...hade jag en tom famn och en tom mage på Mors dag. Förra året skrev jag att jag ville sätta en skylt på dörren med texten: "Livet inställt pga Mors dag", och det var jobbigt även i år.

Och som med alla andra helgdagar som butikerna kan tjäna pengar på, så är annonserna inför Mors dag överallt, så det var svårt att "komma undan" alla påminnelser.

Men när jag hade loggat in på Facebook och gjort min "blogg-runda" så kändes det mycket bättre. Flera av de andra änglamammorna hade skrivit om Mors dag, och det tröstar mig att läsa att andra tänker likadant som jag. Och jag hade fått en personlig hälsning av en av mina goda vänner, tillsammans med hennes egen mamma, svärmor och vänner som (så vitt jag vet) är vanliga mammaor, med levande barn. Det värmde att få räknas in i "Mammaklubben", som Mamma K uttryckte det i sitt blogginlägg på temat.

D och jag tillbringade dagen med att plugga och fixa i lägenheten. I köket är vi nästan klara, där har den nya hyllan för kokböcker kommit upp på ena väggen:

Det visade sig inte vara helt enkelt eftersom det på vänster sida skulle vara träskruv till regeln som satt precis där vi ville ha upp hyllan, och expanderande gipsskruv på höger sida, men det blev bra till slut.

På andra sidan köksbordet har äntligen våra vackra fat från Marrakech kommit up:

Vi ska nog hänga upp en av mattorna vi köpte på semestern där brevid också, men det kräver lite mer pyssel än jag har tid till just nu.

Mina tekannor fick plats i hyllan när kokböckerna bytt plats.



Och så här fint blev det på balkongen efter att D mätt och trixat, satt upp de nya hyllplanen och ställt ut alla plantorna:


Kattens lucka, som jag skrev om tidigare, ser ut så här:


/L

Idag var vi på loppis för första gången på vad som i alla fall känns som jättelänge. På Kooperativet Capella har de förutom en massa prylar och möbler (de säljer inga kläder eller skor) också café med väldigt gott hembakt fikabröd och matiga mackor till vettiga priser, och lördagsöppet en gång i månaden. Vi hade satt oss i en av sofforna med vårat fika när jag råkade titta till höger och fick syn på en orange taklampa i samma stil som den gula vi har i vardagsrummet (den har vi "lånat" av svärmor - jag älskar den för den fina färgen, att det är riktigt 70-tal och på att den består av en massa bitar som sätts ihop. När D var liten hängde den i hans rum.)

Det här är vår lampa:

(bilden är från vår lägenhet i Falköping)

Så här såg den lampan som jag såg på loppisen ut (fast orange, då):


Och den kostade bara 175 kr. D påpekade att den kunde vara lite svår att placera pga färgen, men sen kom han på att den ju faktiskt matchade det handvävda tyget han köpte i Marrakesh. Tyvärr visade det sig när vi gick och tittade närmare på den att den hade fler trasiga bitar en hela, så det blev inget köp. Jag drömmer vidare om fler origami-lampor.

Fast ändå hade vi flera påsar med oss hem, efter att vi också varit på Clas Ohlson och Åhléns. På Capella köpte vi de här fina små glasburkarna från Kosta.



Och den här mexikanska målningen på någon sorts bark. Jag gillar folkkonst och tycker att det är så häftigt att många färger och mönsterformer är desamma, oavsett om det är svenska allmogemålningar med kurbits, eller indiska eller marockanska målade trämöbler. Fåglar, hjärtan, stjärnor och blommor finns i de flesta kulturers symbolik.

Jag tror den ska få hänga brevid de två indiska trycken med elefanter som vi fick av en korridorskamrat i Umeå.

På Åhlens köpte vi äntligen gardintyg till vardagsrummet (det blir ett av mina första projekt när jag är klar med skolan). Eller, tja - det är en färdigsydd gardin, men jag ska dela den på två så att vi får en smal kappa. Mönstret heter Havsros, och är ett av mina favoriter - två av mina favoritmuggar som jag fick i julklapp för flera år ingår i samma serie.


Jag blev inspirerad att köpa det till gardiner redan i vintras då jag såg att Stadsarkivets fikarum har sådana gardiner - tror att det blir fint till de vita väggarna i vardagsrummet, och alla de gröna växterna på fönsterbrädan.


Vi köpte bräder, skruv och konsoller på Claes Ohlson som ska bli en fönsterbräda längst med innerväggen på balkongen. Där är det tänkt att våra plantor ska stå nu i sommar, och sedan kan kissen använda den som spatserväg och ett sätt att ta sig in i köket (vi har tagit bort vädringsfönstrets lucka och D har satt in en lös planka med hål längst ner, så att hon kan komma och gå som hon vill).

Det tror jag blir bra.

/L

Nu är det bestämt att jag tentar den 8:e, och det känns lite bättre att ha ett klart mål att plugga inför.

Med min inbjudan till Hantverksutmaningen ute på Facebook är vi nu fem stycken: vännerna KL och AO hänger på Hanna, Petra och Memman i att byta hantverk med mig. Faktum är att Memman redan har gjort färdigt sitt projekt, och jag är jättenyfiken på vad som kommer att dyka upp i mitt brevinkast.

Det sporrar mig till att börja så snart tentan är klar. Tänker mig att jag överhuvudtaget ska sy mycket i sommar, min fina, nya symaskin har varit nästan pinsamt oanvänd sedan vi flyttade hit.

/L

till att plugga, fast jag bara har två texter och ca 370 sidor kvar på mina två läskurser.

till att träna, fast kroppen säger åt mig att jag borde.

till att gå ut, fastän det är strålande väder ute (igår var jag iaf i skolan, gjorde några ärenden och var med D till graven).

till att laga vettig mat - det blir bara rester till lunch och i går åt jag ägg och mackor till middag.

till att egentligen göra något annat än att äta choklad, sova och se på tv-serier.

Fram tills den 10:e, dit jag längtar så att det nästan gör ont.

Jag vill veta om jag får vara gravid i år, eller om jag kan plugga i höst (på informationen av  masteruppsatsen igår presenterades ett jättespännade forskningsprojekt som vi kan skriva uppsats inom. Det har fyra platser.)

Men, förhoppningsvis känns det lite bättre när jag tentat av läskurserna, vilket jag hoppas få göra nästa vecka. Då kan jag stressa av lite och börja träna igen (jo, jag vet att det är en konstig prioritering och att jag borde träna för att jag är stressad, istället för att inte träna för att det känns som att jag inte har tid), och sy, och läsa, och baka, och bjuda hem vänner på spelkväll.

Efter de muntliga tentorna har jag delar av hemtentan som inte blev klar vid begravningen att skriva och lämna in.

Och sen, sen är det sommarlov. Och även om D ska börja jobba i juni, och går på helgschema hela sommaren, så kommer han att vara ledig tre vardagar i veckan, så vi har massor av tid till att hitta på saker här i stan. Att åka någonstans tillsammans kan bli lite knepigt, men jag kan ju åka till mamma och pappas fäbod med dem, och hälsa på svärmor när Ds syskon med respektive är där även om inte han följer med.

/L

Det är spännande, och märkligt, och tröstande att läsa när andra föräldrar som jag skriver om sådant jag själv tänker på.

Nyligen har det kommit ut två sådana inlägg på blogger som jag följer.

Mamma K på "Min blogg och jag" har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg om hur omgivningen ofta (medvetet eller omedvetet) förminskar föräldrars sorg genom att använda "ordet som börjar på m" om deras barns död, oavsett i vilken vecka barnet dog.

Jag har själv upplevt det fenomenet, även fast jag sluppit själva "m-ordet". Försök att trösta genom att påpeka att det ju var större risk att det skulle hända tvillingarna något, just därför att de var två, och att de ju inte var så långt gågna. Faktiskt just därför att mina söner föddes i en vecka då abort fortfarande är tillåten (men, antar jag - ganska ovanlig eftersom det krävs tillstånd av Socialstyrelsen) undviker jag oftast att berätta i vilken graviditetsvecka de dog. Det har till och med blivit så att jag inte nämner i vilken vecka Alice föddes i heller, just för att jag vet att folk har en tendens att vilja tro att det gör mindre ont att förlora ett barn ju kortare tid det barnet levde (och speciellt om det inte levde utanför magen).

Läs inlägget: Det förbjudna ordet


Tildas mamma har skrivit om en annan attityd som jag själv också har mött - den att andra föräldrar säger "jag skulle dö om mitt barn dog". Jag har till och med träffat en mamma med levande barn som sa att hon trodde att hon skulle ta livet av sig om hon förlorade dem. Jag är väldigt kluven till det här sättet att tänka.
Dels funderade jag som Tildas mamma - om det var någon sorts kritik mot att jag bevisligen inte dött av att förlora mina barn, eller bara ett uttryck för hur ofattbart det är att tänka sig att ens barn ska dö. Jag tänkte också att det är en form av komplimang för den styrka andra ser hos mig (den som jag själv bara ser som ett val mellan två onda ting - ge upp och dö, eller kämpa på).

Så på ett sätt kan jag inte relatera till det här sättet att tänka, alltså därför att jag inte har något val.
Men samtidigt så känner jag igen känslan, paniken och smärtan som kommer med tanken på att något ska hända ens barn. Den har jag ju känt flera gånger medan barnen fortfarande levde, och när jag födde Eskil och Max hade jag så mycket ångest över att det kändes som om jag var orsaken till deras död (för förlossning i vecka 19 var ju detsamma som en dödsdom för dem) att jag själv ville dö. Och om det hade förbättrat deras chanser, så hade jag gjort det. Jag hade gett mitt liv för vart och ett av mina barn, men jag hade aldrig den möjligheten, och desutom så hade det ju inte gjort någon positiv skillnad för hur det slutade.

Så på ett sätt förstår jag nu "jag skulle dö om något hände mina barn", för en del av mig dog med Alice, och en med Eskil, och en med Max.

Läs Tildas mammas fina inlägg här: Människan anpassar sig till allt

/L

Det låg en kallelse i posten idag.
Telefontid med dr Annika den 10:e juni.

/L

När jag satt och skrev ihop inlägget om de orsaker till att barnen föddes så tidigt som hitills har undersökts i vårt fall, så mer eller mindre snubblade jag över några sidor med (iaf för mig) ny och intressant information.

Jag länkar inte direkt till de första två, eftersom det på båda sidorna finns bilder på mycket små barn (En på den lilla flicka som ska vara den minsta som någonsin fötts och överlevt, hon ser inte ut att vara större än våra pojkar var. Den andra är på ett inte fullt utvecklat barn som ligger i livmodern och artikeln handlar om vårdpersonal och aborter...).

Den första kommer från Dagens medicin och är skriven av Katrin Trysell (publicerad 2011-04-06):

"Behandling med hormonet progesteron minskade risken att föda för tidigt hos kvinnor med förkortad livmoderhals. Det visar en ny, internationell fas III-studie."

Proteinets uppgift är att ha en avslappnande effekt på musklerna som sitter runt livmodern, så att fostret ska kunna växa. Halterna är höga under graviditeten men faller under förlossningen.

När proteinnivåerna sjunker för tidigt under graviditeten utlöses födseln innan fostret hunnit växa klart.

Om det finns möjlighet att hålla proteinet på en konstant nivå skulle man kunna förhindra prematura födslar, menar forskarna.

– Att födas för tidigt är en dålig start i livet för barnet och det är en oerhört traumatiskt upplevelse för föräldrarna. Forskning som kan förklara orsaken till prematura födslar, och därmed minska dem, kan inte vara annat än positiv, säger en taleskvinna för Bliss, en välgörenhetsorganisation som arbetar med för tidigt födda barn, till BBC."

 

Jag hittade också en förklaring till att läkaren som gjorde hydrosonografin på mig frågade om det hade gjorts några kromosomtester på mig och maken.

"Får man tre missfall utan att ha haft en normal graviditet emellan kallas det för habituell abort och ger anledning till utredning av gynekolog. Det kan då bero att den blivande mamman har muskelknutor i livmodern (ger oftare sena missfall) eller sällsynta missbildningar i könsorganen. För liten livmoder och en extremt bakåtriktad sådan är än mer sällsynta anledningar till missfall.

Det är oerhört psykologiskt påfrestande för en kvinna att vilja ha barn och få tre missfall, och man kan därför tycka att det är cyniskt att inte utreda kvinnan tidigare. Det finns två bärande skäl att vänta med utredning till efter tre missfall: dels är det inte helt ovanligt att man får två missfall före en lyckad graviditet, dels är utredningen både kroppsligt, psykiskt och tidsmässigt krävande för kvinnan.

Undersökningar som utförs i dessa fall är bland annat

• gynekologisk undersökning
• röntgen av livmodern
• titthålsoperation
• blodprover för vissa antikroppar
• kromosomanalys av båda föräldrarna."

(från growingpeole.se)

Nu har ju vi inte haft tre missfall, utan förlorat ett extremt för tidigt fött barn och enligt vården fått ett sent missfall (eller spontan abort, som inte låter det något bättre) av tvillingar i vår andra graviditet, men ändå. Missbildad livmoder har de ju redan tittat efter, men muskelknutor är det ingen som har nämt. Jag får väl hoppas att läkaren skulle ha sett det vid undersökningen, även om det var något annat han tittade efter. Fast han sade ju att min livmoder såg helt normal ut...

Och så hittade jag den här artikeln om folsyra (publicerad 31 januari 2008), och den gav mig lite panik eftersom jag började äta det i början av året men slutade för några månader sedan eftersom det känns så hopplöst långt till jag ens vet om jag får bli gravid igen. Dessutom ska det kunna hjälpa mot astma och allergier - kanske ännu en förklaring till att jag de vårar då jag varit gravid har kännt av min pollenallergi mycket mindre än jag brukar? 

"Folsyra minskar risk för tidig födsel"
"Om kvinnor äter b-vitaminet folsyra året innan de blir gravida kan risken att föda för tidigt mer än halveras.

I en stor amerikansk studie har forskare följt mer än 38 000 gravida kvinnor. De som åt folsyra-tillskott ett år innan de blev gravida löpte en 70 procent minskad risk att föda sitt barn extremt tidigt.

Med extremt tidiga förlossningar menar man sådana som sker före graviditetsvecka 28, och det är också sådana födslar som minskar mest om mamman ätit folsyra redan ett år före graviditeten, enligt studien.

– Det är de som är de mest komplicerade fallen och också medför mest komplikationer. Det är oerhört angeläget om man lyckas hindra det, säger professor Hugo Lagercrantz, expert på för tidigt födda barn, till Sveriges Radio.

Livsmedelsverket rekommenderar alla kvinnor som kan tänkas bli gravida att ta extra folsyra som vitamintabletter. De vill också att alla kvinnor mellan 18 och 45 ska få gratis folsyratabletter, men detta kan som tidigast komma igång nästa år."

I riskzonen för extremt förtidig födsel - det är vi det! Och jag har INTE ätit folsyra i ett helt år ännu. Varför sa ingen detta till mig förra året?

Det är så fruktansvärt mycket som vi fortfarande inte vet!

/L

Jag var på Kalmar nations Syjunta på temat Laga, lappa och sy om i tisdags. Tyvärr var det dålig uppslutning (som i att jag var den enda deltagaren förutom Maria, som håller i det hela), men det var väldigt trevligt ändå.

Jag har bestämt mig för att införa en sykväll i veckan från och med nu - eftersom det var sista juntan för terminen och jag har så många projekt som bara ligger. Så på tisdagar ska jag plocka fram symaskinen och börja göra klart (alternativt rensa bort) plagg i min "göra-om hög" (eller högar, om jag ska vara ärlig. Stora högar.). Ett första steg blev klart på Syjuntan.

En väldigt enkel sak - jag har haft den här blusen liggande i gömmorna länge. Den är egentligen några storlekar för stor, och därför har knytbandet i halsen inte gått att knyta snyggt på mig (eftersom halsmåttet är anpassat för någon som har st 44-46 och inte 38-40).

Så här såg den ut:




Jag sprättade upp banden och sydd fast dem ner över halsringningen, och nu har blusen fått en ny sorts krage:




Presenten till våra vänners lille son blev också klar i början av veckan, det var de här elefanten:

Den är märkt med hans namn i gula kedjestygn på andra sidan. Det var den första elefant som jag namnmärkte, och jag ska nog fortsätta med det, det blir fint. En annan skillnad mot de två jag gjort förut är att den här är fylld med tygtrasor istället för bomullsvadd. Den blir tyngre och tjockare, men det måste ju inte vara en nackdel - då kan den ju användas som en liten kudde. Och så blir den mer maskintvättbar.

Allt den här sömnaden har gjort mig inspirerad till att ta upp Hantverksutmaningen 2011 igen, som jag skrev om i ett inlägg i januari. 

Jag vet att Hanna, Petra och Memman är med - har ni några önskemål, tjejer? Memman - jag skulle gärna vilja ha en sån där Ploppz, eller en uggla. Vad är du sugen på?

Och vad säger du, Annica? Vill du var med? Jag kan tänka mig att byta en Hjärtekatt mot en Alicebörs :)

Det finns plats för minst sju till i utmaningen (eftersom jag lagt ut den även på Facebook måste det ju finnas plats för 10 personer som deltar förutom mig), så det är bara att hojta om någon av ni andra läsare är sugna. Och det måste inte alls vara sydda, virkade eller stickade saker som hantverkas - kravet är ju att det skall vara gjort med dina egna händer. Hembakt, pärlsmycken, origami, handgjorda kort, en tavla, en handskriven dikt, ett foto, plåtslöjd, det finns många tänkbara takniker att använda.

På tillexempel 365 saker du kan slöjda, recraft.se , 100 homemade gift ideas, zickermans.se och instructables.com finns en massa roliga och konstiga idéer i olika svårighetsgrad.

/L

Jag har lovat en annan änglamamma att göra en lista på de prover som tagits på mig hittills i fösröken att ta reda på varför mina barn föddes alldeles för tidigt.

Det är en lista jag har tänkt på ganska länge - att samla alla orsaker till spädbarnsdöd som jag har hört talas
om på samma ställe.

Jag har ju ingen medicinsk utbildning, så jag kan bara gå på det jag fått berättat för mig av läkare och det jag själv lyckats läsa mig till på nätet.

Det blir inga länkar den här gången, orkar inte leta reda på alla mina källor.

Orsaker till för tidig födsel
(Eftersom jag vägrar att använda "ordet som börjar på m", så menar jag med det alla födslar innan vecka 37. Barn födda i v 32-29 räknas som mycket för tidigt födda, och före vecka 29 som extremt prematura).
*Infektioner - GBS, Toxoplasmos, Listeria, urininfektion.
*Fel på sköldkörteln
*Hughes APS eller antifosfolipidsyndrom
*Fel på blodets förmåga att koagulera.
*Moderkaksavlossning, "ablatio placentae" eller bara "ablatio".
*Missildningar på livmodern, eller Uterus anomali
*Svag livmoderhals , eller cervixincufficiens
*För tidig vattenavgång (kan beror på bl.a. infektion)

Det var de orsaker jag kan komma på som utretts och testats för i mitt fall, nästa gång tänkte jag lista orsaker intraneuturin fosterdöd, dvs att barn dör i magen.

Inte någon uppmuntrande läsning, men kanske upplysande.
/L

I förrgår fick ännu en av våra vänner sitt första barn, och jag reagerar som vanligt inte så som jag borde, och som jag vill. Jag blir inte glad, bara sorgsen och avundsjuk, och jag är så TRÖTT på det. Det är inte jag, det är inte den person jag var innan Alice dog, och inte den person och vän jag vill vara. Jag kunde knappt titta på fotot jag fick i mobilen, men jag klarade i all fall av att skicka ett grattis-sms tillbaka, och gratta via Facebook. 

Någon kväll nu i veckan är det också tänkt att vi för andra gången ska träffa våra andra vänners lille son (vi såg honom häromdan på ICA då han satt i sele på sin pappas bröst, men då sov han).
Hans present är färdig och står inslagen i hallen.

Det är jättenervöst, och jag går igenom en massa scenarion i huvudet. Jag vill ju att det ska bli så normalt som möjligt, och jag vill inte gråta.

Jag VILL INTE att det ska vara jobbigt att träffa våra fina vänners efterlängtade barn. Jag vill vara den person jag var innan Alice dog, hon som älskade att träffa bebisar och småbarn (även om det högg lite i hennes barnlängtan-nerv varje gång). Jag vill vara riktigt glad för vännernas skull, speciellt som de varit så fina och omtänksamma med oss och inte velat, som pappan i familjen uttryckte det en gång "stoppa upp en bebis i näsan på oss" (eller deras graviditet, för den delen), utan frågat hur vi har det, hur det känns, vad de kan göra för att vi ska kunna umgås med dem på ett så normalt sätt som möjligt. Och som längtat efter att bli föräldrar, och så uppenbart är så lyckliga över att nu får vara det (och bra på det). Jag VILL INTE vara avundsjuk på folk jag tycker om!

För hur blir det då att träffa Ds blivande syskonbarn som är beräknad till november? Det barnet kan ju dessutom ha hans släktdrag och likna våra barn ganska mycket, blir det ännu jobbigare då? Även denna lilla dansk/svenska bebis är otroligt efterlängtad och kommer att vara otroligt älskad, och jag ÄR glad för E & Ks skull. Jag vet ju att de har väntat och kämpat så länge för att den här drömmen ska gå i uppfyllelse.

Rubriken är från "Underground Machine", en Take That-låt som jag lyssnar mycket på.
Jag försöker ha det som ett mantra: Ta huvudet (eller ta dig ut ur) ur biblioteket
(som i böckerna, eller tv-serierna, eller dataspelet, eller vilken annan fiktiv värld det råkar vara som jag flyr verkligheten i just för tillfället) och var modig som kavalleristerna.
Nog för att jag tycker att den referensen är lite konstig - jag förstår dess historiska bakgrund, men nog fan måste fotsoldaterna ha mer mod än officerarna på sina hästar, med sin utbildning och dyra utrustning? Så egentligen vill jag väl att raden ska gå så här: Get your head out the library, get the courage of the infantry.

Men, det är ändå ett jäkligt bra och passande citat för vart jag befinner mig just nu.
Jag kämpar med avundsjukan, hopplösheten och att det inte känns som att jag egentligen vet ett jota mer nu om framtiden än jag gjorde innan hydrosonografin. Och jag biter ihop och försöker att inte låta påminnelserna om att jag inte får vara förälder på det sätt som jag borde ha fått påverka mig mer än nödvändigt. Och försöker att inte bara tänka på hur jag och D har det, utan hur andra reagerar på att vi är ledsna. Det finns ett inslag av själviskhet i sorg som jag tror är nödvändigt i början, men som gärna hänger med lite för länge och kan skade dem runtomkring. Det kämpar jag också med.

/L

Nätet kommer från Netty, virket, vinkeljärnen och skruvarna från Bauhaus.




Det är D som har gjort det mesta jobbet, jag har mest hjälpt till att passa in och lyfta ramen på plats, och att sträcka ut nätet så att han kunde sätta alla de där häftklamrarna.


Det är härligt att kunna vädra så att vi kan sitta på balkongen (det luktar annars både instängt och av kattens låda, som står där ute) och titta på hur grödorna växer i växthuset. Vi planterade om squash och tomater nu i helgen, och det har kommit upp skott av nästan allt (temyntan och lavendeln verkar inte vara på gång än).
Om nu bara värmen kommer tillbaka snart, så ska jag sitta därute och läsa.

/L

Ringde till Specialistmödravården idag för att höra om jag har fått någon tid bokad med min läkare nu efter undersökningen jag var på i måndags. Vi vill ju träffa henne innan vi känner att vi kan bestämma oss för hur vi ska gå vidare, och jag antar att hon har tänkt att följa upp mitt fall också.

Men, som jag misstänkte (och förmodligen åtminstone delvis därför att de är alldeles överhopade med jobb) fanns det inte någon sådan tid inbokad redan, och de närmaste två veckornas schema var fullspikat. De skulle försöka klämma in mig på ett besök eller en telefontid, men tyckte att jag skulle ringa igen om två veckor.

Alltså = ännu längre väntan. 

Jag känner inte att jag och D på egen hand kan bestämma att vi ska försöka få biologiska barn igen, och det gör inte han heller. Vi behöver få diskutera resultatet av hydrosonografin, få veta om det är lönt att göra andra typer av undersökningar eller ta andra prover, och få löfte om cerklage igen oavsett vilka andra fel som de kan hitta. Och en plan för hur en sådan graviditet ser ut - hur mycket vila jag ska ha, hur täta undersökningarna blir, om jag ska ligga på sjukhus och i sådana fal när, när jag ska börja gå hos specialistmödravården istället för en vanlig barnmorska. Och vilken sorts cerklage är det som gäller? Det vanligaste, som klipps upp vid ungefär vecka 37, eller ett abdominellt som sitter kvar permanent och kräver kejsarsnitt? Det abdominella har jag läst ska vara säkrare (alltså leda till fler friska fullgångna barn), men det för ju med sig mer risker för infektioner och sånt i och med att det sitter i kroppen och kräver snitt.

För det är ju så, att om vi bara försöker igen utan någon plan för hur vi ska kunna försöka förhindra att även vårt fjärde barn föds för tidigt, då kommer det barnet också att dö. Och med det vi vet nu, och det vi gått igenom de senaste två åren, så måste vi ge nästa barn bästa möjliga chanser att klara sig över vecka 23+6. Det måste få stanna kvar i magen till minst vecka 28 (dvs en hel månad längre än Alice, två månader längre än Eskil och Max), helst till vecka 32 och längre. För naturligtvis vill vi helst att barnet inte bara skall överleva, utan också ha så stora chanser att födas frisk som det bara är möjligt. Och om det skulle bli två barn igen - då måste vi verkligen ha en bra plan (som jag misstänker skulle handla om att ligga still så mycket som möjligt fram till vecka 37).

Vi vet helt enkelt fortfarande alldeles för lite, och det är otroligt frustrerande!


/L

Vår kamera ville inte vara med när vi var vid graven sist (tänk att jag alltid glömmer att ladda extra batterier när jag ska ut på något), men eftersom vi hade mina föräldrar hos oss då fick vi ändå några fina bilder.

Så här fint var det!

Rosorna är från barnens mormor och morfar, och de hade också med sig varsin liten slät sten att lägga till högen från begravningen. Vi har inte lagt dit några stenar under vintern eftersom de ändå inte syntes då, men det blir ju väldigt fint, så det kanske vi skulle börja med igen...



Vi hittade en björn till sist (tack för tipset, Johanna!), på Fullerö Handel. Det var en jättestor butik med mängder av prylar till hemmet och trädgården, faktiskt så mycket att det blir lite överväldigande när man kommer in:


(bild från http://metrobloggen.se/monicaandersson/fullero_handel/)

(bild från http://metrobloggen.se/monicaandersson/fullero_handel/)

En del var väldigt fint, men helheten blev lite för mycket "shabby chic" för min smak. 

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)


(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

Vitt, pasteller och nytillverkade prylar som är gjorda för att se slitna ut.... njae. Visst kan jag tänka mig någon enstaka pryl i den stilen i lägenheten (och de hade en hörna med jättefina marockanska taklampor i metall och sittpuffar i indiska tyger, där kände jag mig nästan som hemma *L*), men ett helt hem - nej tack.

När jag väl hittade björnen bar jag omkring på den innan jag kom fram till kassan, och även om jag var glad för att jag hittat den så blev jag också lite sorgsen. Det var det gamla vanliga såklart - att jag bara kan köpa fina saker till barnens grav, inte till dem. Men jag tänkte också på att den där björnen vägde mer än vad barnen gjorde, och på hur det skulle ha kännts att få bära omkring på ett friskt, levande fullgånget barn. Armarna kändes ännu lite mer tomma än vanligt, trots att betongbjörnen var tung.

Innan den kom på plats märkte jag björnen undertill med vårt efternamn, gravplatsens nummer och "kvarteret" den ligger i (passade på att märka betongrosen också, när jag ändå höll på), och jag har varit där en gång bara för att kolla att allt står kvar. Nu är ju vår gravplats ganska väl dold både från den stora gångvägen som korsar hela kyrkogården, och dessutom på andra sidan av häcken sett från den närmaste gångvägen, men jag är ändå nervös för att det vi ställer dit skall försvinna. Jag har läst för många gånger om gravdekorationer som stulits, speciellt på barngravar.  

Men, det blev i all fall väldigt fint, oavsett hur länge det varar.

/L

Jag gick ut på balkongen igår, hade med mig min kurslitteratur och en kopp te. Det var varmt och skönt och vinden fläktade precis lagom genom det nya kattnätet i träram som vi (D, min far och jag) konstruerade, byggde och satte upp helgen. Nere på gården lekte ett gäng barn i gula säkerhetsvästar, jag vet inte om de var en dagisgrupp eller om de två kvinnorna som var med dem var dagbarnvårdare som var ute och lekte med sina skyddslingar så som mamma och hennes kollegor ganska ofta gjorde när jag var liten och hon jobbade som det. "Det är ok", tänkte jag först. "Det är ju så stora barn". Men det var det inte. Deras glada ljusa röster började bit för bit att skära mig i hjärtat, och när en av dem började ropa på sin mamma blev det för mycket för mig. Med tårar i ögonen plockade jag upp mina saker, gick in i vardagsrummet och stängde balkongdörren efter mig. För jag kommer aldrig att få höra de barn jag fött kalla mig "mamma".

En helt vardaglig sak, en av de tusentals små påminnelserna om att Alice, Eskil och Max inte är hos mig och sin far där de borde vara, och  att de aldrig heller kommer att få vara det.

Varje dag händer det mig mängder av gånger. Det gör inte alltid lika ont, och oftast kan jag skaka av mig tanken, men den finns alltid där och lurar i bakgrunden. Tomrummet som barnen lämnat efter sig, livet som jag skulle ha levt om min dotter eller mina söner bara fått stanna hos mig.

Lekande barn.
Ett barn som ropar "mamma" eller "pappa"
Barnagråt (det är det allra värsta och svåraste att värja sig mot, tycker både jag och D).
Hyllan med barnmat, blöjor och annat för småbarn när vi går i mataffärer.
Barnavdelningen på IKEA (hamnar nog faktiskt nästan på andra plats, eftersom vi hann åka dit och titta på allt vi ville köpa innan Alice föddes).
Bord med barnkläder på Vaksala Torg på lördagsloppisarna.
Barnvagnar, gravidmagar och småbarnsfamiljer som ibland verkar finnas precis överallt när jag lämnar lägenheten.
Skötbord på offentliga damtoaletter.
Mat som jag inte fick äta som gravid.
Att dricka alkohol.
Kläder jag hade eller planerade att ha på mig när jag väntade barn.
Mappen med mönster på bebiskläder och leksaker i min laptop.
Kyrkogårdar.
Blomsteraffärer.
Att tänka på släktingar och vänner som har, nyligen har fått, eller väntar barn.


...och många, många fler saker får mig att tänka på barnens frånvaro i min vardag. Det första jag tänker på när jag vaknar och det sista innan jag somnar är att de inte är här.

Ibland gör det till och med ont att hålla Tösen i famnen (hon är ju i mångt och mycket vårt substitut för en bebis, trots att vi skaffade henne för att vi båda verkligen ville ha en katt), titta på min mans ansikte när han blundar, och att se mig själv i spegeln eller foton på mig som bebis. Fast då är det riktigt illa och tårarna är inte lågt borta.

Oftast går det bra, men eftersom jag älskar mina barn lika mycket som alla andra bra föräldrar älskar sina, och eftersom jag tänker lika ofta på dem som jag tänker på D (och som jag föreställer mig att alla andra föräldrar tänker på sina barn), så är det inte alltid så lätt.

Och det är därför sådana enkla små saker kan förstöra en annars helt underbar solig sommardag.

/L

Att jag drömmer om ett liv där jag och min älskade får vara föräldrar åt levande barn, det vet ni redan.

Att jag drömmer om att få ett jobb som arkivarie på en spännande arbetsplats är väl också ganska självklart. Tänk att få jobba med bild, ljud och videomaterial på SVT eller SR, med bevande och tillgängliggörande av digital information, eller med utåtriktad verksamhet, för att locka fler besökare och användare till våra arkiv. Att få forska och skriva, lyfta fram material som kanske annars bara är känt för personalen som hanterar det. Kanske till och med vara med och utveckla arkivteorin, där jag skulle kunna ha nytta av allt jag lärt mig från etnologin....

Men jag drömmer om andra saker också.

Att få resa mer - se statyerna på Påskön, Angkor Wat i Kambodja, Konungarnas Dal i Egypten, resa runt i Storbritannien, besöka amerikanska västkusten, Elvis hem i Memphis, åka spårvagn i San Fransisco, äta fantastisk vegetarisk mat och köpa med mig mängder av hantverk hem från Indien, hälsa på Ds bror och hans fru medan de bor i Singapore, se de gamla moriska delarna av Spanien, häpna över de fantastiska kreationerna som de unga har på sig i Tokyo, besöka de historiska kvarteren i Kyoto och se en traditionell teceremoni utföras av en riktig geisha, åka tillbaka till Marocko - åka ut till Atlasbergen och kanske besöka Fez eller Agadir....

Här på hemmaplan drömmer jag om att någon gång få bo i ett hus. Jag är uppvuxen i en villa, men har bott i lägenheter de senaste femton åren. Jag längtar efter att få måla mitt kök gult och hallen knallröd, själv få bestämma tapeter, köksinredning och golv (jag är så hiskeligt trött på fula och slitna linoleummattor!), ha ett helkaklat badrum med både dusch och badkar, och kanske till och med bastu. Jag vill ha en uteplats och en liten jordplätt med plats för några fruktträd, bärbuskar och ett litet grönsaks/kryddland. Jag vill kunna gå direkt ut genom bakdörren till gräsmattan, och jag vill att Tösen ska få vistas ute utan att vi behöver oroa oss för att hon ska bli påkörd, eller att vi måste gå med henne i sele. Helst vill jag ha ett äldre trähus, som vi kan renovera till vårt drömhem, eller ett ekohus som vi byggt själva. Jag tittar på Grand Designs och The Restoration Man, och jag drömmer...

/L

Det gick både bra och dåligt. Läkaren gjorde undersökningen (ett vaginalt ultraljud med en tunn kateter som sprutade in vatten i livmodern) och han tyckte att allt såg helt normalt ut. Och det låter ju bra, men han sa också att det finns andra undersökningar som kan göras för att vara hundra procent säker på att det inte är något fel på min livmoder: att gå in med kamera, och att göra magnetröntgen. Han lät inte som att han tyckte att det borde vara nödvändigt med andra undersökningar, men han skulle nämna att de finns för min vanliga läkare. Vi pratade om cerklage, och han sa att om det skulle vara (något annat) fel på livmodern så utesluter inte det att jag kan behöva ett cerklage också. Jag har tänkt på det mycket, att vad de än skulle hitta för fel så vill jag ha ett cerklage. Det känns verkligen som att det och vila är det enda som kan ge oss en chans att gå en hel graviditet ut.

Det var förresten en sån där bra läkare, som pratade och förklarade vad han gjorde, ritade små skisser på hur livmodern såg ut i olika vinklar och vad han tittat på med ultraljudet. Han verkade genuint intresserad av min historia och av hur jag klarade av undersökningen, och svarade på de frågor jag hade. Och han berömde oss (mig och D) för att vi tog kontakt med vården i förebyggande syfte, och det var jätteskönt att höra. Jag har ju annars känt i varje kontakt jag haft med Ackis att jag inte hör hemma på någon av avdelningarna: jag har inte problem att bli gravid och hör därför inte till Reproduktionscentrum, men jag är inte gravid och hör därför inte heller riktigt till specialistmödravården heller. Eller, det är i alla fall det intryck jag fått varje gång jag ringt till någon av dem. Fast läkaren sa att det är klart att jag hör till specialisten, det är bara mindre vanligt att deras patienter behöver hjälp innan de blir gravida.  

Så nu vet vi väl lite mer, och får vänta på vad min vanliga läkare har att säga. Och det var det bra.

Det dåliga var min reaktion på själva undersökningen, och efteråt. Det gjorde inte ont, men jag fick kämpa emot tårarna när jag låg där på britsen och tittade på en skärm som visade min tomma livmoder. Dels för att den var tom, när jag så gärna vill vara gravid igen, och dels för att förra gången jag gjorde en sådan undersökning var det på kvinnokliniken i Kalmar. Då låg jag också på en brits med vatten sipprande ut ur kroppen, men de gångerna visade skärmen hur utrymmet runt Eskil blev mindre och mindre allteftersom hans vatten sipprade ut. Och till slut såg vi att hans lilla hjärta slutat slå, och han hade börjat flytta sig neråt, som om han förberedde sig inför förlossningen.

Jag har alla de där ultraljudsbilderna av tvillingarna på näthinnan, från det allra första då min läkare såg att det var två små hjärtan som slog, till rutinultraljudet då vi fick veta att det var två pojkar, till när vi låg på sjukhuset i Kalmar och varje ultraljud var som ett ännu värre hugg i hjärtat. Från två små friska, levande pojkar till en död och en levande, som inte orkade hålla sig kvar när brorsan till slut ville komma ut.

Nu när jag tänker på det var det rätt bra gjort av mig att inte gråta hysteriskt nu i morse. Eller efteråt, eller nu.
Jag har så många fruktansvärda minnen som jag börjar bli ganska bra på att knuffa långt bak i tankarna och bygga en mur runt.

Men jag mår rätt bra just nu ändå. Efter sjukhuset var jag några timmar i skolan och utövade krig mot det nya kopieringssystemet, sen gick jag en stund till graven, och sen tog jag bussen hem. Och nu ska jag försöka plugga lite till (och inte läsa senaste Sookie-boken istället).

/L

På Vaksala torg om lördagarna har de inte bara loppis. Där har ända sedan jag bodde här första gången också funnits ett tält som säljer färsk frukt, grönskaker, kryddor, bröd och lite andra matvaror och ett annat med snittblommor och plantor. Vi gick runt där bland växterna och tittade på alla sorter tills vi hittade en som vi båda gillade, och valde till slut ut två felicia tenella (Blue Daisy), en sorts tusenskönor om jag förstått rätt. De fick stå i växthuset ute på balkongen tills igår, då vi var nere på kyrkogården och planterade dem.





Jag tog lite fler bilder på kyrkogården. Dels på den fina växten vid en av gravstenarna på samma rad:





Det är så himla vackert, nån som vet vad det är?

Vi hittade också en jättefin smidd gravvård som kan vara till hjälp när vi skissar på gravvården.


Visst är den vacker?



En liten slutkommentar här: jag försöker komma ihåg att maska namn på alla bilder, och att inte skriva ut hela namn på andra människor som förekommer i bloggen (förutom mig själv, barnen och bloggare som själva skriver ut hela sina namn). Därför kan vissa kort se lite konstiga ut, och texten blir kanske lite tråkig ibland, men jag vill hålla mig till PUL:s förbud mot att publicera personuppgifter på internet om jag kan. Det är trots allt en lag jag måste hålla mig till när jag väl börjar jobba som arkivarie.

/L

Stöket i arbets/gästrummet får ni med på köpet :)









Kofta köpt på Tradera (märke b.young), kjol gammalt second hand-butiksfynd som jag kortat av lite, minst fem år gammalt linne från H&M, tjocka strumpbyxor från H&M eller Kappahl, berlock gjord av Petra på kedja från Guldfynd, örhängen köpta second hand (har glömt var). Och så förlovningsringen, vigselringen och mina fina glasögon från Specsavers, såklart. En bra hårdag har jag också :)

/L

Valborg i Uppsala är något speciellt, om du frågar många av oss som bor här. Mösspåtagning, folk som har mer eller mindre flytande picknick på varenda gräsyta i centrum, forsränning och ankrace i Fyrisån, Mösspåtagningen vid Carolina....

Och jag upptäckte att i år, min första Valborg i den här stan på tio år - då passade jag inte in någonstans (och inte D heller). Jag är inte involverad i studentlivet, inte intresserad av att supa skallen av mig, och har inga barn hemma att sitta på en filt i solen i stadsparken och mysa med.  

Vi var nere på stan några timmar och gick runt på loppisen på Vaksala torg, köpte blommor till graven, handlade lite mat på Sivia Matcenter, åt en varsin glass, och tog bussen hem igen. På kvällen åkte vi ut till Sävja och grillade hemma hos "bror M" tillsammans med två av hans andra kompisar. Och grillkvällen var visserligen trevlig, men inte kändes det som en mer speciell kväll en än vanlig lördag - vi äter mat och spelar spel med vänner.

Det gjorde lite extra ont att se alla barnvagnar och familjer nere på stan i lördags. Vi skulle ha haft en trevlig dag med vår dotter eller våra söner, inte köpa blommor till deras grav. Alla helgdagar är ju på något vis familjehögtider, och det är ju det där livet jag längtar efter så att det gör ont i både sinnet och kroppen.

Så nu vet jag definitivt att jag inte tänker åka upp till Dalarna och fira midsommar i år, för vad ska jag fira? Jag har inga barn att dansa runt midsommarstången med, och jag vill absolut inte tvingas stöta ihop med gamla klasskamrater och andra bekanta var femte meter, och se att de har sina barn eller barnbarn med sig. Kanske behöva svara på frågor om ifall jag har några barn, eller möta sympatin från de som vet att jag har fått men inte fått behålla barnen... Det står jag bara inte ut med i år. Alla dessa små barn med blomsterkransar i håret, vissa till och med i folkdräkt. Så fint att jag får ont bara av att tänka på det.. Dessutom är det Alices födelsedag dagen efter midsommardagen.  

Jag trodde inte att valborg skulle vara jobbig, men det var den. Ni andra föräldrar som förlorat barn: vilka helgdagar tycker ni är jobbigast?

/L

Eftersom vi köpte en påse Poppadums på Sivia Matcenter i lördags, och de passar bra ihop med daal (en av mina absoluta favoriträtter), bestämde vi oss för att laga det under veckan.

Vi kör på det här receptet från ICA, jag vet inte hur indiskt det är, men gott blir det! Det står att de ska serveras med naan, som är en annan sorts indiskt bröd, och det är nästan ännu godare, men jag har inte lyckats baka egna, och färdiga naan är ganska dyra...

"Krämig daal"

Tillagningstid: Över 20 min
Svårighetsgrad: Medel
Portioner: 4

Ingredienser

• 1 gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 1 tsk malen spiskummin
• 2 tsk malen koriander
• 250 g röda linser (3 dl)
• 2 1/2 dl vatten + 1 grönsaksbuljongtärning
• 1 burk kokosmjölk (400 ml)
• 2 tomater
• 1 påse babyspenat (70 g) [frusen spenat går också bra, jag brukar ta ca 100 g]
• 1 kruka koriander

Gör så här

1. Skala och hacka lök och vitlök. Fräs det mjukt med kryddorna i olja i en tjockbottnad kastrull.
2. Tillsätt linser, vatten och buljongtärning samt kokosmjölk. Låt det sjuda ca 10 minuter utan lock.
3. Hacka tomaterna grovt och tillsätt det tillsammans med spenaten. Låt det sjuda ytterligare 5 minuter. Smaka av med 1 tsk salt och 2 krm peppar. Riv i den färska koriandern. Servera med bröden och ev lite naturell yoghurt att ringla i.

FÖR ALLA? Äggfri, men kontrollera bröden. Gör glutenfri: ersätt naanbröden med glutenfritt specialbröd. Gör mjölkproteinfri: ersätt smör med mjölkfritt margarin och byt yoghurt mot ett mjölkfritt alternativ, tex Alpro soya yofu naturell. Kontrollera bröden. Gör laktosfri: byt smör mot laktosfritt matfett och använd laktosfri yoghurt, kontrollera bröden.

Det tar en liten stund, men är inte alls svårt. Passar perfekt i matlåda (gärna med lite yoghurt vid sidan av), är nästan helt vegetariskt (om den äts utan yoghurt och bröd, vilket också går bra) och alltså bra för både hälsan, plånboken och världen i allmänhet. För den som har det svårt med smaken av färsk koriander funkar det att bara köra på den torkade, som har en lite mildare smak (själv gillar jag den färska, nu när jag är van).

Så här ser det ut!

/L

Måndag 9 maj.

Kontraströntgen.

Reproduktionscentrum.

Förhoppningsvis får vi svar på några viktiga frågor, och kan sluta hålla andan och istället göra upp en plan för hur vi ska försöka skaffa nästa barn. Planera inför framtiden och leva livet, inte bara vänta på att det ska börja.

Jag är något alldeles överdjävligt nervös!

/L