Några bilder från Alices dag


Blommorna jag plockade under långpromenaden som vi gick nere vid Bergavik. Rödklöver och prästkrage var det också i den lilla bukett som vi plockade i Linköping, jag tror det var dagen efter att Alice dog. Vi var ute och gick i stadsparken med hennes farbror T, Ds bror. Buketten fick Alice sedan ha med sig när hon skickades vidare från Neo till bårhuset, och så vitt jag vet följde den med även till krematoriet. Det kändes sorgligt men fint att plocka blommor till henne igen, det skulle ju ha blivit tvärtom när hon växte upp - små tufsiga buketter med vårens första vitsippor och tussilago.


Jag var så glad att jag hittade förgät-mig-ej, det är en av mina favotitblommor, och de passar så bra till namnet också förstås. De två ängsklockorna fick bli som en extra hälsning från mamma till Alice, eftersom de är Dalarnas landskapsblomma och växer vilt på familjens fäbod, där hon skulle ha fått tillbringa en del av varje sommar med att klappa på fåren, leka i lekstugan och allt det där andra som jag förknippar med min barndom. Och så fick det bli en kvist med eklöv, för hennes pappas förra efternamn.


På kvällen tände vi hennes ljus.



Och så blev ängeln färdig i helgen, jag bytte spår lite och blandade applikation med broderi.

/L

Bröllopsdag och andra solglimtar

Igår firade vi 2 år som gifta, D och jag, men i år var första gången som vi riktigt firade det. Förra året hade ju Alice precis dött och vi klarade knappt av att gå till den lokala mataffären, så restaurangbesök var inte att tänka på.

Trots att den dagen också förmodligen alltid kommer att påminna om den hemska tiden efter hennes födelse så hade vi en fin årsdag, med jättegod mat på den mysiga italienska restaurangen Ernesto's här i stan. De enda problemen var att portionerna är så stora att man inte orkar äta upp (vilket blir "jobbigt" eftersom det är så gott att man försöker ändå....), och att de spelar italiensk satellitradio på lite för hög volym. Men å andra sidan fick vi bland annat höra roliga grejer som 60-tals låten "Hey Paula" på italienska! Det var visst inte bara här i Sverige som låtar på engelska spelades in på nytt för hemmapubliken (en hel del av dem sjöngs in av Lill-Babs och Siv Malmqvist: Sån't är livet, Tunna skivor, Leva livet... mfl). Och hur kommer det nu sig att jag, som är född på 80-talet, vet sånt här? Jo, jag lyssnade på mina föräldrars skivor, framförallt mammas EPs, när jag var liten, och kan många av de där klassiska svenska pop/schlagerdängorna utantill än i dag!

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, nej... Som någon kanske har märkt har jag lätt för att vika av och byta tankebanor både när jag skriver och pratar... :)

När jag i morse loggade in på Facebook hade jag fått 19 "like" och kommentarer på min statusrad om att vi firade
två-årig bröllopsdag! Det värmde verkligen att se att så många uppmärksammar även när något positivt händer i mitt liv. Kanske är det lättare då? Jag vet inte, men det gjorde mig glad hur som helst.

Dessutom är det fantastiskt väder, jag hittade en låda med omärkta saker som kanske kan hjälpa mig att sortera upp en av de stora gåvorna av omärkta flyguniformer på jobbet, och i morgon kommer mina älskade föräldrar hit!

Just nu mår jag riktigt bra!




Jag var SÅ glad att jag inte hade någon brudbukett, för jag behövde båda händerna till att hålla Ds med, så nervöst var det!


Jag älskar den där klänningen! Och håret :)
/L



Min dotter och Michael Jackson

Jag nämnde ju kopplingen mellan dagarna då alla inblandade kämpade för Alices liv här i Kalmar och sedan i Linköping, och Michael Jacksons död.

Det första jag hörde om att MJ dött var när ambulansen körde ut från Länssjukhuset. Sjuksköterskan Maria och läkaren Marie pratade med varandra och mig om att de hört nyheten, men ännu visste ingen så mycket om omständigheterna.

En tid senare, när D och jag hade kommit hem till lägenheten igen, så stod jag och diskade. För att slippa undan tystnaden spelade jag "HIStory" på min lilla stereo i köket. De första låtarna gick bra, men så började "She's out of my life". Och jag bröt ihop fullständigt, trillade i en liten hög på golvet och kröp ihop i fosterställning. Jag grät som ett barn, höglljutt och hulkande, men det tog flera minuter innan jag lyckades få ur mig några ord till D, som kom springande och höll om mig. Jag bara låg där, med tårarna sprutande och en enorm svart klump i bröstet. Det gjorde så ont! Jag var arg och ville banka med nävarna i golvet och skrika för full hals, men väluppfostrad som jag är gjorde jag naturligtvis inte det, jag bara grät istället. Till slut fick jag fram: ”mitt barn!” och ”det är lyckliga föräldrar överallt, men vi är så olyckliga”, och ungefär det vanliga om hur orättvist det är och hur arg jag är. D drog mig upp på fötter så småningom, men det tog mig jättelång tid att sluta gråta. Bakom en hulkning verkade det bara finnas en till, i all oändlighet. Det kändes som att jag alltid skulle må så som jag gjorde just då, och det tror jag att jag sa också.

När jag har mina allra svartaste stunder mår jag fortfarande så där, även om jag med tiden har vant mig vid smärtan. Och jag kan fortfarande inte lyssna på "She's Out of My Life" utan att börja gråta.


"She's Out Of My Life"

[1st Verse]
She's Out Of My Life
She's Out Of My Life
And I Don't Know Whether To Laugh Or Cry
I Don't Know Whether To Live Or Die
And It Cuts Like A Knife
She's Out Of My Life


[Bridge]
So I've Learned That Love's Not Possession
And I've Learned That Love Won't Wait
Now I've Learned That Love Needs Expression
But I Learned Too Late

Och nu, ett år efter att "The King of Pop" dog, kan jag knappt lyssna på radio, se på tv eller koppla upp mig mot internet utan att någon påminner mig om att han dog den 25 juni 2009. Det är ju möjligt att det minskar med åren, men jag misstänker att det kommer vara likadant den sista veckan i juni varje år: så fort det börjar pratas om att hans dödsdag närmar sig så blir jag påmind om att Alices också gör det.

Min dotter och Michael Jackson. Två barn som dog före sina föräldrar, två älskade människor som alltid kommer att vara saknade, och som gör de sista dagarna i juni till sorgens tid.

/L  


Älskade barn

Idag är det ett år sedan vår Alice föddes. Vad jag önskar att hon hade fått stanna kvar! Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne här, rund och frisk och den som lyste upp varje dag i vårt liv. Jag ville inte riktigt gå och lägga mig igår eftersom jag visste att jag då skulle bli tvungen att gå upp och möta den här dagen.

Önskar att vi hade en grav att gå till, det känns ju som det mest naturliga sättet att uppmärksamma den här dagen på. Men, i brist på det får vi försöka börja skapa oss egna traditioner runt Alicedagen. Vi har tänkt att tända ljuset som vi fick på begravningsbyrån, och jag vill plocka lite fina vildblommor att ställa i minneshyllan.

Undrar om midsommar-helgen alltid kommer att kännas så här? Det har varit en av mina favorithögtider, men nu blir den dubbelt jobbig. Vi kommer aldrig att få uppleva den med Alice, hon kommer aldrig att dansa runt midsommarstången i min hemby i Dalarna med blommor i håret och klädd i kulldräkt eller finkläder som hon har fått välja själv. Och den kommer att inträffa på eller runt hennes födelse-och-dödsdag varje år.   


Mamma älskar dig så mycket, Alice!

Och för övrigt är jag för jävligt trött på allt tjat om att Michael Jackson också har varit död i ett år. Som om det vore viktigt. Han fick ju i alla fall leva.

/L

På långpromenad i det vackra vädret...

...kan man ta sådana här bilder:


En mer än fallfärdig lada som jag får storslagna drömmar av, i stil med projekten i "Build a new life in the Country".

Idylliskt.


Samma idyll, längre avstånd.


Vet inte vad det är, men fina är de!


Eklöv. Ett av de vackraste träd jag vet. Och så har ju värdens finaste hetat Ekblad....


Midsommarblomster kallade vi de här när jag växte upp, har ingen aning om ifall det är korrekt.


Småländsk idyll nere vid havet.


Den har legat där i flera veckor nu, undrar om någon bor på den?


Livslång kärlek.











Det hade visst blåst lite...





Och sen tog batterierna slut igen!

/L

Idag har alla Alice namnsdag...

... och jag har börjat brodera en Alice-ängel på min nyinköpta väska. Som en liten hyllning till vår fina lilla dotter. Vad jag önskar att jag fick säga: "grattis på namnsdagen, min älskling! " till henne, och inte bara skriva det.



Det fantastiska vädret vi har här, och att praktiken är så rolig hjälper mig än så länge att hålla sorgen lite på avstånd, men fan vad svårt det är i vissa stunder! Det är barnvagnar, glada ungar, prat om barn och kommande barnbarn och gravida överallt.

/L


Det har kommit! - del 2

och så ska jag väl ta och lägga upp en bild nu när kameran funkar igen ;)



Idag bär jag den på en lång kedja.

/L

Pappersarbete

I dag har vi äntligen blivit klara med papperen som ska skickas in till folkbokföringen för att Max och Eskil i alla fall på något sett ska synas i systemet. Om vi får igenom att de ska bokföras som en AFB-relation (aldrig folkbokförd relation) så kommer deras namn i framtiden att synas om någon tar ut en personbild på mig eller deras far.

Det skulle kännas så bra, att våra små pojkar får synas och ta plats någon annanstans än "bara" i våra hjärtan. Speciellt eftersom deras namn inte finns någon annanstans. De har ju inte ens några egna journaler, så det var en kopia på min journal från förlossningen som vi lade med i kuvertet.

Dödsboanmälan för Alice har vi också fått klar, så nu ska bara de båda kuverten postas och så får vi hoppas att inget går på tok med dem.

Pojkarnas dödsannons fick jag klar och godkänd i veckan, den kommer i Dalarnas Tidningar nästan samma dag som Eskil och Max var planerade att födas, 30 juli. Jag ska se till att den också publicerad på fonusnet, så att de som inte har de tidningarna också kan få se den.

Det var jobbigt att läsa igenom journalen igen, välja bild och text till annonsen och fylla i formuläret om Alices dödsbo. Att sånt här måste göras överhuvudtaget känns naturligtvis väldigt tungt och fel, vi skulle ju ha minst ett levande barn hos oss nu eller väldigt snart! Trots det känns det ändå skönt att det är klart, veckan som kommer blir nog tung ändå utan att ha pappersarbete hängande över huvudet.

/L


Ett lättsamt inlägg...













.. som visar månadens klädfynd (hittills, det är risk för att det hinner bli fler), och väskan från i lördags.

/L

Och så var jag på loppis igen i helgen...

Tänka sig, va? :)

Vännen E och jag cyklade i löjligt stark motvind till Södercentrum och Human Bridge second hand. På vägen trillade vi av en händelse också in på en underbar garn-och-loppisbutik som heter Ariadne. Där firade de World Knitting Day, och det var fullt av kvinnor som stickade, fikade och pratade. Supermysigt, och jag ska absolut dit igen. Om inte annat vill jag köpa nya stickor (jag har självpålagt garnförbud eftersom jag inte har någonstans att göra av allt det garn jag redan har....) så jag kan komma i gång och sticka lite nybörjargrejor. Jag köpte alltså inget. även om jag var väldigt frestad av de fina broscherna de hade framma vid disken till löjligt låga priser. De kanske är kvar tills nästa gång jag kommer förbi...

På Human Bridge blev det ett par engelska pocketböcker, en väska som ska lagas och sedan får följa med mig till skolan i höst, och för en gångs skulle lite kläder. Jag gillar inte riktigt priserna på kläder hos HB (de ligger ungefär på samma nivå som hos Myrorna, för dem som handlar där), det blir ungeför lika dyrt som att handla på rea i de stora klädkedjorna, fast kvalitén varierar. Därför brukar jag inte köpa kläder där, men den här gången kunde jag inte låta bli eftersom jag hittade fina grejer och dessutom hade gott om tid att prova och ett hjälpsamt smakråd.  

En mörkgrön topp och en långärmad randig tröja blev det. Smakrådet köpte böcker och en lampa som vi fraktade hem till henne på cykel. Inte så svårt som det låter, även om det ser lustigt ut, det där med att få med sig stora saker på cykel. D och jag har övat mycket, så jag kan några trix.

Och sen gick vi ner till Larmtorget och åt glass på Ben & Jerry's!  Väldigt gott, väldigt mycket folk, men också väldigt dyrt! fast jag kan nog frestas till att köpa en kula glass där någon fler gång, och kanske prova deras sk "Chai Latte" (eller indiskt kryddat te med mjölk, som vi säger på svenska... Det finns väl inte chai utan mjölk?!).

/L

Tre fina mottaganden

Nu i veckan har jag, i brist på ett bätter uttryck, "kommit ut ur garderoben" på praktiken. Änglamammagarderoben, alltså. Det började i tisdags med att det vanliga pratet på fikat om småbarn (som alltid har varit jobbigt men som jag ändå lärt mig att hantera) kom att handla om förlossningar. Att få höra att andra skämta om att de suttit och skypat på BB fastän man inte får använda mobiler där, som om det största problemet de hade var att de inte kunde visa upp sina nyfödda för släkten inom de första timmarna efter förlossningen sved. Rejält. Lägg till ett obetänksamt skämt om hur hemskt det vore ifall mobiltelefornerna påverkade utrustningen inne på neo, och jag fick fruktansvärda minnesbilder från när Alice låg i kuvösen, när vi höll henne för första och sista gången, och från  förlossningen med Max och Eskil, när jag visste att nu våra drömmar och deras liv definitivt över.

Jag lyckades hålla tillbaka tårarna tills jag kom upp på kontoret igen, men väl där gick det inte längre. Efter en liten stund kom kollegan/chefen (på vars kontor jag sitter) in och undrade hur det var fatt, och jag lyckades hicka fram svar genom tårarna. Förklarade lite kort hur vi förlorat barnen och att det blev för mycket att höra historier från BB. Hon sa att hon ju hade märkt på mig att jag reagerat starkt vid andra tillfällen, men eftersom hon inte visste exakt varför hade hon inte sagt något. Det var jobbigt, men på det hela taget ett bra samtal. Det kändes lite lättare att prata med någon som är lite äldre, mer i mina föräldrars ålder än min egen. För som hon sa, hon har sett och upplevt lite mer och kunde därför lägga märke till mina reaktioner på ett annat sätt än kollegorna som fortfarande ganska mycket lever i sina lyckliga småbarnsbubblor.

När jag hade lyckats hämta mig gick jag in till kollegan med kartorna och berättade för henne också, så att hon skulle veta vad det berodde på om jag skulle bryta ihop igen. Hon var jättebra, sympatisk på precis rätt nivå och undrade om vi hade samtalshjälp, erbjöd sig att lyssna om jag hade det jobbigt under dagen, gav mig en kram. Och kallade mig stark. På vilket jag svarade: Tack, men det känns som att det bara finns två val - käm,pa på eller lägga sig ner och dö.

För det är ju ungefär så det känns, och det senare är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett alternativ.

Jag trodde att det skulle kännas jobbigt efter att min historia kommit ut på jobbet, men det känns faktiskt tvärtom. Att några andra där vet gör att jag minskar pressen på mig själv att låtsats som att allt är normal, att jag slipper spela teater. Men det innebär inte att jag tänker sluta försöka att inte gråta på jobbet när jag blir ledsen, bara att jag har alternativet att gå ifrån och gråta det om jag måste.

I fredags hade jag ett till samtal som var bra, med kollegan från textilavdelningen. Först pratade vi om allt möjligt, (mycket hantverk och Bäckedal eftersom det visade sig att hon gått där året innan mig och D!) och sedan kom äntligen den fråga som jag både längtat efter och fasat för sedan Alice dog, som jag gått igenom tusen svar på i mitt huvud:

Har ni barn?

Och tro fan att jag lyckades få till ett av de där bra svaren jag tänkt ut! Istället stammade jag fram ett "ja, fast nej, fast..." och fick oväntat hjälp på vägen när hon sa: "det låter som att ni har haft?". Och så är det ju, på många sätt. Då lyckades jag förklara, och möttes än en gång av precis rätt mängd sympati, och sedan pratade vi på om annat igen.

Det blev en väldigt lång lunchrast.

Så, nu vet åtminstone fyra personer att mina barn har funnits (det satt ytterligare en kollega vid lunchbordet, men han tog inte del av just det samtalet), och om det sprider sig vidare så är det ok. Folk behöver prata om att det inte alltid går som det är tänkt, vara medvetna om att vi föräldrar utan barn och våra små finns. Vi har det svårt nog ändå, utan att behöva känna oss stigmatiserade i vår vardag, därför att vi inte pratar om döden i vår kultur.

Och ju fler som pratar om det, ju fler historier som sprids, desto mer ökar kunskapen om vad som kan gå fel, och då kanske fler gravida reagerar i god tid om något känns galet, lär sig mer, kräver extra undersökningar, och slipper se sina barn dö. Och kanske kan det få folk att stödja forskningen mer också, om de får veta att de känner någon som drabbats av perinatal död, eller plötslig spädbarnsdöd. Då kan vi få känna att våra tragedier, och våra älskade barn får bidra till något gott trots allt.

Drömma kan man alltid!

/L





Uniformer överallt

Militära och civila, från 1900-talet och äldre, mer eller mindre kompletta och uppmärkta efter minst tre olika system. Eller inte alls. Vissa har skriftlig information, om andra verkar inget veta någonting.

Idag började jag min första dag på textilavdelningen. Tungt jobb men fantastiskt spännande! Redan har jag återbördat två par byxor till rätt överdelar och hittat ett par handskar som låg på fel ställe. Det är som att lägga ett jättestort pussel med massor av (mestadels) mörkblått och svart kläde, blanka metallknappar och fantastiska broderier, med en och annan glimt av siden och sammet på de civila jackorna, och den snirkliga bläckskriften i de vackra gamla liggarna med sitt tjocka anteckningspapper.

Jag får verkligen leva ut min inre detektiv i båda mina uppdrag på museet. I morse hann jag med att nosa reda på flera kartor som inte finns med i mina och kollegan F:s listor, och dessutom kom jag kartan i en försvunnen avhandling om Vimmerby från 1700-talet lite närmare när jag kom på att för varje årsbok som museet ger ut måste det ju finnas bakgrundsmaterial i arkivet, även om om själva årsboken saknas i biblioteket.     

Ja, ni hör ju själva hur det låter. ABS-nörden* i aktion! 
Nu när jag har fått en liten glimt av vad ett jobb som arkivarie skulle kunna innebära, och av hur stor behovet skulle kunna vara på landets museer är jag ännu mer entusiastisk och säker på att det är det här jag vill göra. Bara jag kommer in... *hoppas*

* Arkiv, Bibliotek och Samlingar är en del av namnet för enheten jag praktiserar på, men också en bra sammanfattning av det en arkivare sysslar med.

/L

Det har kommit! Jag måste få titta!

...som vännen Emma sa igår när jag klivit innanför dörren (fullständigt genomblöt pga regnet jag cyklade igenom hela vägen från jobbet).

Mitt fina nya halssmycke med barnens namn på, alltså. Det blev helt perfekt och jag har haft på mig det varje vaken stund sedan jag fick det. Det känns så skönt att alltid ha något med mig som påminner om det finaste jag åstadkommit, alla tre på en gång.

Tyvärr har vi fortfarande problem med de laddningsbara batterierna eller kameran (har inte lyckats lista ut vilket), så jag har inte lyckats ta några kort ännu.

I söndags träffade jag och D nämligen min kära vän Petra, hennes man och deras tre underbara hundar. Jag är lite hundrädd i värsta fall och inte någon hundmänniska i bästa fall, men med deras schäfer och de två taxarna känner jag mig fullständigt trygg. Att lill-valpen är 15 veckor, lika mjuk som Tösen, inte mycket större och dessutom charmig som attan gjorde ju att både jag och D föll som furor! :)

Duktiga, underbara Petra vägrade ta betalt för smycket, så istället gör jag lite reklam :) Hon tar beställningar och kan nås via mail: petra_e81@hotmail.com eller via sin blogg.


/L

Saker som vi alla borde tänka på oftare

Av min vän Nava fick jag en länk för ett tag sedan, till ett blogginlägg med en text av författaren Robert Fulgum. Det skrevs 1986, men stämmer fortfarande väldigt bra, tycker jag. Speciellt delen om kakor och mjölk... :)

All I Really Need to Know I Learned in Kindergarten

All I really need to know about how to live and what to do and how to be I
learned in kindergarten. Wisdom was not at the top of the graduate school
mountain, but there in the sandpile at Sunday School. These are the things
I learned:

Share everything.
Play fair.
Don't hit people.
Put things back where you found them.
Clean up your own mess.
Don't take things that aren't yours.
Say you're sorry when you hurt somebody.
Wash your hands before you eat.
Flush.
Warm cookies and cold milk are good for you.
Live a balanced life – learn some and think some and draw and paint and sing
and dance and play and work every day some.
Take a nap every afternoon.
When you go out into the world, watch out for traffic, hold hands, and
stick together.
Be aware of wonder. Remember the little seed in the Styrofoam cup: The
roots go down and the plant goes up and nobody really knows how or why, but
we are all like that.
Goldfish and hamsters and white mice and even the little seed in the
Styrofoam cup – they all die. So do we.
And then remember the Dick-and-Jane books and the first word you
learned–the biggest word of all–LOOK.

Everything you need to know is in there somewhere. The Golden Rule and love
and basic sanitation. Ecology and politics and equality and sane living.

Take any one of those items and extrapolate it into sophisticated adult
terms and apply it to your family life or your work or your government or
your world and it holds true and clear and firm. Think what a better world
it would be if we all – the whole world – had cookies and milk about three
o'clock every afternoon and then lay down with our blankies for a nap. Or
if all governments had as a basic policy to always put things back where
they found them and to clean up their own mess.

And it is still true, no matter how old you are – when you go out into the
world, it is best to hold hands and stick together.

~ Robert Fulghum

Någon dag när jag har lite mer tid kanske jag skriver ihop en översättning, men tills dess får originalet duga.

Den här texten kommer nog att följa mig genom livet, på samma sätt som texten till låten (även det från början en kort uppsats) Everybody's Free (To Wear Sunscreen) som jag memorerade i gymnasiet.

Vi tar väl den också:

Ladies and Gentlemen of the class of ’99

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be
it. The long term benefits of sunscreen have been proved by
scientists whereas the rest of my advice has no basis more reliable
than my own meandering experience…

I will dispense this advice now. Enjoy the power and beauty of your youth; oh nevermind;
you will not understand the power and beauty of your youth until they've faded.
But trust me, in 20 years you’ll look back at photos of yourself
and recall in a way you can’t grasp now how much possibility lay before
you and how fabulous you really looked….

You’re not as fat as you imagine.
Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as
effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum.
The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm on some idle Tuesday.
Do one thing everyday that scares you
Sing
Don’t be reckless with other people’s hearts, don’t put up with people who are reckless with yours.

Floss
Don’t waste your time on jealousy; sometimes you’re ahead, sometimes
you’re behind…
the race is long, and in the end, it’s only with yourself.
Remember the compliments you receive, forget the insults;
if you succeed in doing this, tell me how.
Keep your old love letters, throw away your old bank statements.
Stretch
Don’t feel guilty if you don’t know what you want to do with your
life…
the most interesting people I know didn’t know at 22 what they
wanted to do with their lives,
some of the most interesting 40 year
olds I know still don’t.
Get plenty of calcium.
Be kind to your knees, you’ll miss them when they’re gone.

Maybe you’ll marry, maybe you won’t, maybe you’ll have children,maybe
you won’t, maybe you’ll divorce at 40, maybe you’ll dance the funky
chicken on your 75th wedding anniversary…
what ever you do, don’t
congratulate yourself too much or berate yourself either –
your choices are half chance,
so are everybody else’s.
Enjoy your body,
use it every way you can…
don’t be afraid of it, or what other people
think of it,
it’s the greatest instrument you’ll ever own..

Dance…
even if you have nowhere to do it but in your own living room.
Read the directions, even if you don’t follow them.
Do NOT read beauty magazines, they will only make you feel ugly.
Get to know your parents, you never know when they’ll be gone for
good.
Be nice to your siblings; they are the best link to your past and the
people most likely to stick with you in the future.
Understand that friends come and go,but for the precious few you should hold on.

Work hard to bridge the gaps in geography and
lifestyle because the older you get, the more you need the people you
knew when you were young.
Live in New York City once, but leave before it makes you hard;
live in Northern California once, but leave before it makes you soft.
Travel.
Accept certain inalienable truths, prices will rise, politicians will
philander, you too will get old,
and when you do you’ll fantasize
that when you were young prices were reasonable, politicians were
noble and children respected their elders.
Respect your elders.
Don’t expect anyone else to support you.
Maybe you have a trust fund,
maybe you have a wealthy spouse;
but you never know when either one
might run out.

Don’t mess too much with your hair,
or by the time you're 40, it will
look 85.
Be careful whose advice you buy, but, be patient with those who
supply it.
Advice is a form of nostalgia,
dispensing it is a way of
fishing the past from the disposal,
wiping it off, painting over the
ugly parts and recycling it for more than
it’s worth.
But trust me on the sunscreen…

/L

Jag är en mesig matte

Den där katten som jag älskar så mycket är på väg att bli hejdlöst bortskämd. Jag har en fantastiskt skön kudde, en sån där ergonomisk som jag fått låna av svärmor för att slippa få ont i nacken. Och eftersom den är tänkt att stöjda nedanför huvudet har den ju som en grop mitt på. "Mysigt!", tycker Tösen, och parkerar sig där med jämna mellanrum (tack och lov oftast inte när jag sover på den). Jag vill inte att hon ska sova där eftersom jag föreställer mig alla de miljontals kvalser och bakterier som skulle kunna flyttas över från henne till mitt ansikte, för att inte tala om det mycket mer påtagliga problemet med alla hårstrån som ligger kvar även efter att Fröken Katt har spatserat iväg till något annat hörn av lägenheten.

Så vad gör jag? Skrämmer bort henne, sprayar kudden med citrondoft, vänder på den, gömmer den under täcket?

Nej.

Jag lägger dit en handduk, för att skydda kudden och slippa beröva kissen ett av hennes favoritställen.

För jag är en mesig matte.



Och Tösen är en mycket nöjd katt.

/L

Texter

Häromdagen höll jag på att börja gråta på jobbet, när jag var inne hos kollegan som är ansvarig för kartprojektet. De har radion på därinne om dagarna, och just då spelades You’re out of my life med Darin. Listan på sånger och andra texter som påminner mig om barnen är på sitt sätt som ett levande väsen, den växer och ändras, ibland långsamt och i bland med stora hopp. Vissa dagar läggs flera nya till, medan jag efter ett tag kan lyssna på vissa av de låtar som förra månaden fick mig att gråta utan att känna mig som en enda massa av råa känslor. Ungefär som med resten av tillvaron – vissa dagar blir jag ledsen av att se min symaskin eller ett visst plagg som jag bar när jag var gravid, och andra dagar tänker jag inte alls på Alice eller Eskil och Max när jag ser samma saker.

Det här med att samla på sig texter verkar vi ha gemensamt, många av oss som har förlorat barn. Johbur skrev om det för inte så länge sedan, och på så gott som alla de andra Änglamamma-bloggarna jag läser har vid något tillfälle skrivit om texter som berör dem extra mycket.

Darins sång är en av de två senaste, och Oskar Linnros den andra.

Jag har klippt och klistrat lite för att bara visa de delar som passar bäst in på mina känslor:


You're out of my life

...

If I could turn back time and make you stay
Maybe then I would still be near you

You're out of my life, it cuts me like a knife
I'm wounded and it hurts, it hurts, it hurts
Since I cant tell you
You're out of my life, but did you have to die?
And now its too late, too late, too late to say I'm sorry

...
And suddenly, one day you left this world
Now I'm lost, on my own, its over

...
Youre out of my life
(It hurts, it hurts, it hurts)
(It hurts, it hurts, it hurts)
It hurts, it hurts, it hurts
Since I cant tell you Im sorry

 

Från och med du

...

För en minut sen var du min

en tredjedel av den jag var går hem

för en är krossad, en är din

det här är slutet på vår film

Från och med nu

Från och med du

...

jag minns varenda scen ifrån vår film

...

jag blir aldrig samma, från och med du

(från och med då från och med du)

från och med du

(somliga ljus brinner aldrig ut)

står inte ut, står inte ut

ett år försvinner utan ljus

även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur

från och med då

Från och med du, du,du,du

från och med du, du,du,du

jag blir aldrig mer densamma , jag blir aldrig densamma som förut

somliga ljus brinner aldrig ut

...

Kom att tänka på en dikt som jag tyckt om sedan jag hörde den första gången, i "Fyra bröllop och en begravning". När John Hannas karaktär läser dikten på sin älskades begravning gör han det så trovärdigt att man som tittare känner hans smärta. Och nu vet jag hur "Matthew" kände sig i den stunden.

Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,

Prevent the dog from barking with a juicy bone,

Silence the pianos and with muffled drum

Bring out the coffin, let the mourners come.

 

Let aeroplanes circle moaning overhead

Scribbling on the sky the message He Is Dead,

Put crepe bows round the white necks of the public doves,

Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

 

He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last for ever; I was wrong.

 

The stars are not wanted now: put out every one;

Pack up the moon and dismantle the sun;

Pour away the ocean and sweep up the wood,

For nothing now can ever come to any good.

W. H. Auden

/L



RSS 2.0