livetefteralice

I alla nya sociala sammanhang måste jag bestäma mig för hur och när, och hur mycket jag ska berätta om barnen. Att inte berätta om dem är ju inget alternativ, eftersom jag då får dåligt samvete och det känns som att jag skäms för dem. Och det gör jag ju inte, de är de finaste skapelser jag och deras far åstadkommit tillsammans!

Men det är svårt att väva in det på ett naturligt sätt i samtalen jag har med nya bekanta, och att lära känna folk tar oftast ganska lång tid (om man inte råkar befinna sig på internat/folkhögskola/lajv eller något annat geografiskt och tidsmässigt begränsat sammanhang, där brukar det gå snabbare per automatik. D och jag är ett levande bevis på det).

Så, hur, var och när ska jag berätta om vår Alice, vår Max och vår Eskil? När andra pratar om sina levande barn? När jag presenterar mig första gången? I vanliga "lära-känna-varandra" samtal om vart man bor, vart man kommer ifrån och vad man har för intressen?

Nej, det brukar inte bli så. Jag ser framför mig hur samtalet tystnar och alla stirrar på mig, för att sedan börja undvika mig i korridorer och fikarum.

Och då går det som det gick förra gången, på museet. Jag håller in det, och håller in det lite till, fram till att det liksom exploderar. Och det var vad som hände i skolan för några veckor sedan.

I lunchrummet, vid ett bord med klasskamrater som jag knappt pratat med innan. Den där utställningen på Museum Gustavianum kom upp, och när jag såg hur det började svartna i ögonvrårna och jag blev tvungen att skjuta ifrån mig min mat därför att jag plötsligt mådde illa, så hasplade jag ur mig en vädjan om att de andra skulle byta santalsämne, eftersom jag har förlorat tre barn på ett år.

Så nu är jag väl ”hon med döda barn”, igen. Men, även den här gången fick jag ett bra bemötande, när chocken lagt sig och jag fick prata av mig lite med klasskamraten V, som tog med mig på promenad. En av de andra tjejerna kom fram under rasten senare på dagen och vi pratade lite, så jag fick veta att jag inte hade låtit arg som jag trodde, och möttes med sympati. Jag förstår att det måste vara väldigt svårt att veta vad man ska säga efter att ha fått en sådan hemsk historia liksom slängd i ansiktet av en främling, men de gjorde det väldigt bra, allihop.

Så på det hela taget gick det ju bra, den här gången också.

/L