Dag 06 - Min dag
Vi är på bättringsvägen men fortfarande sjuka. Det var tänkt att vi skulle fira jul med "bror" M och några andra vänner, men varken jag eller D orkar ta oss ut ur lägenheten om vi inte måste. I går var vi och handlade lite mat, men det var visst jobbigare än det verkade just då, för jag vaknade med värk i bröstet tidigt i morse och är fortfarande ansträngd när jag andas.
Så det är nyårsafton 2010, min dag så här långt:
Sov till halv 12.
Åt frukost.
Slösurfat en hel massa på eftermiddagen.
Pluggat ytte-pytte-lite: läst några sidor av kurslitteraturen inför tentan som läggs ut på nätet 3:e januari.
Druckit ett par koppar grönt jasmin-te, som smakar märkligt lite efter tio dagar med minst två stora koppar marockanskt myntate på gunpowder (en av mina favorit-tesorter), färsk mynta och en herrans massa socker.
Lyssnat färdigt på Steve Berrys historiska roman "The Romanov Prophecy" som talbok och hantverkat lite smått. Jobbar på att sätta ihop två par fingervantar (ett par varma och tunna men för korta och ett par med långa skaft men utslitna i fingertopparna) till ett par som jag kan ha under min vinterjacka som har lite för utsvängda ärmar för att vara helt passande när det blåser. Och det gör det ju ofta här i Uppsala :) Passar också på att göra om ärmarna från en älskad och av misstag maskintvättad (och alltså krympt) ylletröja till ett par lösa ärmar som jag också kan ha under jackan när det är extra kallt.
Lagat och ätit middag: ungsrostade rotsaker (potatis och palsternacka) med lax och yoghurtsås med gurka och vitlök. Fruktssallad på äpple (Granny Smith), röda vindruvor, stjärnfrukt, kiwi, banan, björnbär, jordgubbar och inlagd persika med vispad grädde. Ostbricka: cambozola och brie. Till det fläderblomsdricka, eftersom jag även i vanliga fall ofta får ont i magen av kolsyrat, och alkohol definitivt inte är att tänka på efter magsjukan.
Tittat på film med D: The Social Network.
Bloggat. :)
Stått vid fönstret och tittat på fyrverkerierna i grannskapet.
Försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, eftersom det ändå kommer att smälla en massa där ute igen runt tolvslaget.
/L
Så det är nyårsafton 2010, min dag så här långt:
Sov till halv 12.
Åt frukost.
Slösurfat en hel massa på eftermiddagen.
Pluggat ytte-pytte-lite: läst några sidor av kurslitteraturen inför tentan som läggs ut på nätet 3:e januari.
Druckit ett par koppar grönt jasmin-te, som smakar märkligt lite efter tio dagar med minst två stora koppar marockanskt myntate på gunpowder (en av mina favorit-tesorter), färsk mynta och en herrans massa socker.
Lyssnat färdigt på Steve Berrys historiska roman "The Romanov Prophecy" som talbok och hantverkat lite smått. Jobbar på att sätta ihop två par fingervantar (ett par varma och tunna men för korta och ett par med långa skaft men utslitna i fingertopparna) till ett par som jag kan ha under min vinterjacka som har lite för utsvängda ärmar för att vara helt passande när det blåser. Och det gör det ju ofta här i Uppsala :) Passar också på att göra om ärmarna från en älskad och av misstag maskintvättad (och alltså krympt) ylletröja till ett par lösa ärmar som jag också kan ha under jackan när det är extra kallt.
Lagat och ätit middag: ungsrostade rotsaker (potatis och palsternacka) med lax och yoghurtsås med gurka och vitlök. Fruktssallad på äpple (Granny Smith), röda vindruvor, stjärnfrukt, kiwi, banan, björnbär, jordgubbar och inlagd persika med vispad grädde. Ostbricka: cambozola och brie. Till det fläderblomsdricka, eftersom jag även i vanliga fall ofta får ont i magen av kolsyrat, och alkohol definitivt inte är att tänka på efter magsjukan.
Tittat på film med D: The Social Network.
Bloggat. :)
Stått vid fönstret och tittat på fyrverkerierna i grannskapet.
Försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, eftersom det ändå kommer att smälla en massa där ute igen runt tolvslaget.
/L
Knock-out
Jag hade sett fram emot att få börja blogga igen om allt som jag har upplevt, sett och tänkt under våra tio dagar i Marrakesh.
Men sen slog magsjukan till. Inte i Marrocko, som man kanske kunde tänka sig, utan på planet hem eller möjligen någon annan del av resan hem från Arlanda.
Vi är jättesjuka båda två, och det enda positiva i eländet är att få sova i sin egen säng, och en väldigt gosig katt.
/L
Men sen slog magsjukan till. Inte i Marrocko, som man kanske kunde tänka sig, utan på planet hem eller möjligen någon annan del av resan hem från Arlanda.
Vi är jättesjuka båda två, och det enda positiva i eländet är att få sova i sin egen säng, och en väldigt gosig katt.
/L
Dag 05 - Vad är kärlek?
Sitta i soffan brevid min man och titta på film, med en varm och sömnig katt som ligger mellan oss och vill bli kliad på magen. Gå och handla mat, tvätta kläder eller traska i snön hem hele vägen från centrum, och inse att allat som är jobbigt och tråkigt blir lite bättre bara vi är tillsammans.
Titta på mina ringar och inse att jag nästa år har spenderat en tredjedel av mitt liv med min bäste vän och den finaste partnen jag kan tänka mig.
Bli jublande glad när jag kommer hem och möts i hallen av D, fastän jag bara varit borta i tre timmar.
Att han går upp klockan sex och tvättar all vår tvätt helt själv, för att jag har sovit dåligt eller behöver åka till skolan.
Att han fixar och planerar vår första stora utlandssemester nästan helt själv när jag är stressad av skolarbete.
Att jag bakar kladdkaka som en överraskning när han kommer hem från jobbet.
Att skicka fånigt söta små sms när vi är ifrån varandra.
Att laga hans vantar när de går sönder och fålla hans nyinköpta byxor, fastän det är bland det tråkigaste som finns. Att han tackar mig när jag fixar vantar och byxor. :)
Att oroa mig för hur ensam och uttråkad sötkatten ska bli när vi åker på semester (fast hon ska förstås ha någon som kommer hit och tittar till henne med jämna mellanrum, två kattlådor med ny sand, massa mat och vatten och alla sina leksaker utlagda). Borsta henne när hon ligger på golvet i vardagsrummet och fällda hårstrån flyger omkring i luften, för att hon spinner som en tokig och rullar runt för att bli borstad lite mer på magen.
Bli gosad på näsan av Tösen när jag håller henne i famnen.
Märka hur hon blir mer och mer avslappnad runt andra människor i takt med att hon litar mer på mig och D.
Förutom det jag redan skrivit om:
Mamma och pappa som åker i ilfart ner till Kalmar när jag blev inlagd på sjukhuset i mars, som alltid finns där när jag behöver hjälp eller stöd eller ett skratt.
Att de betalade min hyra och mat för att jag skulle kunna gå i gymnasiet här i Uppsala när det visade sig att bostadsbidraget var rena skämtet.
Att skriva om hur mycket det betyder för mig att de finns.
Att försöka ordna de perfekta födelsedagspresenterna och julklapparna, som när pappa fick se Elton John live i Stockholm.
Att köpa pappas frukostyoghurt och Earl Gray-te så att det finns hemma när han kommer på besök.
Att bjuda på nya maträtter som jag tror att mamma kommer att gilla.
Min syster som skickade sms varje dag veckan efter att Alice dog, och kallar sig själv moster och mig mamma.
Att hon, tillsammans med D:s syster var värd på vår bröllopsfest, fastän hon egentligen inte gillar att prata inför folk. Att prata, och prata och prata lite mer över Skype om allt som händer och inte händer i våra liv.
Att laga hennes trasiga kläder när jag är på besök, sy i blixtlås för hand (minst lika tråkigt som att fålla byxor) på klänningen hon vill ha på sig nästa kväll :)
Att komma ihåg att laga mat utan mjölk när hon är på besök.
Vänner som åker mer än 20 mil för att vara med på mina barns begravning. Vänner som lyssnar, mailar, kommenterar, sms:ar och visar att de bryr sig och att de finns kvar även om jag knappt gör det. Vänner som skickar fina gåvor för att visa att de tänker på mig.
Blå streck på två graviditetstest. Blå avtryck av små, små fötter. Ultraljudsbilder. Alice. Eskil. Max.
/L
Titta på mina ringar och inse att jag nästa år har spenderat en tredjedel av mitt liv med min bäste vän och den finaste partnen jag kan tänka mig.
Bli jublande glad när jag kommer hem och möts i hallen av D, fastän jag bara varit borta i tre timmar.
Att han går upp klockan sex och tvättar all vår tvätt helt själv, för att jag har sovit dåligt eller behöver åka till skolan.
Att han fixar och planerar vår första stora utlandssemester nästan helt själv när jag är stressad av skolarbete.
Att jag bakar kladdkaka som en överraskning när han kommer hem från jobbet.
Att skicka fånigt söta små sms när vi är ifrån varandra.
Att laga hans vantar när de går sönder och fålla hans nyinköpta byxor, fastän det är bland det tråkigaste som finns. Att han tackar mig när jag fixar vantar och byxor. :)
Att oroa mig för hur ensam och uttråkad sötkatten ska bli när vi åker på semester (fast hon ska förstås ha någon som kommer hit och tittar till henne med jämna mellanrum, två kattlådor med ny sand, massa mat och vatten och alla sina leksaker utlagda). Borsta henne när hon ligger på golvet i vardagsrummet och fällda hårstrån flyger omkring i luften, för att hon spinner som en tokig och rullar runt för att bli borstad lite mer på magen.
Bli gosad på näsan av Tösen när jag håller henne i famnen.
Märka hur hon blir mer och mer avslappnad runt andra människor i takt med att hon litar mer på mig och D.
Förutom det jag redan skrivit om:
Mamma och pappa som åker i ilfart ner till Kalmar när jag blev inlagd på sjukhuset i mars, som alltid finns där när jag behöver hjälp eller stöd eller ett skratt.
Att de betalade min hyra och mat för att jag skulle kunna gå i gymnasiet här i Uppsala när det visade sig att bostadsbidraget var rena skämtet.
Att skriva om hur mycket det betyder för mig att de finns.
Att försöka ordna de perfekta födelsedagspresenterna och julklapparna, som när pappa fick se Elton John live i Stockholm.
Att köpa pappas frukostyoghurt och Earl Gray-te så att det finns hemma när han kommer på besök.
Att bjuda på nya maträtter som jag tror att mamma kommer att gilla.
Min syster som skickade sms varje dag veckan efter att Alice dog, och kallar sig själv moster och mig mamma.
Att hon, tillsammans med D:s syster var värd på vår bröllopsfest, fastän hon egentligen inte gillar att prata inför folk. Att prata, och prata och prata lite mer över Skype om allt som händer och inte händer i våra liv.
Att laga hennes trasiga kläder när jag är på besök, sy i blixtlås för hand (minst lika tråkigt som att fålla byxor) på klänningen hon vill ha på sig nästa kväll :)
Att komma ihåg att laga mat utan mjölk när hon är på besök.
Vänner som åker mer än 20 mil för att vara med på mina barns begravning. Vänner som lyssnar, mailar, kommenterar, sms:ar och visar att de bryr sig och att de finns kvar även om jag knappt gör det. Vänner som skickar fina gåvor för att visa att de tänker på mig.
Blå streck på två graviditetstest. Blå avtryck av små, små fötter. Ultraljudsbilder. Alice. Eskil. Max.
/L
Dag 04 - Det här åt jag idag
Tja, det här var ju varken det mest inspirerande eller intressanta ämne jag kan tänka mig att skriva om... Det får bli en salig blandning av elände och oväsentligheter i dagen inlägg då, för först måste jag skiva av mig om det som jag tänker mest på just nu (förutom Marrakesh):
Vi kom upp ganska sent i går morse, jag hade inte riktigt lust att stiga upp ur sängen eftersom det svarta sorgemolnet hängde över mig. I natt sov jag också väldigt lite, men av en helt annan orsak som jag inte vill skriva om här. Jag längtar verkligen efter att få resa bort och få uppleva lite av en helt annan kultur, men den stora orsaken till att jag ville resa nu ligger ju alltid och mal någonstans i den där tredjedelen av hjärnan. Jag har alltid älskat julen, men det har döden tagit ifrån mig. Precis om den tog mina barn, och därför så många andra saker som jag förr tyckte om, och alla (ofta vardagliga) saker som jag innnan Alice inte hade orsak att oroa mig för eller tycka illa om, eller undvika. Jag var en sådan som ville umgås med barn och trivdes deras sällkap, nu kan jag ju inte se en barnvagn utan att tänka på allt jag aldrig kommer att få uppleva med Alice, Eskil och Max. Och hundra andra exempel i samma stil, som jag inte orkar lista just nu..
Och så tänker ju förstås väldigt mycket på hur Katarina och Christofer har det just nu, och det gör mig ARG på världen och får mig att minnes hur det är att kämpa mot urdåliga odds, där man bara får sämre och sämre besked från läkarna men inte varken kan eller vill släppa taget förrän hoppet verkligen är helt ute. Och det är det ju inte förrän döden kommer, när hjärtan slutat slå. Fram till dess fortsätter man hoppas på mirakel, och efteråt fortsätter man leva så gott man kan, för det finns ju inget annat val. Men folk ska inte inbilla sig att det är något annat är en kamp, eller att sorg och förlust av de man älskar är något som "går över", det är bara något vi lär oss att leva med.
Ja, så ni förstår kanske att mat inte känns så viktigt just idag. Men, jag får väl försöka ändå.
Frukost: En skål med fil, linfrö, russin, fiberrika flingor och en skivad banan. Och lite socker. Två knäckebrödamackor med smör och ost. En kopp grönt te, med havtorm och gojibär. Ett stort glas vatten. En tablett kosttillskott med probiotisk bakteriekultur, en med folsyra.
På rasten-under-föreläsningen-fika: En kopp darjeeling på påse med mjölk och lite socker. Egentligen bär det mig emot att betala 10 spänn för blaskigt pås-te, men måste man ha nåt varmt och uppiggande så måste man... :)
Lunch: Soppa på tomatbas med rivna morötter, selleri och kikärtor. D kom och mötte upp mig i skolan och vi åt varsin matlåda där innan vi fortsatte ner på stan. Tyvärr glömde jag att be honom ta med an macka, så det blev en lite tråkig måltid.
Eftermiddagsfika: Ett stort glas svart chai-blandning från Tehörnan (en av de många bra sakerna med Uppsala är att en av deras butiker finns i St: Pers gallerian) med mjölk (såklart), lite farinsocker, lite extra ingefära och ganska mycket extra kryddnejlika. En lussekatt + russinen från Ds, fyra pepparkakor.
Och till middag blir det pannkakor med hemgjort äppelmos och kardemumma, eller drottningsylt.
Innan dagen är slut lär jag ha drukit en kopp grönt jasminte också (det är min favoritsort och jag brukar dricka minst en kopp om dagen).
Extremt spännande, eller hur? :) Jag får försöka bättra mig till morgondagens inlägg, för sen blir det nog blogpaus ett tag när vi är i Marocko. Tror att jag kommer att ha lite för mycket att göra (och alldeles för roligt) för att det skall bli mycket bloggande av, även om det visst finns både internetcaféer och en hel park med små bås där man kan surfa.
/L
Vi kom upp ganska sent i går morse, jag hade inte riktigt lust att stiga upp ur sängen eftersom det svarta sorgemolnet hängde över mig. I natt sov jag också väldigt lite, men av en helt annan orsak som jag inte vill skriva om här. Jag längtar verkligen efter att få resa bort och få uppleva lite av en helt annan kultur, men den stora orsaken till att jag ville resa nu ligger ju alltid och mal någonstans i den där tredjedelen av hjärnan. Jag har alltid älskat julen, men det har döden tagit ifrån mig. Precis om den tog mina barn, och därför så många andra saker som jag förr tyckte om, och alla (ofta vardagliga) saker som jag innnan Alice inte hade orsak att oroa mig för eller tycka illa om, eller undvika. Jag var en sådan som ville umgås med barn och trivdes deras sällkap, nu kan jag ju inte se en barnvagn utan att tänka på allt jag aldrig kommer att få uppleva med Alice, Eskil och Max. Och hundra andra exempel i samma stil, som jag inte orkar lista just nu..
Och så tänker ju förstås väldigt mycket på hur Katarina och Christofer har det just nu, och det gör mig ARG på världen och får mig att minnes hur det är att kämpa mot urdåliga odds, där man bara får sämre och sämre besked från läkarna men inte varken kan eller vill släppa taget förrän hoppet verkligen är helt ute. Och det är det ju inte förrän döden kommer, när hjärtan slutat slå. Fram till dess fortsätter man hoppas på mirakel, och efteråt fortsätter man leva så gott man kan, för det finns ju inget annat val. Men folk ska inte inbilla sig att det är något annat är en kamp, eller att sorg och förlust av de man älskar är något som "går över", det är bara något vi lär oss att leva med.
Ja, så ni förstår kanske att mat inte känns så viktigt just idag. Men, jag får väl försöka ändå.
Frukost: En skål med fil, linfrö, russin, fiberrika flingor och en skivad banan. Och lite socker. Två knäckebrödamackor med smör och ost. En kopp grönt te, med havtorm och gojibär. Ett stort glas vatten. En tablett kosttillskott med probiotisk bakteriekultur, en med folsyra.
På rasten-under-föreläsningen-fika: En kopp darjeeling på påse med mjölk och lite socker. Egentligen bär det mig emot att betala 10 spänn för blaskigt pås-te, men måste man ha nåt varmt och uppiggande så måste man... :)
Lunch: Soppa på tomatbas med rivna morötter, selleri och kikärtor. D kom och mötte upp mig i skolan och vi åt varsin matlåda där innan vi fortsatte ner på stan. Tyvärr glömde jag att be honom ta med an macka, så det blev en lite tråkig måltid.
Eftermiddagsfika: Ett stort glas svart chai-blandning från Tehörnan (en av de många bra sakerna med Uppsala är att en av deras butiker finns i St: Pers gallerian) med mjölk (såklart), lite farinsocker, lite extra ingefära och ganska mycket extra kryddnejlika. En lussekatt + russinen från Ds, fyra pepparkakor.
Och till middag blir det pannkakor med hemgjort äppelmos och kardemumma, eller drottningsylt.
Innan dagen är slut lär jag ha drukit en kopp grönt jasminte också (det är min favoritsort och jag brukar dricka minst en kopp om dagen).
Extremt spännande, eller hur? :) Jag får försöka bättra mig till morgondagens inlägg, för sen blir det nog blogpaus ett tag när vi är i Marocko. Tror att jag kommer att ha lite för mycket att göra (och alldeles för roligt) för att det skall bli mycket bloggande av, även om det visst finns både internetcaféer och en hel park med små bås där man kan surfa.
/L
Dag 03 - Mina föräldrar
Jag har turen att ha fantastiska föräldrar. Det tycker förhoppningsvis de flesta andra också, men jag är i alla fall en av dem som vuxit upp i ett tryggt och kärleksfullt hem med mycket skratt, respekt och lagom stränga regler.
Min mamma kommer från norra Dalarna och pappa från Jämtland. Han växte upp på en bruksort, hennes föräldrar hade ett litet lantbruk med fäbodbruk. De träffades 1976 på dans i Rättvik, och förlovade sig midsommaren 1977. 1981 föddes jag och 1983 flyttade vi från Falun till det lilla samhället Bjursås och det hus mina föräldrar (och katten Elvis) fortfarande bor i. 1985 kom min lillasyster till familjen, och de året gifte mamma och pappa sig borgerligt i Rådhuset inne i Falun. Vi var sju personerpå bröllopet: mamma och pappa, jag och min syster, min mormor Anna och vittnena, ett gift par som var vänner till mina föräldrar.
Så, hur var det då att växa upp i den här familjen? Vi har till exempel alltid varit mycket för att fira allt från skolavslutningar till namnsdagar och alla vanliga helgdagar däremellan med god mat och små presenter. På min senaste namnsdag nu i december (jag har tre förnamn totalt, men eftersom "Lina" inte alltid varit med i almanackan har vi firat "Carolina-dagen" istället) fick jag som vanligt ett vykort med en hälsning skriven av mamma, och flera lotter. De levererades av pappa, som var här i stan för återbesök på Ackis med sitt trasiga pekfinger (han slet av en sena tidigare i år och har stelopererat fingret) och dessutom hade med sig de här:
Ända sedan jag flyttade hemifrån 1997 har jag fått en påse hembakade lussekatter av mamma. Som ni ser var årets katter nästan slut redan när bilden togs :) Första året var december på egen hand i Uppsala väldigt jobbig, och jag minns att hon skickade andra små presenter som skulle påminna mig om julen hemma. Bland annat fick jag med posten min egen julkalender: små påsar med någon liten present i. Och en massa vykort har jag fått genom åren också, från början för att jag skulle få i alla fall någon rolig "egen" post. När man är minderårig och inneboende på annan ort går ju det mesta av posten hem till mamma och pappa. Uppmuntringspaket, sms, mail och numera också kommentarer på bloggen, har jag fått och fortsätter få i en oändlig mängd, och jag hoppas att jag har lyckats visa hur mycket de betyder för mig.
Båda mina föräldrar har varit och är jättebra på att uppmuntra mina (och min systers) intressen, och de har gett mig nya också. Pappa spelade progg och annan musik från 60-70-talet för mig och lät mig botanisera bland hans vinylplattor. Han hälpte mig med läxorna när jag kämpade med matten i grundskolan, och berättade om och om igen för mig att jag inte var korkad, fastän det kändes så. Även fast jag kanske glömmer bort det ibland, så är han en fantastisk lyssnare, en klok människa med ett stort hjärta som jag kan prata om allt med. Numera lånar han böcker av mig, när jag var yngre var det mycket tvärtom :) Att vi båda två gillar äldre svensk keramik och porslin och spenderar en del tid på Tradera och loppisar har ni kanske redan märkt här på bloggen. Mamma och pappa går också ofta på loppis och auktioner tillsammans, och därifrån har jag fått mitt eget stora intresse för gamla saker och dessutom en hel del fina grejer som de köpt.
Jag fick ju ett superfint Mari Simmulson-fat när jag fyllde år, och nu i torsdags när jag packade upp en av flyttlådorna som han hade med sig (efter alla flyttar har många av mina ägodelar hamnat i deras garage) låg där en kartong jag inte kände igen. Den innehöll en underbar vas från samma Uppsala-Ekebyserie! Pappa tyckte helt enkelt inte att han kunde låta bli att köpa den till mig :)
Nu står den i bokhyllan och beundras av både mig och D.
Från mamma har jag fått mitt intresse för historia och hantverk. Hon har ett fantastiskt minne för släkthistorier, minns alla födelsedagar och namn på släkt och vänner, deras föräldrar, respektive och barn. Och orkar skicka hälsningar på alla bemärkelsedagar, dessutom! Jag förstår inte hur hon kan komma ihåg allt det där, och jag avundas henne den förmågan. Hon kan vara fantastiskt rolig, vi skrattar ofta åt samma saker, och har många gånger suttit vid köksbordet hemma med skrattårar sprutande åt alla håll. Hon är så omtänksam mot allt och alla runt omkring sig, och är kreativ precis som jag. Vi gillar båda att prova på nya saker i form av hantverksprojekt och matlagning. Om det skulle råka bli en del oavslutade projekt, recept som aldrig provats eller material som ligger i högar någonstans, så kan det ju alltid komma till användning en annan gång, eller hur? :) Entusiasmen och glädjen vi får ut av att prova något nytt är ju det viktigaste! Mamma och jag har gjort allt från påsk- och julpyssel till kläder åt min barndoms favoritnalle tillsammans, även om det förr så klart var mest så att jag beställde färg och modell och hon tillverkade :) En annan sak som jag beundrar hos henne är att hon skolade om sig och utbildade sig till massageterapeut i vuxen ålder, under skoltiden veckopendlade hon till Värmland men lyckades ändå klara sina kurser med glans, och hon är superduktig på sitt yrke!
Det känns som att jag skulle kunna skriva hur långt som helst om mina föräldrar, men jag tror att jag får börja avrunda här, med två bilder som jag tycker säger mycket om hur de är som personer och som par. Det är ett intressant samarbete, med mycket humor.
Så här har mamma påmint pappa om att han ska ta sina vitaminer på morgonen innan han åker till jobbet. Det är hans "dagliga frukt", och eftersom han är en organiserad människa plockar han fram allt han ska ha med sig kvällen innan. Porslinet till frukosten på köksbänken, nycklarna och bananen på köksbordet.
Och den här fick vi av dem i oktober. Oreganoplantorna nysår sig själva ute i kryddlandet där hemma varje år, och det är ganska sällan som någon orkar plocka dem och hänga upp till tork innan de blommar (och smaken förstörs), men i år blev det visst en del som torkades. Och tja, "Lina och D gillar ju kryddor, visst ska de ha lite organo?", kan jag tänka mig att de sa till varann. Men det fanns ingen bra burk ledig, och då får man "taga vad man haver" (vilket är en vanlig princip hemma hos dem, jag har växt upp med återbruksprincipen utan att veta att det var återbruk vi ägnade oss åt när alla plastburkar sparades, de blöta badlakanen hängdes på en överbliven gardinstång monterad på badrumsväggen, osv), dvs en gammal yoghurtflaska. Och det är ju viktigt att märka upp saker så att man lätt hittar dem (pappas förråd av spikar, skruvar, muttrar och verktyg och bådas inställning att allt som kan märkas upp bör märkas upp, kan mycket väl vara det som undermedvetet gjorde mig intresserad av sorteringssystem och i förlängningen inspirerade mig till att bli arkivarie, nu när jag tänker på det), så: fram med märkapparaten!
Voilá! En flaska hemodlad oregano.
Nu vet ni lite mer om mina föräldrar, och jag vill sluta med att säga: mamma och pappa, jag älskar er! Och tack för att ni är den bästa morfar och mormor en mamma som jag kan önska sig till sina barn!
/L
Min mamma kommer från norra Dalarna och pappa från Jämtland. Han växte upp på en bruksort, hennes föräldrar hade ett litet lantbruk med fäbodbruk. De träffades 1976 på dans i Rättvik, och förlovade sig midsommaren 1977. 1981 föddes jag och 1983 flyttade vi från Falun till det lilla samhället Bjursås och det hus mina föräldrar (och katten Elvis) fortfarande bor i. 1985 kom min lillasyster till familjen, och de året gifte mamma och pappa sig borgerligt i Rådhuset inne i Falun. Vi var sju personerpå bröllopet: mamma och pappa, jag och min syster, min mormor Anna och vittnena, ett gift par som var vänner till mina föräldrar.
Så, hur var det då att växa upp i den här familjen? Vi har till exempel alltid varit mycket för att fira allt från skolavslutningar till namnsdagar och alla vanliga helgdagar däremellan med god mat och små presenter. På min senaste namnsdag nu i december (jag har tre förnamn totalt, men eftersom "Lina" inte alltid varit med i almanackan har vi firat "Carolina-dagen" istället) fick jag som vanligt ett vykort med en hälsning skriven av mamma, och flera lotter. De levererades av pappa, som var här i stan för återbesök på Ackis med sitt trasiga pekfinger (han slet av en sena tidigare i år och har stelopererat fingret) och dessutom hade med sig de här:
Ända sedan jag flyttade hemifrån 1997 har jag fått en påse hembakade lussekatter av mamma. Som ni ser var årets katter nästan slut redan när bilden togs :) Första året var december på egen hand i Uppsala väldigt jobbig, och jag minns att hon skickade andra små presenter som skulle påminna mig om julen hemma. Bland annat fick jag med posten min egen julkalender: små påsar med någon liten present i. Och en massa vykort har jag fått genom åren också, från början för att jag skulle få i alla fall någon rolig "egen" post. När man är minderårig och inneboende på annan ort går ju det mesta av posten hem till mamma och pappa. Uppmuntringspaket, sms, mail och numera också kommentarer på bloggen, har jag fått och fortsätter få i en oändlig mängd, och jag hoppas att jag har lyckats visa hur mycket de betyder för mig.
Båda mina föräldrar har varit och är jättebra på att uppmuntra mina (och min systers) intressen, och de har gett mig nya också. Pappa spelade progg och annan musik från 60-70-talet för mig och lät mig botanisera bland hans vinylplattor. Han hälpte mig med läxorna när jag kämpade med matten i grundskolan, och berättade om och om igen för mig att jag inte var korkad, fastän det kändes så. Även fast jag kanske glömmer bort det ibland, så är han en fantastisk lyssnare, en klok människa med ett stort hjärta som jag kan prata om allt med. Numera lånar han böcker av mig, när jag var yngre var det mycket tvärtom :) Att vi båda två gillar äldre svensk keramik och porslin och spenderar en del tid på Tradera och loppisar har ni kanske redan märkt här på bloggen. Mamma och pappa går också ofta på loppis och auktioner tillsammans, och därifrån har jag fått mitt eget stora intresse för gamla saker och dessutom en hel del fina grejer som de köpt.
Jag fick ju ett superfint Mari Simmulson-fat när jag fyllde år, och nu i torsdags när jag packade upp en av flyttlådorna som han hade med sig (efter alla flyttar har många av mina ägodelar hamnat i deras garage) låg där en kartong jag inte kände igen. Den innehöll en underbar vas från samma Uppsala-Ekebyserie! Pappa tyckte helt enkelt inte att han kunde låta bli att köpa den till mig :)
Nu står den i bokhyllan och beundras av både mig och D.
Från mamma har jag fått mitt intresse för historia och hantverk. Hon har ett fantastiskt minne för släkthistorier, minns alla födelsedagar och namn på släkt och vänner, deras föräldrar, respektive och barn. Och orkar skicka hälsningar på alla bemärkelsedagar, dessutom! Jag förstår inte hur hon kan komma ihåg allt det där, och jag avundas henne den förmågan. Hon kan vara fantastiskt rolig, vi skrattar ofta åt samma saker, och har många gånger suttit vid köksbordet hemma med skrattårar sprutande åt alla håll. Hon är så omtänksam mot allt och alla runt omkring sig, och är kreativ precis som jag. Vi gillar båda att prova på nya saker i form av hantverksprojekt och matlagning. Om det skulle råka bli en del oavslutade projekt, recept som aldrig provats eller material som ligger i högar någonstans, så kan det ju alltid komma till användning en annan gång, eller hur? :) Entusiasmen och glädjen vi får ut av att prova något nytt är ju det viktigaste! Mamma och jag har gjort allt från påsk- och julpyssel till kläder åt min barndoms favoritnalle tillsammans, även om det förr så klart var mest så att jag beställde färg och modell och hon tillverkade :) En annan sak som jag beundrar hos henne är att hon skolade om sig och utbildade sig till massageterapeut i vuxen ålder, under skoltiden veckopendlade hon till Värmland men lyckades ändå klara sina kurser med glans, och hon är superduktig på sitt yrke!
Det känns som att jag skulle kunna skriva hur långt som helst om mina föräldrar, men jag tror att jag får börja avrunda här, med två bilder som jag tycker säger mycket om hur de är som personer och som par. Det är ett intressant samarbete, med mycket humor.
Så här har mamma påmint pappa om att han ska ta sina vitaminer på morgonen innan han åker till jobbet. Det är hans "dagliga frukt", och eftersom han är en organiserad människa plockar han fram allt han ska ha med sig kvällen innan. Porslinet till frukosten på köksbänken, nycklarna och bananen på köksbordet.
Och den här fick vi av dem i oktober. Oreganoplantorna nysår sig själva ute i kryddlandet där hemma varje år, och det är ganska sällan som någon orkar plocka dem och hänga upp till tork innan de blommar (och smaken förstörs), men i år blev det visst en del som torkades. Och tja, "Lina och D gillar ju kryddor, visst ska de ha lite organo?", kan jag tänka mig att de sa till varann. Men det fanns ingen bra burk ledig, och då får man "taga vad man haver" (vilket är en vanlig princip hemma hos dem, jag har växt upp med återbruksprincipen utan att veta att det var återbruk vi ägnade oss åt när alla plastburkar sparades, de blöta badlakanen hängdes på en överbliven gardinstång monterad på badrumsväggen, osv), dvs en gammal yoghurtflaska. Och det är ju viktigt att märka upp saker så att man lätt hittar dem (pappas förråd av spikar, skruvar, muttrar och verktyg och bådas inställning att allt som kan märkas upp bör märkas upp, kan mycket väl vara det som undermedvetet gjorde mig intresserad av sorteringssystem och i förlängningen inspirerade mig till att bli arkivarie, nu när jag tänker på det), så: fram med märkapparaten!
Voilá! En flaska hemodlad oregano.
Nu vet ni lite mer om mina föräldrar, och jag vill sluta med att säga: mamma och pappa, jag älskar er! Och tack för att ni är den bästa morfar och mormor en mamma som jag kan önska sig till sina barn!
/L
Wii + Rabbids
Igår var D och jag hos bästaste vännen M och spelade Rayman Raving Rabbids på hans Wii i fyra timmar (plus åt en massa chips och fikabröd och pratade nästan lika mycket, som vanligt *L* ). Bland annat spelade vi ett dansspel som såg ut så här:
Streckgubbarna visar hur spelaren ska röra armarna, och det är superkul men fullständigt uttröttande. Speciellt den här låten, där man ska vifta med händerna över huvudet jättemycket. Och ändå försöker man, för det är ju nästan omöjligt att inte bli glad av det här spelet (och Jackson 5:s "ABC"). Ja, och så ville vi ju gärna försöka klå M, som både hade spelat alla spelen massa gånger och har en vinnarskalle som heter duga :).
Idag har jag träningsverk i hela armarna och axlarna, så längre inlägg får vänta tills åtminstone i morgon.
Och vad har grodorna med det här att göra, undrar ni kanske? Jo, vi såg dem på Skansen förra helgen när vi var där med svägerskan E, hennes kompis V och Vs suuupercharmige lille son H. De här grodorna var experter på att sitta stilla, och jag fattade inte först att de var levande djur (och tyckte att det var väldigt konstigt att de hade plastgrodor i ett av terrarierna...). Sen läste jag skylten och förstod att de heter "Vaxgrodor" just därför. Och så här stilla skulle jag egentligen vilja vara, så jag slipper röra armarna :)
/L
Streckgubbarna visar hur spelaren ska röra armarna, och det är superkul men fullständigt uttröttande. Speciellt den här låten, där man ska vifta med händerna över huvudet jättemycket. Och ändå försöker man, för det är ju nästan omöjligt att inte bli glad av det här spelet (och Jackson 5:s "ABC"). Ja, och så ville vi ju gärna försöka klå M, som både hade spelat alla spelen massa gånger och har en vinnarskalle som heter duga :).
Idag har jag träningsverk i hela armarna och axlarna, så längre inlägg får vänta tills åtminstone i morgon.
Och vad har grodorna med det här att göra, undrar ni kanske? Jo, vi såg dem på Skansen förra helgen när vi var där med svägerskan E, hennes kompis V och Vs suuupercharmige lille son H. De här grodorna var experter på att sitta stilla, och jag fattade inte först att de var levande djur (och tyckte att det var väldigt konstigt att de hade plastgrodor i ett av terrarierna...). Sen läste jag skylten och förstod att de heter "Vaxgrodor" just därför. Och så här stilla skulle jag egentligen vilja vara, så jag slipper röra armarna :)
/L
Dag 02 - Min första kärlek
Oj.... det var länge sedan. Jag minns det som att min första barnsliga förälskelse var i en kille som hette Daniel. Vi träffades på O-ringen i Borås (det är världens största orienteringstävling enligt deras hemsida) 1986 och brevväxlade i några år. Han hade blond hockeyfrilla och en storasyster som hette Mimmi. Och det är ungefär vad jag kommer ihåg, det var ju så himla länge sedan... :)
Sen hade jag så klart flera såna där småförälskelser på avstånd, ofta i lite äldre killar som gick i samma skola och som jag aldrig ens pratat med.
Som min första allvarliga (på mer än ett sätt) kärlek får jag väl räkna min förste pojkvän J. Jag var 15, han 20 och vi träffades på en födelsedagsfest för en av tjejerna i kompisgänget. Han hade vackra blå ögon och ett leende som lyste upp hela hans ansikte, och han hjälpte mig att förstå att jag inte var allt det där som folk i låg- och mellanstadiet hade sagt till mig att jag var: ful, äcklig, korkad. Vad jag lärde honom vet jag inte, men jag hoppas att det var att han var värd bättre, han med.
Vi var tillsammans i... mer än två år måste det väl ha blivit. Åkte på hans motorcykel, såg på film, lyssnade på musik och pratade, pratade, pratade. Han fick mig att känna mig vacker, för vad som kändes som första gången i mitt liv. J flyttade ner till Uppland efter att jag kom till Uppsala för att gå gymnasiet, och vi bodde ihop under en period. Det är så svårt att veta vad jag ska berätta om honom. Vi var båda ensamma och hade varit utstötta bland våra klasskamrater, var varandras första seriösa förhållande, ville verkligen att det skulle funka och var nog ganska kära i varandra ganska länge också. Men vi var väldigt olika människor, och vårt förhållande blev bara sämre och sämre mot slutet. Han blev svartsjuk och jag blev olycklig, vi kunde inte kommunicera med varann och grälade ofta. När jag efter en sömnlös och gråtfylld natt bestämde mig för att det var dax att göra slut så var det det bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv (i alla fall fram tills dess). Han tog det inte så bra heller.
Men jag lärde mig så mycket av honom, både fina saker och sådant som jag inte då precis efteråt kunde se som positiva. Var mina gränser går för vad jag kan acceptera att folk gör mot mig, vem jag inte vill vara, vilken sorts förhållande jag inte vill ha. Men också hur kärlek kan få mig att blomma upp, växa upp och inte bry mig om vad andra tycker om den jag valt att vara med eller vad jag tycker om att göra, vilka kläder jag hade på mig eller vad det nu kunde vara som någon störde sig på hos mig.
Jag vet inte vad han gör idag, vart han bor, om han har familj nu, men jag hoppas att han har det bra.
/L
Sen hade jag så klart flera såna där småförälskelser på avstånd, ofta i lite äldre killar som gick i samma skola och som jag aldrig ens pratat med.
Som min första allvarliga (på mer än ett sätt) kärlek får jag väl räkna min förste pojkvän J. Jag var 15, han 20 och vi träffades på en födelsedagsfest för en av tjejerna i kompisgänget. Han hade vackra blå ögon och ett leende som lyste upp hela hans ansikte, och han hjälpte mig att förstå att jag inte var allt det där som folk i låg- och mellanstadiet hade sagt till mig att jag var: ful, äcklig, korkad. Vad jag lärde honom vet jag inte, men jag hoppas att det var att han var värd bättre, han med.
Vi var tillsammans i... mer än två år måste det väl ha blivit. Åkte på hans motorcykel, såg på film, lyssnade på musik och pratade, pratade, pratade. Han fick mig att känna mig vacker, för vad som kändes som första gången i mitt liv. J flyttade ner till Uppland efter att jag kom till Uppsala för att gå gymnasiet, och vi bodde ihop under en period. Det är så svårt att veta vad jag ska berätta om honom. Vi var båda ensamma och hade varit utstötta bland våra klasskamrater, var varandras första seriösa förhållande, ville verkligen att det skulle funka och var nog ganska kära i varandra ganska länge också. Men vi var väldigt olika människor, och vårt förhållande blev bara sämre och sämre mot slutet. Han blev svartsjuk och jag blev olycklig, vi kunde inte kommunicera med varann och grälade ofta. När jag efter en sömnlös och gråtfylld natt bestämde mig för att det var dax att göra slut så var det det bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv (i alla fall fram tills dess). Han tog det inte så bra heller.
Men jag lärde mig så mycket av honom, både fina saker och sådant som jag inte då precis efteråt kunde se som positiva. Var mina gränser går för vad jag kan acceptera att folk gör mot mig, vem jag inte vill vara, vilken sorts förhållande jag inte vill ha. Men också hur kärlek kan få mig att blomma upp, växa upp och inte bry mig om vad andra tycker om den jag valt att vara med eller vad jag tycker om att göra, vilka kläder jag hade på mig eller vad det nu kunde vara som någon störde sig på hos mig.
Jag vet inte vad han gör idag, vart han bor, om han har familj nu, men jag hoppas att han har det bra.
/L
30 dagar-listan
Jag känner att jag inte har så mycket att skriva om just nu. Känner mig bara stressad över att försöka hinna med i skolan, allmänt vinter-hängig, saknar barnen, och längtar tills vi kan komma iväg på vår välförtjänta och efterlängtade semester. Så därför tänkte jag ta till en lista för att hjälpa mig hitta på saker att skriva om.Jag har sett flera olika sådana som vandrar runt på bloggar och Facebook, och har valt ut den här (till att börja med, det kan tänkas att det blir fler):
Dag 01 - Om mig
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro/övertygelse
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Det här hade jag på mig idag (igen)
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett till ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - "En första"
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick
Så, det är väl bara att sätta igång.
Dag ett: Om mig.
Jag heter Lina. Jag är född 1981 och är alltså 29 år gammal. I augusti 2010 flyttade jag tillbaka till Uppsala, och det känns som att äntligen komma hem. Jag bodde här 1997-2001 när jag gick i gymnasiet på Bolandsskolan (nu heter det nog Bolandsgymnasiet), det estetiska programmet Mode- och scenkläder (den har nog också bytt namn sedan dess). Femton år gammal ville jag bli modedesigner, och flyttade därför från villan i det lilla samhället Bjursås i Dalarna till ett inackorderingsrum på femte våningen i ett flervåningshus på Bellmansgatan. Innan jag flyttade härifrån hann jag med att bo på ytterligare fyra adresser. 2001 mellanlandade jag hos mamma och pappa, nyligen dumpad och mycket trasig i själen, på väg till vad som skulle visa sig bli ett av de bästa åren i mitt liv. Jag kom in på textillinjen på Bäckedals folkhögskola i Sveg, och där träffade jag D. Sommaren 2002, när skolan slutat, åkte jag till London och jobbade som au-pair under några månader. I en familj som bestod av en mamma med ätstörningar, en pappa som aldrig var hemma, två fantastiskt söta barn som uppenbarligen haft alldeles för många unga oerfarna flickor som försökt göra det jobb som barnens föräldrar borde ha gjort. Det var jobbigt och roligt och lärorikt, och jag blev som så många andra fullständigt kär i staden och ville egentligen inte åka hem. Men, jag kom in på en annan skola, den här gången Sätergläntan i Insjön (sömnadslinjen). Lite närmare hem, väldigt långt från D, som börjat läsa till sjuksköterska i Borås. Där gick jag två år, och efterhand flyttade han upp till Dalarna han också. Nästa flytt gick hem till mor och far för oss båda, men vi var inte ifrån varandra så länge innan vi fick jobb nere i hans hemtrakter, och hösten 2005 flyttade vi upp till Umeå för att börja på universitetet. Jag läste historia och etnologi där, och trivdes bra med stan och skolan och de fina vännerna som jag fick. Fast, det var ju sååå långt till släkt och andra vänner, så vi kom tillbaka till Falköping när D skulle göra sin praktik. Jag försökte läsa en a-kurs i engelska i Göteborg, det gick inte så där lysande, men jag fick en till god vän där, i fröken Ugglefot. Efter ett halvår i lägenheten på Margaretagatan och ett bröllop i svärmors trädgård sommaren 2008 drog flyttlasset iväg igen, nu till Kalmar. D hade fått jobb, jag skulle läsa in de sista poängen jag behövde för att få ut min examen, och det blev en distanskurs i Idéhistoria som jag kunde sköta helt hemma vid datorn. Vi åkte ut till Katthemmet Kompis i september och kom hem med Tösen.
Och vad som hände sedan vet ni redan en hel del om. Vi blev med barn, vecka 23+6 kom och Alice dog med den. Jag kämpade mig till de sista gamla poängen i etnologi, och fick ut min kandidatexamen. Vännen E flyttade till Kalmar för att börja jobba, och hennes sällskap förgyllde många timmar. Vi väntade barn igen, fick veta att det var tvillingar, gav dem namnen Eskil och Max bara några dagar innan allt gick snett igen och vi hamnade på sjukhus. Pojkarna dog och föddes, eller föddes och dog, hur man nu väljer att se på det. I slutet av sommaren lyckades jag få praktik på Kalmar Läns museum med att inventera kartor och uniformer. Jag kom in på masterutbildningen i ABM med inriktning arkivetenskap, vi lyckades få en lägenhet. På flyttdagen hämtade vi barnens aska på krematoriet i Kalmar, och tillsammans med svärfar C tog vi med dem, en eländig katt och hela vårt bohag till en lägenhet vi aldrig hade ens sett en bild på. På måndagen tog vi en taxi till krematoriet i Berthåga och lämnade urnorna där. Måndagen den 22 november begravde vi barnen på Uppsala gamla gyrkogård, i kvarteret "3 IV".
Och här är jag nu. Fastän det är så mycket som är fel är det också mycket som är rätt. Jag är hemma igen. Jag har mina föräldrar bara någar timmar bort och flera av mina äldsta vänner i samma stad. Jag har D och jag har Tösen. Jag går min drömutbildning och det finns ganska goda chanser till jobb när jag är klar.
Vissa dagar vågar jag till och med drömma om att nästa graviditet slutar som den ska.
Det här är dag ett: det här är jag och min resa så här långt.
/L
Dag 01 - Om mig
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro/övertygelse
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Det här hade jag på mig idag (igen)
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett till ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - "En första"
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick
Så, det är väl bara att sätta igång.
Dag ett: Om mig.
Jag heter Lina. Jag är född 1981 och är alltså 29 år gammal. I augusti 2010 flyttade jag tillbaka till Uppsala, och det känns som att äntligen komma hem. Jag bodde här 1997-2001 när jag gick i gymnasiet på Bolandsskolan (nu heter det nog Bolandsgymnasiet), det estetiska programmet Mode- och scenkläder (den har nog också bytt namn sedan dess). Femton år gammal ville jag bli modedesigner, och flyttade därför från villan i det lilla samhället Bjursås i Dalarna till ett inackorderingsrum på femte våningen i ett flervåningshus på Bellmansgatan. Innan jag flyttade härifrån hann jag med att bo på ytterligare fyra adresser. 2001 mellanlandade jag hos mamma och pappa, nyligen dumpad och mycket trasig i själen, på väg till vad som skulle visa sig bli ett av de bästa åren i mitt liv. Jag kom in på textillinjen på Bäckedals folkhögskola i Sveg, och där träffade jag D. Sommaren 2002, när skolan slutat, åkte jag till London och jobbade som au-pair under några månader. I en familj som bestod av en mamma med ätstörningar, en pappa som aldrig var hemma, två fantastiskt söta barn som uppenbarligen haft alldeles för många unga oerfarna flickor som försökt göra det jobb som barnens föräldrar borde ha gjort. Det var jobbigt och roligt och lärorikt, och jag blev som så många andra fullständigt kär i staden och ville egentligen inte åka hem. Men, jag kom in på en annan skola, den här gången Sätergläntan i Insjön (sömnadslinjen). Lite närmare hem, väldigt långt från D, som börjat läsa till sjuksköterska i Borås. Där gick jag två år, och efterhand flyttade han upp till Dalarna han också. Nästa flytt gick hem till mor och far för oss båda, men vi var inte ifrån varandra så länge innan vi fick jobb nere i hans hemtrakter, och hösten 2005 flyttade vi upp till Umeå för att börja på universitetet. Jag läste historia och etnologi där, och trivdes bra med stan och skolan och de fina vännerna som jag fick. Fast, det var ju sååå långt till släkt och andra vänner, så vi kom tillbaka till Falköping när D skulle göra sin praktik. Jag försökte läsa en a-kurs i engelska i Göteborg, det gick inte så där lysande, men jag fick en till god vän där, i fröken Ugglefot. Efter ett halvår i lägenheten på Margaretagatan och ett bröllop i svärmors trädgård sommaren 2008 drog flyttlasset iväg igen, nu till Kalmar. D hade fått jobb, jag skulle läsa in de sista poängen jag behövde för att få ut min examen, och det blev en distanskurs i Idéhistoria som jag kunde sköta helt hemma vid datorn. Vi åkte ut till Katthemmet Kompis i september och kom hem med Tösen.
Och vad som hände sedan vet ni redan en hel del om. Vi blev med barn, vecka 23+6 kom och Alice dog med den. Jag kämpade mig till de sista gamla poängen i etnologi, och fick ut min kandidatexamen. Vännen E flyttade till Kalmar för att börja jobba, och hennes sällskap förgyllde många timmar. Vi väntade barn igen, fick veta att det var tvillingar, gav dem namnen Eskil och Max bara några dagar innan allt gick snett igen och vi hamnade på sjukhus. Pojkarna dog och föddes, eller föddes och dog, hur man nu väljer att se på det. I slutet av sommaren lyckades jag få praktik på Kalmar Läns museum med att inventera kartor och uniformer. Jag kom in på masterutbildningen i ABM med inriktning arkivetenskap, vi lyckades få en lägenhet. På flyttdagen hämtade vi barnens aska på krematoriet i Kalmar, och tillsammans med svärfar C tog vi med dem, en eländig katt och hela vårt bohag till en lägenhet vi aldrig hade ens sett en bild på. På måndagen tog vi en taxi till krematoriet i Berthåga och lämnade urnorna där. Måndagen den 22 november begravde vi barnen på Uppsala gamla gyrkogård, i kvarteret "3 IV".
Och här är jag nu. Fastän det är så mycket som är fel är det också mycket som är rätt. Jag är hemma igen. Jag har mina föräldrar bara någar timmar bort och flera av mina äldsta vänner i samma stad. Jag har D och jag har Tösen. Jag går min drömutbildning och det finns ganska goda chanser till jobb när jag är klar.
Vissa dagar vågar jag till och med drömma om att nästa graviditet slutar som den ska.
Det här är dag ett: det här är jag och min resa så här långt.
/L
Harry och jag
OBS! Följande text innehåller "spoilers", så om du inte läst "Harry Potter och Dödsrelikerna" eller sett första filmen, men planerar att göra det, låt bli att läsa det här inlägget.
I onsdags var jag med I & O på bio och såg den näst sista Harry Potter-filmen. Den var bra, väldigt vackert filmad och följde (första delen av) den sista boken i serien väldigt väl. Det är ju alltid en risk med filmatiseringar, att mycket av det som är bra med boken försvinner när den skrivs om till manus och man fokuserar på action istället för vad som händer i karaktärernas inte, till exempel. Fast jag tyckte att det var en bra balans i det i just den här filmen. Visst händer det en hel del dramatiska saker (magiska dueller, tortyr, allvarliga kroppsskador och död), men det fanns också sorgliga och upprörande scener, som träffade mig rätt i hjärtat även fast jag läst boken och visste ungefär vad som skulle hända.
Vi har ju något gemensamt, Harry och jag. Vi har båda plötsligt och oväntat förlorat vår familj: han sina föräldrar och jag mina barn. Fastän jag har D, mina föräldrar och min syster, och Harry på många sätt har fått en ny familj i sina bästa vänner Hermione och Ron och i den senares familj, så är det ju ändå så. Våra familjer är borta, de ser inte ut som de borde, det kommer alltid att fattas medlemmar i dem. Så när Harry står där i snön i Godric's Hollow, framför deras grav och sedan framför de halvt förkolnade resterna av huset där de dog, då är det så väldigt lätt att tänka att jag vet hur han känner det.
Och det var bara två av de sorgliga stunderna i filmen, det fanns värre. Redan i inledningen när Hermione för att skydda sina icke-magiska föräldrar trollar bort deras minnen av henne, när hennes bild försvinner från alla familjefotona och det är som att hon aldrig har funnits i deras värld, då började jag gråta. Och när Dobby dör, när man precis ska tro att alla klarat sig undan Dödsätarnas fängelsehålor och tortyr, och han ligger i Harrys famn och tittar upp med sina stora ögon, då satt jag och tvingade mig själv att inte tänka på hur lik han är ett litet barn både till storlek och i sättet. Och på hur det känns att hålla i någon som dör, hur det faktiskt inte är en litterär konstruktion att man kan känna hur livet rinner ut ur den lilla kroppen...
Minnen som jag både är glad över att jag har, och som aldrig kommer att sluta göra ont.
Jag vet att J.K Rowling själv har förlorat sin mor och att det har påverkat hennes skrivande, det märks väldigt tydligt. Jag börjar förstå det mer och mer, att sorg är likadan till sin natur avsett vem det är man förlorat. Den försvinner inte, den läks inte, och de flesta har ingen aning om hur den känns. Varje för tidig död är lika tragisk, lika onaturlig, oavsett om den som dör är ett mycket litet barn eller en människa som har fått leva tillräckligt länge för att andra än deras allra närmaste skall ha hunnit får minnen av henne eller honom.
Nu låter det väl som att jag ångrar att jag gick och såg filmen, men det gör jag inte alls. Jag gillar verkligen böckerna, och filmerna är helt klart sevärda. Och jag var ju som sagt beredd på att det skulle kunna bli jobbigt. Ibland är det nästan skönare att se filmer och tv-serier, läsa böcker eller lyssna på musik som handlar om det mörka och orättvisa i livet, än det lyckliga familjelivet som är så mycket vanligare, och som speciellt nu i juletider står mig upp i halsen. Jag upptäckte i morse att julsånger också får mig att gråta eftersom de som inte är religiösa ofta handlar om tindrande barnaögon, och det var jag inte alls beredd på.... Inget mer radio vinyl 107 (som annars är min favoritstation vid sodan av P3) förrän efter jul!
Herregud, vad jag saknar mina barn! Jag behöver semester från verkligheten, är det inte den 18:e snart så jag får åka till Marrakesh?
/L
I onsdags var jag med I & O på bio och såg den näst sista Harry Potter-filmen. Den var bra, väldigt vackert filmad och följde (första delen av) den sista boken i serien väldigt väl. Det är ju alltid en risk med filmatiseringar, att mycket av det som är bra med boken försvinner när den skrivs om till manus och man fokuserar på action istället för vad som händer i karaktärernas inte, till exempel. Fast jag tyckte att det var en bra balans i det i just den här filmen. Visst händer det en hel del dramatiska saker (magiska dueller, tortyr, allvarliga kroppsskador och död), men det fanns också sorgliga och upprörande scener, som träffade mig rätt i hjärtat även fast jag läst boken och visste ungefär vad som skulle hända.
Vi har ju något gemensamt, Harry och jag. Vi har båda plötsligt och oväntat förlorat vår familj: han sina föräldrar och jag mina barn. Fastän jag har D, mina föräldrar och min syster, och Harry på många sätt har fått en ny familj i sina bästa vänner Hermione och Ron och i den senares familj, så är det ju ändå så. Våra familjer är borta, de ser inte ut som de borde, det kommer alltid att fattas medlemmar i dem. Så när Harry står där i snön i Godric's Hollow, framför deras grav och sedan framför de halvt förkolnade resterna av huset där de dog, då är det så väldigt lätt att tänka att jag vet hur han känner det.
Och det var bara två av de sorgliga stunderna i filmen, det fanns värre. Redan i inledningen när Hermione för att skydda sina icke-magiska föräldrar trollar bort deras minnen av henne, när hennes bild försvinner från alla familjefotona och det är som att hon aldrig har funnits i deras värld, då började jag gråta. Och när Dobby dör, när man precis ska tro att alla klarat sig undan Dödsätarnas fängelsehålor och tortyr, och han ligger i Harrys famn och tittar upp med sina stora ögon, då satt jag och tvingade mig själv att inte tänka på hur lik han är ett litet barn både till storlek och i sättet. Och på hur det känns att hålla i någon som dör, hur det faktiskt inte är en litterär konstruktion att man kan känna hur livet rinner ut ur den lilla kroppen...
Minnen som jag både är glad över att jag har, och som aldrig kommer att sluta göra ont.
Jag vet att J.K Rowling själv har förlorat sin mor och att det har påverkat hennes skrivande, det märks väldigt tydligt. Jag börjar förstå det mer och mer, att sorg är likadan till sin natur avsett vem det är man förlorat. Den försvinner inte, den läks inte, och de flesta har ingen aning om hur den känns. Varje för tidig död är lika tragisk, lika onaturlig, oavsett om den som dör är ett mycket litet barn eller en människa som har fått leva tillräckligt länge för att andra än deras allra närmaste skall ha hunnit får minnen av henne eller honom.
Nu låter det väl som att jag ångrar att jag gick och såg filmen, men det gör jag inte alls. Jag gillar verkligen böckerna, och filmerna är helt klart sevärda. Och jag var ju som sagt beredd på att det skulle kunna bli jobbigt. Ibland är det nästan skönare att se filmer och tv-serier, läsa böcker eller lyssna på musik som handlar om det mörka och orättvisa i livet, än det lyckliga familjelivet som är så mycket vanligare, och som speciellt nu i juletider står mig upp i halsen. Jag upptäckte i morse att julsånger också får mig att gråta eftersom de som inte är religiösa ofta handlar om tindrande barnaögon, och det var jag inte alls beredd på.... Inget mer radio vinyl 107 (som annars är min favoritstation vid sodan av P3) förrän efter jul!
Herregud, vad jag saknar mina barn! Jag behöver semester från verkligheten, är det inte den 18:e snart så jag får åka till Marrakesh?
/L
Förundran
78 besökare på bloggen igår, 77 om man räknar bort mig.
77 personer!?
Jag känner till kanske 20-30 personer som sagt att de läst minst ett inlägg, vart kommer alla ni andra ifrån?
Jag känner mig hedrad att ni vill ta del av mitt liv, men blir också väldigt nyfiken. Du nytillkomna läsare, lämna gärna en kommentar om varför du läser och hur du hittade hit (och vem du är, om du vill).
/L
77 personer!?
Jag känner till kanske 20-30 personer som sagt att de läst minst ett inlägg, vart kommer alla ni andra ifrån?
Jag känner mig hedrad att ni vill ta del av mitt liv, men blir också väldigt nyfiken. Du nytillkomna läsare, lämna gärna en kommentar om varför du läser och hur du hittade hit (och vem du är, om du vill).
/L
