Telefontiden, del 3

Vi har en plan.
Efter många om och men, diskussioner mellan mig och D, mig och dr A, och dr A och hennes diverse kollegor
har vi enats om att vi inte ska göra fler tester, och att cerklage ser ut att vara det som ger mig störst chans att kunna gå igenom en hel graviditet.

Så nu handlar det först och främst om att hoppas på att jag fortfarande har lätt för att bli gravid, och att jag kan klara mig fram till vecka 10-12, då jag skulle bli inskriven på Specen och det skulle börja planeras för ingreppet och övervakning av graviditeten.

Det var det här jag väntade på hela våren, och nu när jag lade på efter samtalet lättade faktiskt en hel del av tyngden från mina axlar.


Idag är en speciell dag även på ett annat vis.
Det är den 16:e juni 2011, vilket betyder att det är 9 år och 9 månader sedan jag och D blev ett par. Snart tio år tillsammans, vart tog tiden vägen? Jag brukar uppmärksamma våra månadsdagar genom att rita ett litet hjärta vid den 16:e i almanackan i köket, och genom att bära örhängena jag hade när vi gifte oss.


Tyvärr jobbar D ända till 23-tiden i kväll, så förutom några timmar i morse får jag inte se honom på hela dagen.
Men, på lördag ska vi ut nog gå ut och äta, och det ser jag fram emot.

/L





Telefontiden, del 2

Idag harjag pratat med min läkare igen. Hon berättade att hon rådfrågat en överläkare på Reproduktionscentrum om vad min undersökning där visade, och om i fall det ska göras fler sådana av livmodern. Han menade att det finns en minimal risk för att det, trots att det ser normalt ut på ultraljud (eller "utifrån", som min läkare uttryckte det), så kan det finnas en skiljevägg som bara kan ses genom att det görs en hystroskopi, dvs att livmodern undersöks med optik inifrån. Men, det är väldigt lång väntetid till sådana undersökningar, och både min läkare och en av hennes kollegor på Specen tyckte att det verkade ganska onödigt att gå igenom en sådan.

Hon frågade vad jag tyckte om det, och tja, vad ska jag tycka? Jag får ju lita på att de vet vad de pratar om, och det sa jag också till henne. Och så vill jag ju såklart inte vänta längre än jag måste. Fast lite paranoid blir jag allt: tänk om jag tillhör den exremt lilla gruppen som har just den sortens missbildning? Extrem otur verkar ju liksom vara min grej... Ska försöka att inte tänka på det, och hoppas att de har rätt i att inget nytt skulle komma fram ur en hystroskopi.

Så, vad blev slutsatsen så här långt? Cerklage är fortfarande planen, det "verkar rimligt" att sätta in ett sådant enligt doktor A och hennes kollegor. Fast, när hon säger att hon "inte är lika övertygad som kollegorna i Kalmar" om att det är livmoderhalsen som är problemet, då blir jag ju nervös igen. Vi pratade om att det ju är svårt att sätta en sådan diagnos till 100 % och så, men  och någon annan plan verkar de ju ändå inte ha.

När vi avhandlat allt det här, och några andra frågor om förebyggande åtgärder som jag hade (progesteron gel verkar bara ges till gravida i riskgrupper som genomgått IVF, och det var bra att jag redan äter folsyra) frågade jag om det är med kromosomtester, som dr P på Reproduktionscentrum nämnde. Det kunde hon inte svara på sådär på rak arm, men skulle fråga någon annan kollega om, och ringa tillbaka.

Och det hoppas jag att hon gör imorgon (hon sa inte när, bara att hon skulle ringa mig igen). Och under tiden 'r det svårt att koncentrera sig på tentan, men jag kämpar på.

Tankarna flyger runt i huvudet: tänk om jag får vara gravid igen redan i år - yippie!  Eller: Hjälp! Hur ska vi klara av det? Tänk om operationen gör att vi får missfall i vecka 14? Tänk om den går bra, och vi klarar hela andra trimestern men får en prematurbebis? Tänk om vi får tvillingar igen? Hur fan ska jag klara av att knappt få röra på mig i sex månader och bara sitta hemma utan något vettigt att göra? Eller, tänk om jag måste ligga på sjukhus istället? Hur ska D klara av att både jobba heltid och hjälpa mig när han kommer hem?    

Och den lite mer positiva typen av tankar: tänk om jag inte får order om att vila så där mycket, kommer jag klara av att inte ändå ta det vääääldugt lungt? Tänk om vi faktiskt klarar oss till vecka 28, och får ett lite prematurt men med största sannolikhet levande barn? Tänk om jag får föda ett barn som kan anda själv, som kan öppna sina ögon och som kan skrika?

Tänk om vi får ett barn som vi får ta med oss hem när vi lämnar sjukhuset! Tänk om vi slipper begrava fler barn.

Tänk om....

/L 

Telefontiden, del 1

Ja, så ringde min doktor på Specen då upp mig i fredags, men inte blev jag så mycket klokare för det.

Hon höll med läkaren som gjorde hydrosonografin att jag ju inte verkar ha någon missbildning på livmodern, och när jag frågade om ifall han också tittat efter myom, eller om det behövdes så tyckte hon att det borde ju ha synts tydligt vid undersökningen och alltså behöver vi inte kolla särskildt efter det.

Ok, bra så långt! På min fråga om vi skulle göra andra undersökningar av livmoderns form, eftersom hydrosonografin inte är 100 % säker (det finns det väl iofs kanske inga undersökningsmetoder över huvud taget som är?), så ville hon först prata med några kollegor.

I fredags var det skolavslutning för grundskolan här i stan, och just de kollegorna var inte på jobbet på eftermiddagen. Jaha. Fan.

Så, nu ska jag bli uppringd igen på måndag, någon gång under dagen. En till hel dag av att sitta på helspänn och knappt våga springa på toa eller äta ifall att hon ringer precis då, och samtidigt som jag läser till och skriver på det sista till hemtentan.

Jag ÄR väldigt glad att hon tar vår historia på så stort allvar och vill vara noggrann, men jag skulle vilja få ett lite mer definitivt svar innan hela sjukhuset tar semester. Jag behöver veta om de har gjort allt de kan nu, eller om vi måste vänta flera månader till innan utredningen är färdig.

*suck*

Nåja. Bättre att det går långsamt och noggrant än att vår rädsla inte blir tagen på allvar. Och nu har jag ju äntligen masat mig iväg och köpt en ny mobil, som jag vet fungerar. Den gamla jag lånade av min far efter att min älskade lilla Motorola V360 gav upp har slutat ta emot samtal och skickar istället meddelande om att jag fått ett samtal. Och inte fungerade det att skicka sms, heller.

Jag saknar Motorolan lite fortfarande - den var så tålig och jag gillar verkligen designen. Liten, silverfärgad och vikbar -  det påminner mig om kommunikatorerna i Star Trek (som iaf enligt vissa källor t o m inspirerade till utvecklandet av mobiltelefoner) och det tilltalar så klart en Sf-nörd som jag! :)
Tålig som sjutton var den också, jag hann tappa den i både golv och asfalt en massa gånger.

Söt, eller hur?


Det här är en original-kommunikatör från den första Star Trek-serien.


Och Kapten Kirk med en sådan i handen. (Iförd en av de snyggaste uniformer som någonsin visats i ett icke-dokumentärt tv-program, om ni frågar mig)



Och detta en modern varient som kan kopplas till din dator via usb och användas istället för mikrofon tex när du använder Skype. Den till och med låter som originalet!  Vill ha!  Hmm...vad blir 34.99 dollar i svenska pengar? :)
Nja, kanske inte ändå - jag har ju så mycket prylar redan.


Ja, och s hade jag svävat ut från ytterligare ett ämne, det är konstigt att det alltid blir så :)
Så här ser i alla fall min nya Nokia 2730 C ut:


Hoppas att den inte gör mig besviken (hittills gillar jag den!), för den får hänga med tills den går i bitar.

/L

RSS 2.0