många (mest mammor), och jag fick för första gången träffa en annan kvinna med cervixinsufficiens öga mot öga. Och när jag fått höra hennes historia och lite om hur det gick till rent praktiskt att vara gravid med ceklage, och att hon fått två levande, friska barn med hjälp av den här behandlingen, då hände något.

Jag började hoppas igen. Där satt jag, omgiven av föräldrar som förlorat minst ett barn men sedan ändå fått minst ett levande. Och jag började tänka att kanske, kanske kan jag också bli en sådan förälder.

/L

Igår innan vi åkte hem till "bror" M igår var vi nere på stan och tittade lite på ljusfestivalen som håller på mellan 30 oktober och 28 november. Vi hann bara med några stycken, men den som finns vid Kvarnfallet var jättefin och jag lyckades få till några bilder på ljusspelet som visades på Upplandsmuseets vägg till "De fyra årstiderna".

Blått...


Lila...


och lila med blommor...



Den sista bilden blev ju inte så bra, men det syns väl att den ska representera våren och Valborg?


Ja, och så passade jag på att ta några kort på Åhlénshusets fasad innan den dumma idén att glasa in hela huset blir av. Borde ta några fler i dagsljus också.




/L

Idag var jag och klippte mig hos en frisör som vännen I tipsat om. Jag blev väldigt nöjd med min nya frisyr och min studentrabatt, och frisören med att hon fick i princip fria tyglar med mitt vildvuxna tjocka hår.


Jag fick nämligen en otrevlig övverarskning efter att jag lyckats övertala D att sätta saxen i håret och klippa mig en kortare frisyr. Han klippte fint, men det visade sig att mitt hår har för mycket volym för en enkel, rak hemmaklippt pagevariant. Det blev liksom päronformat nedtill, och mest såg jag ut som Hedvig i barnprogrammet "Från A till Ö". Minus färgen på Birgitta Anderssons peruk, den runda glasögonen och den långa spetsiga näsan, då. 

Lite så här, alltså:


Det såg lite bättre ut efter hand, men det var ändå alldeles för fluffigt för min smak:


Så nu ser det ut så här:





/L

I går kväll var jag på min första "öppna träff" hos Spädbarnsfoden. Föritom ledaren, som själv förlorat en dotter, var där ett par vars son föddes död nu i somras. Det var så skönt att få träffa andra drabbade föräldrar i verkligheten och inte "bara" på nätet.
Men hjälp, vad nervös jag var! Och inte blev det bättre av att jag glömt bort att den busslinje jag åkte in till stan just nu leds om pga filminspelningen de hållit på med på Drottninggatan (första delen i den amerikanska Millennium-triologin), och jag därför kom försent när jag väl insett att bussen åkte åt "fel" håll ner mot centrum och jag lyckats hoppa av på första bästa hållplats efter Botaniska trädgården.

Så jag kom lite sent, vilket aldrig är bra för nervositeten, och så blev jag så där pratsam som jag ofta blir när jag är nervös. Det kändes nästan som att jag kom dit och tog över hela träffen med mina berättelser och frågor: om våra barn och deras, hur de hanterat sorgen, vilka bemötanden de fått från omgivningen, hur sjukvården här i länet fungerar (bra, tydligen. Bland annat verkar deras journalsystem vara samkörda, så att de slapp ringa och boka av tider eller få samtal från barnmorskan om nya besök, så som jag fick), hur de hade tänkt när de planerade barnens begravningar, och säkert en massa annat som jag inte kommer ihåg just nu.

/L

... och fick D till att klippa av mig luggen! Varför gjorde jag det inet själv? Jo, därför att maken har bättre ögonmått än vad jag har, eftersom hans jobb rör sig runt milimeterskalan, och jag är van att hantverka i cm. Finputsade, och kom med "glada tillrop" gjorde jag däremot.




Jag känner mig riktigt nöjd. Helt perfekt blir det ju naturligtvis inte första gången, men som med alla andra hantverk tar jag för givet att övning ger färdighet. Och det är så skönt att slippa ha en massa hår hängande löst runt ansiktet!

Nu ska jag bara våga få oss att sätta saxen i den där massan av hår som hänger som en pälskrage ner i nacken på mig också... Ungefär ner till hakan tror jag blir en bra längd!

/L

I alla nya sociala sammanhang måste jag bestäma mig för hur och när, och hur mycket jag ska berätta om barnen. Att inte berätta om dem är ju inget alternativ, eftersom jag då får dåligt samvete och det känns som att jag skäms för dem. Och det gör jag ju inte, de är de finaste skapelser jag och deras far åstadkommit tillsammans!

Men det är svårt att väva in det på ett naturligt sätt i samtalen jag har med nya bekanta, och att lära känna folk tar oftast ganska lång tid (om man inte råkar befinna sig på internat/folkhögskola/lajv eller något annat geografiskt och tidsmässigt begränsat sammanhang, där brukar det gå snabbare per automatik. D och jag är ett levande bevis på det).

Så, hur, var och när ska jag berätta om vår Alice, vår Max och vår Eskil? När andra pratar om sina levande barn? När jag presenterar mig första gången? I vanliga "lära-känna-varandra" samtal om vart man bor, vart man kommer ifrån och vad man har för intressen?

Nej, det brukar inte bli så. Jag ser framför mig hur samtalet tystnar och alla stirrar på mig, för att sedan börja undvika mig i korridorer och fikarum.

Och då går det som det gick förra gången, på museet. Jag håller in det, och håller in det lite till, fram till att det liksom exploderar. Och det var vad som hände i skolan för några veckor sedan.

I lunchrummet, vid ett bord med klasskamrater som jag knappt pratat med innan. Den där utställningen på Museum Gustavianum kom upp, och när jag såg hur det började svartna i ögonvrårna och jag blev tvungen att skjuta ifrån mig min mat därför att jag plötsligt mådde illa, så hasplade jag ur mig en vädjan om att de andra skulle byta santalsämne, eftersom jag har förlorat tre barn på ett år.

Så nu är jag väl ”hon med döda barn”, igen. Men, även den här gången fick jag ett bra bemötande, när chocken lagt sig och jag fick prata av mig lite med klasskamraten V, som tog med mig på promenad. En av de andra tjejerna kom fram under rasten senare på dagen och vi pratade lite, så jag fick veta att jag inte hade låtit arg som jag trodde, och möttes med sympati. Jag förstår att det måste vara väldigt svårt att veta vad man ska säga efter att ha fått en sådan hemsk historia liksom slängd i ansiktet av en främling, men de gjorde det väldigt bra, allihop.

Så på det hela taget gick det ju bra, den här gången också.

 

/L