Disneyprojektet

Vi såg på dokumentären "Waking Sleeping Beauty" för några veckor sedan. Den handlar om hur Disneys animeringsstudio mellan 1984 och 1994 gick från att vara en ganska obetydlig (och, får man anta: inte särskilt lönsam) del av företaget, till att skapa numera klassiska succéer som "Den lilla sjöjungfrun", "Skönheten och Odjuret", "Aladdin" och "Lejonkungen".

Den perioden kallas Disneys renässans, och filmen berättar bland annat om att Don Bluth och elva andra animerare slutade på Disney och startade en egen studio. Det var Don Bluth Productions som gjorde bland annat "Resan till Amerika", "Landet för längesedan", "Tummelisa" och "Anastasia". Deras filmer konkurrerade alltså med Disneys och gick väldigt bra, samtidigt som Disney släppte filmer som "Mästerdetektiven Basil Mus", "Oliver & gänget" och "Taran och den svarta kitteln" (som gick mindre bra).

Vi blev inspirerade att börja titta på de här gamla Disneyfilmerna (det blir kanske Bluth-produktioner sedan också, vem vet?) och började med "Aladdin".

Den var som jag mindes den - rolig, söt, bra tecknad och lite spännade. Anden och papegojan Jago är roliga, sultanen är menlös, Alladin är en tönt, och prinsessan Jasmine är ett våp (med anatomiskt omöjlig kroppbyggnad) lite väl ofta. Fast på två punkter har jag ändrat mig jämfört med första gången jag såg filmen. För att vara uppvuxen instängd i en gyllene bur är Jasmine ganska smart, och att hon överhuvudtaget kan komma på idén att vilja gifta sig med vem hon vill är faktiskt ganska imponerande. Nog för att det hade varit roligare om hon drömt om att ge sig ut i krig, eller bli mest lärd i kungariket eller så, men ändå. Lite egen vilja har hon ändå. Och så var det Jafar. När jag var liten blev jag jättearg på hur han utnyttjade sultanen, försökte döda Aladdin och tvinga Jasmin att gifta sig med honom. Men nu, när jag kan se att han är en så endimensionell karaktär i allt sitt maktbegär och sin själviskhet, så tycker jag att han är ganska rolig, han med. Och korkad. Så, "Aladdin" är helt klart fortfarande väl värd att se (om). Kan man bara bortse från klichéerna som alla Disneyfilmer verkar lida av när det gäller kön, genus och etnicitet, så funkar den.

Det var film nummer ett. I går såg vi en av de där filmerna som floppade, nämligen "Taran och den magiska kitteln".

Jag hade inte sett den förut, men den kändes ändå ganska bekant på något vis. Idag kom jag på att det är för att jag läst böckerna som den baseras på: Krönikan om landet Prydain av Lloyd Alexander. Det blir kanske ett sommarprojekt att läsa om dem?
"Taran..." hade mycket som talade för den. En tecknad fantasyfilm gjord av Disney? Det bara måste ju vara bra! Nej. Handlingen var rörig och den ena huvudpersonen en endimensionell töntig kille som bara kunde tänka på att få slåss med svärd, aldrig lärde sig av sina misstag och ändå trodde att han visste bättre än alla andra. Den andra huvudpersonen utvecklades från en självständig tjej som räddade Taran ur fängelsehålor till att bli ett klassiskt litet våp som mest bara skrek "Taran, akta dig!", eller nåt i den stilen. Och det trots att hon var prinsessa OCH hade magiska krafter. Blä.
Fast den var inte så där genomgullig som vissa Disneyfilmer, i alla fall. Vad sägs om den här huvudskurken?


Och hans armé av krigare återuppväckta från de döda? En av alla "Sagan om Ringen-vibbar" i den här filmen.


Och så fanns där två riktigt bra sidekick-figurerer, en på de ondas sida och en på de godas. Båda hade mer än några drag av Gollum (LOTR) igen, och Gurgi (den gode) pratade dessutom som en blanding av honom och Stitch (Lilo & Stitch).

Gurgi.


Och det här är Creeper.

På det hela taget tror jag att jag ska läsa böckerna istället.

/L

RSS 2.0