livetefteralice

Det är verkligen vår här nere nu! D och jag gick en promenad och utforskade det som skall bli en ny stadsdel inte så långt från där vi bor. Där byggs det villor i diverse storlekar för fullt, men det finns också en del hyfsat orörda områden, med de fina lövträd och stenmurar som jag förknippar så starkt med Kalmar (och kommer att sakna när vi flyttar)


Videkisar!

Fick med mig en liten bukett vitsippor hem....

...det dröjde inte länge förrän Tösen fick syn på dem. Och ansåg att de var kattmat. Jag tror inte att de är giftiga för henne, men för säkerhets skull fick blommorna flytta till hyllan vid köksfläkten, dit nyfiken-är-en-kisse inte når.

Helgen innehöll också den utlovade B&J-glassen (som fortfarande finns kvar, dyr god glass räcker längre än billig) - provade denna sort för första gången. Mashmallow-fluff brukar annars inte vara nån höjdare, men så här blev det jättegott! Phish är tydligen ett band, nån som känner till dem?


Ja, och så gjorde jag klart två armband till.  Jag producerar i en rasande fart, och hoppas att till slut måste jag ta mod till mig och försöka hitta ställen att sälja dem på, när jag kommer till en punkt där jag har mer småslöjd än jag har plats för :)
Det turkos-vita och det gula tyget i mitten av båda armbanden är gamla matt-trasor köpta på loppis eller räddade ur skattgömmorna efter min mormor, jag minns inte vilket. Fina är de hur som helst! Det turkosa armbandet är  förresten vändbart:


/L

Det var inte bara en diagnos på varför barnen föddes och dog för tidigt vi fick efter besöket på sjukhuset förra veckan (även om vi fortfarande väntar på svar om blodprovet för APS som jag tog då), utan också några av svaren på vilken typ av tvillinggraviditet det var.

På frågan om Eskil och Max var två- eller enäggstvillingar lär vi tyvärr aldrig få något säkert svar, eftersom det bestäms via blodprover som skulle ha tagits vid födseln. Eftersom vi inte kom ihåg att be om sådana prover, och det från sjukvårdens sida inte anses "medicinskt relevant" att veta, togs de alltså aldrig. Det gör mig ganska nervös inför framtiden eftersom det är ärftligt att få tvåäggstvillingar, och dessutom ökar chansen att vi vid en eventuell framtida graviditet skulle få tvillingar igen ytterligare med min ålder och det faktum att jag redan fött barn.

Men, eftersom moderkakorna (de hade varsin) och fosterhinnorna (de hade fyra) skickades på analys, och de var två pojkar kan vi i alla fall alltså vara säkra på att de var dichoriala och diamniotiska, d.vs., den sortens tvillinggraviditet som anses vara minst riskfylld.

Och det är både positivt och negativt samtidigt. Positivt eftersom det betyder att läkarna (när de sökte svar på vad det var som hände) inte fokuserade på att Eskil och Max var tvillingar, utan att de föddes så tidigt att de aldrig had en chans att överleva. Hade det varit en av de mer riskfyllda typerna av graviditeter med tvillingar hade jag förmodligen suttit här i dag utan svar på varför Alice föddes och dog för tidigt, och pojkarnas död hade förklarats med att graviditeten varit väldigt riskfylld från början.

Det negativa, och det som ger mig skuldkänslor jag vet att jag inte borde ha men inte alltid kan mota bort, är att om Alices död hade fått en annan diagnos (hittills har den ju förklarats med att hennes moderkaka lossnade) och jag ett cerclage insatt, då hade vi kanske varit i vecka 27 med Eskil och Max nu. Och deras överlevnadschanser om de fötts nu hade varit över 95 %. 

Jag försöker verkligen att inte tänka på det, att mina söner måste dö för att jag skulle få ett svar på varför också deras syster togs ifrån oss i förtid. Istället vill jag, som jag gjorde efter Alice, fokusera på det fina och vackra med deras korta liv, och att deras död kanske kan bidra till att andra barn får överleva, genom att deras och mina journaler kanske en dag kan komma forskningen till nytta.

Och fastän det också gör ont, så tänker jag på att alla mina barn var välutvecklade och friska för sin storlek. Jag fastnar i såna fakta när jag läser i Max och Eskils papper: deras längd och vikt och deras små hand och fotavtryck.

Max var 16 cm lång och vägde 320 gram, Eskil var 15,5 cm och vägde 210 gram. Våra små kämpar. Våra efterlängtade och för alltid älskade och saknade söner.

/L

ÄNTLIGEN!
Idag kom mitt diplom från Umeå Universitet.


Som jag har slitit för att få det här papperet! Först kämpade jag mig igeom Historia AB i Ume, sedan blev det Etnologi A (som jag stormtrivdes med), B och C, sedan flytt till (D's hemstad) Falköping och pendlande till Göteborg för att läsa Engelska A (det gick åt skogen) och slutligen Idéhistoria A på distans från Högskolan på Gotland.

Från början skulle jag bara läsa tre kurser (historia och den första i etnologi), men när jag var klar med kursen och hade hunnit flytta hem till mor och far med mitt pick och pack hade de i Uppsala bestämt att höja kraven på Arkivvetenskapen från 1,5 års heltidsstudier innan och 1,5 i arkivvetenskap till en kandidatexamen före (3 års heltidsstudier) och två års kurser vid institutionen fär ABM (arkiv, Bibliotek och Museér).

Ny plan: läsa Etnologi B till hösten och någon annan kurs till våren, söka till arkivvtenskapen följande höst. Men, när jag var uppe i Ume med en restuppgift fick jag reda på att b-kursen inte skulle gå på campus nästa termin. Panik! Som tur var kunde jag hoppa på kursen även fast de andra var färdiga med den första delkursen. Snabbflytt upp till D (som fortfarande läste Tandteknik) och studentrum istället för lägenheten i andra hand som vi redan sagt upp. Sen blev det C-kurs av bara farten, men sista terminen var jobbig eftersom D hade sin praktik i Falköping då. Därav försöket att läsa engelska i Göteborg som sista kurs, men pendlandet (minst en timma enkel väg, och det var när tågen gick i tid) och arbetsbördan blev för stor och motivationen för liten.

Vi gifte oss, flyttade till Kalmar när D fick jobb, väntade barn. Jag läste Idéhistorian på distans (också ett ämne som passar mig bra), och jag skickade in den sista upgiften bara några dagar innan jag fick kramper och blödningar i förtid. Alice föddes och dog i Linköping, vi kom hem till en grå vardag. I höstas orkade jag ta mig i kragen och göra klart de uppgifter som släpade efter, och vi väntade barn igen! I januari var alla uppgifter inlämnade, men poängen dröjde. Flera telefonsamtal och mail senare var jag helt klar med allt utom Etnologi B. I mars lades jag in på sjukhuset i Kalmar, där Eskil och Max föddes och dog. Hem igen till en om möjligt ännu gråare vardag och fullständigt krossat framtidshopp. Vad var poängen med att ens tänka på att plugga klart?

Du måste fokusera på något annat, sa vår kurator (och hon var inte den enda). Gradvis fastnade tanken: jo, jag ville nog plugga ändå. Ville flytta, om inget annat. Jag skickade in ansökan om examen, ringde runt till institutionen och examensenheten och påminde om att jag måste ha kandidaten klar för att kunna komma in i Uppsala. Fick examen nästan godkänd och betyg på b-kursen, ansökte till masterprogrammet i ABM. Allt utom slutbetyget på Etnologi B klart. Väntar, ringer, mailar, vankar av och an av nervositet. Fick TILL SLUT det sista betyget inrapporterat, ringde examensenheten igen: Jodå, de ska bara godkänna och skriva ut diplomet, det borde inte ta mer än en vecka. Men sista ansökningsdatum har ju gått ut!? Det görs tydligen en ny koll i sommar, och då är examen klar. Vankar ännu mer, men D är lugn som en filbunke: "klart du kommer in".

Jag är fortfarande nervös inför antagningen.


Nå, nu är i all fall examen avklarad! Och igår kom den här fina presenten från mina föräldrar:



En bok till en bokmal! :)  Den sitter på samma kedja som Alice-berlocken nu:


Jag har fått blomstercheckar också, så det blir något fint från den lokala blomsterhandeln också så småningom.
D och jag ska gå ut och äta, och jag har blivit lovad Ben & Jerry's. 

Så: ta några djupa andetag, ta en kopp te till. Jag har gjort allt jag kan göra för att kunna läsa till hösten. Dax att försöka njuta av det jag har åstadkommit: trots alla motgångar klarade jag det!

/Kandidaten

Jag läser en väldigt bra bok just nu.

Den heter PopCo, är skriven av Scarlett Thomas och handlar om.... tja, på ytan ser den ut att handla om 29-åriga Alice Butler, som jobbar på ett multinationellt leksaksföretag (tänk Mattel), där hon utvecklar "deckar-utrustnings"-leksaker på temat spioneri, hemliga koder och detektivarbete för 9-12-åringar som liknar henne själv som barn - egensinniga, intelligenta, udda och lite ensamma/lillgamla. Alice bor hos sina morföräldrar efter att mamman dött och pappan gett sig ut på skattjakt, och eftersom mormor är matematiker och morfar knäcker koder som hobby växer hon upp i en väldigt intellektuell miljö där hon lär sig alla möjliga saker som kanske är lite ovanliga för barn - kryptologi/kryptoanalys, matematik och paradoxer (och dessutom en massa om läkeväxter och att konstruera korsord).

 

På en "inspirations-konferens" för PopCo blir Alice oväntat en del i en grupp som får i uppdrag att utveckla "den ultimata produkten för tonårsflickor" (leksaksföretagens minsta marknad, eftersom dessa snarare köper kläder, smink och musik för sina fickpengar). Under tiden på PopCos kursgård, en gammal internatskola i Dartmoor, börjar hon också få mystiska, krypterade meddelanden utan avsändare levererade till sitt rum. Samtidigt som vi läsare följer Alices tid på konferensen medan hon försöker lista ut vad som är vitsen med dessa meddelanden och vem som skickar dem, får vi också återblickar från hennes barndom. Varför kom hennes pappa aldrig tillbaka, och vad är egentligen lösningen på manuskriptet som hon och hennes morfar arbetade med när hon var barn?

 

Ser man på den så här är PopCo en spännande roman med en intressant huvudperson och mysterium att lösa. Det var det som drog mig till den när jag letade efter något att läsa på vägen hem från Stockholm i påskas (det, och får jag erkänna, att huvudpersonen heter Alice), men i grunden handlar den om något som tilltalar etnologen i mig något alldeles våldsamt.

 

Idéer.

Hur de påverkar oss, även om vi inte är medvetna om dem, hur de skapas, sprids och förändras. Om grupptryck, om hänsynslös marknadsföring och hur vi inte längre köper en produkt, utan just det - ideer i form av varumärken.

Scarlett Thomas vill lära sina läsare något, och det gillar jag. Det var länge sedan jag hittade så många bra citat i en bok att jag tyckte det var värt mödan att skriva ner dem, men det har jag gjort nu.

Och tänka sig, där fanns ett stycke som handlar om något jag funderat på mycket på sistone, som mamma till tre barn som dött. För jag vet ju att jag inte är ensam, tyvärr bara en i raden av föräldrar i alla tider och runt om i världen. Inte för att det egentligen är en tröstande tanke, men tänkvärd är den ändå:

 

" I remember a writer I like saying that we sometimes look at old gravestones and se records of babies that have died at sex months old, or nine months old – sometimes several in one family – and we think that these losses are somehow less painful because they happened often, and to strangers, and at some distant point in history. We think that these remote people would have ‘gotten used to it’, and that their pain would  be less than ours would be a losing a child. But in doing this, we dehumanise these people [och oss själva, skulle jag vilja tillägga]. Of course the pain is the same."
(PopCo s 349 rad 26-34)


Så är det, och det gäller även just här och nu. Vi som förlorat flera barn/graviditeter har inte mindre ont än de som förlorat en, eller än de som inte förlorat någon skulle ha om katastrofen skulle drabba deras familj. Inte har vi i och för sig automatiskt mer ont, eftersom förlust inte går att mäta, även om många tycks vilja försöka. Smärta är smärta, förlust är förlust. Det enda som betyder något är hur stor kärleken är.

/L

Igår när jag cyklade hem från en trevlig kväll hemma hos vännen E spelades "Patience" i mina hörlurar (jag går igenom en liten nostalgifas: Take That var ett av mina favoritband i högstadiet), och jag kom på att texten beskriver ganska väl hur jag känner mig just nu.

Min sorg är i det stadiet att jag känner mig som att det enda jag pratar om är barnen, och ibland känner jag att jag borde be om ursäkt för det (vilket jag ju inte borde, föräldrar med levande barn tjatar väl ännu mer om sina?). Texten får mig att tänka på det, och överhuvudtaget hur det är att befinna sig i sorg när alla runtomkring en inte gör det.

Gränsen mellan romantisk kärlek och kärleken till barn blir så där suddig i den här texten. Alla låtar om kärlek får mig inte att tänka på Alice, Max och Eskil, inte ens alla som handlar om förlorad kärlek, men det är ofta en fras här och där som träffar mammanerven.

/>

Just have a little patience
I'm still hurting from a love I lost
I'm feeling your frustration
Any minute all the pain will stop.

Just hold me close inside your arms tonight
Don't be too hard on my emotions.

[Chorus:]
'Cause I
Need time
My heart is numb, has no feeling
So while I'm still healing
Just try and have a little patience.

I really wanna start over again
I know you wanna be my salvation
The one that I can always depend.

I'll try to be strong
Believe me I'm trying to move on
It's complicated but understand me.

[Chorus]

'Cause the scars run so deep
It's been hard but I have to believe
Just have a little patience [x2]

[Chorus]

Have a little patience
My heart is numb, has no feeling
So while I’m still healing
Just try and have a little patience

/L

Vi fick kopiorna på min journal från dagarna på sjukhuset och pojkarnas provsvar och obduktions protokoll idag. Där fanns också den sammanfattning som vår fantastiska läkare A-M skrivit, den som skall ges till läkarna i Uppsala vid en ev. ny graviditet någon gång i framtiden.

Jag satt vid köksbordet och tittade igenom dem, med tårarna rinnande ner för kinderna. Det är skönt att ha de här papperen, för att hjälpa till att minnas vad som hände när, och de är bevis på att Eskil och Max verkligen funnits, att de fanns här fysiskt.

Ibland känns det som att jag har drömt dem, eftersom deras liv blev så ofattbart korta. Jag längtade så efter dem och jag har älskat dem från första stund. Jag saknar alla dagliga rutiner vi hade runt dem - hur jag pratade med dem och klappade på magen, hur D sa hej då till både dem och mig när han gick till jobbet på morgonarna. Jag saknar de försiktiga drömmarna om hur livet med två små söner skulle kunna bli, och jag saknar lyckan över att vara gravid. Max och Eskil var hoppet, ljuset i vårt liv efter att vi förlorade deras syster.

Och orden i journalerna är så formella, de visar inte på hur speciella dessa två små barn var bara genom att ha blivit till. Deras namn står inte någonstans, bara mitt och på ett ställe deras fars (eftersom min läkare också sjukskrev D). Och värst av allt är att det står "foster", "abort" och "missfall" i journalerna. Jag vet varför de orden används, jag förstår det rent intellektuellt. Men mitt hjärta förstår inte, mitt mammahjärta blöder av att det inte står att det är mina barn, min älskade Eskil och min älskade Max.

Nästan hela deras liv finns på de där 12 sidorna, och det är så oerhört tragiskt att det inte fick leva längre. Och jag önskar att det kunde synas på hur texten är skriven, att andra också förstår hur tragiskt det är.


/L

Efter att vi kom hem från sjukhuset där Eskil och Max föddes och dog har jag fortsatt att läsa bloggar och artiklar om andra föräldrar som förlorat barn i olika stadier av graviditeten. Jag har letat efter diagnoser och skrivit en lista på sådant som gjort att alla dessa barn föddes alldeles för tidigt, letat likheter med det som hände våra barn.

Denna lista hade jag med mig när vi var på återbesöket hos vår läkare igår, hon som både diagnostiserade tvillingarna i vecka 12 och som hade jour då vi kom in på sjukhuset i Kalmar efter att jag började läcka fostervatten på morgonen den 1:a mars. Hon berättade om vad analysen av fosterhinnorna och moderkakorna visade och om pojkarnas obduktioner, vi fick läsa protokollen och ska få kopior senare.

Precis som med Alice var det inget som stack ut i undersökningarna, inte heller i de prover som togs på mig när jag var inlagd. Max och Eskil var två små välbildade pojkar, normalstora för den vecka de var i.

Vi gick igenom min lista och de tidigare journalerna som fanns på datorn, och jag fick ta ett ytterligare blodprov för att kolla om jag har Hughes APS. Det provet hade inte tagits tidigare, och jag ville i vilket fall som helst kunna utesluta det, eftersom jag läst att den sjukdomen kan vara orsak till missfall i upp till en femtedel av alla fall. Hughes APS är en blodsjukdom som jag stötte på i en Det Bästa-artikel när vi var hemma i Bjurs över påsk, väldigt vanlig men ändå okänd för de flesta. Dr. A-M höll med oss om att det var vettigt att ta ett prov, men när det gällde orskaken till att mina graviditeter har avslutats i förväg hade hon en annan teori (som vi också funderat på, eftersom jag trots att det skilde en månad mellan hur långt gången jag var vid Alices och vid Max och Eskils födelse, var ungefär lika stor om magen).

Det är livmodertappen. Doktorn ville prata med sina kollegor och sedan skriva in en rekommendation i min journal att jag ska få ett cerclage vid en ev. nästa graviditet. Livmodertappen fungerar ju som en sorts "lås", som håller livmodern stängd fram till att barnet är färdigutvecklad och förlossningen sätter igång, och utan den avbryts graviditeten i förväg. Ett cerclage är ett konstgjort lås, som träs genom slemhinnorna runt tappen och dras åt. Förhoppningsvis gör det att den gravida kan gå hela tiden ut, eller i alla fall längre in i den tredje trimestern än vad jag gjorde med Alice. Men detta är frågor för framtiden.

Jag har dubbla känslor runt det här beskedet. Naturligtvis känns det så väldigt skönt att ha fått ett svar, för detta betyder att vi nu också tror oss veta vad som hände när Alice föddes. Både gångerna fick jag först ont i magen därför att tappen upplöstes och jag öppnades, följt av blödning och vattenavgång. Det är jobbigt att känna att det är något fel på min kropp, men jag tror att jag kommer att kunna acceptera det så småningom. Det var ju inte något jag gjort eller inte gjort som ledde till att vi förlorade våra barn, det var inte mitt fel och inte heller något som jag hade kunnat göra något åt.

Och nu finns det en plan. Eller egentligen två planer, men det är som sagt frågor för framtiden. Nu ska vi koncentera oss på nuet, och sedan flytten till Uppsala.

Men jag är på något vis glad och lättad idag. Det ska firas med hembakta ckokladkakor (Double Chocolate Chip) och mitt finaste te, en promenad för att plocka upp några paket som har kommit, och god middag i form av tjälknöl och potatisgratäng! 

/L

Jag har fått en del kommentarer (både på bloggen och i världen utanför) om mitt senaste inlägg, så de senaste dagarna har jag gått och funderat på vad det egentligen var jag ville säga, och vilket intryck jag verkar ha gett med det jag skrev. Så går det när man inte tänker efter innan man klickar på "spara & publicera"-knappen...

Det var inte sympati jag var ute efter (även om den som alltid är välkommen!), och inte heller menade jag att framstå som att jag är hård mot mig själv och tycker att mitt liv bara bestått av motgångar, eller att motgångar är allt jag förtjänar.

Så är det helt enkelt inte. Jag har lärt mig något av de perioder i mitt liv då jag gav mig själv de där etiketterna, och inte ens de svartaste stunderna har tagit över helt. Det har alltid funnits ljusglimtar i mörkret.

Att ha varit mobbad är jag tyvärr inte ensam om, varken i min vänkrets eller i samhället i stort. Jag kommer alltid att bära med mig minnen från den tiden, men också det jag lärt mig: hur viktigt det är att acceptera människor som individer, att alltid försöka se det fina och unika i dem, att ord kan göra så många gånger ondare än fysisk skada.

Samma sak med de deprimerade perioderna jag hade i gymnasiet och några år därefter: det är många som mår dåligt under de åren av sitt liv men överlever och fortsätter utvecklas till fullt fungerande delar av samhället. Och att jag blev deprimerad hade sina naturliga förklaringar. Jag fick för första gången tillfälle att verkligen bearbeta mobbningen jag utsattes för när jag flyttade hemifrån på egen hand för att gå i gymnasiet på annan ort. Det var första gången jag till vardags fick lov att klara mig själv, utan det stöd som gjorde att jag ändå klarade av grundskolan så pass bra som jag gjorde: mina föräldrar. Allt var nytt, på både gott och ont och jag var i den åldern då de flesta kämpar hårt med att fundera ut sin egen identitet. Inte undra på att det blev för mycket känslor!

Samtidigt var det under perioden då jag mådde som sämst som jag träffade några av mina allra äldsta och bästa vänner. Och träffade D, som skulle bli min man och mina barns far.

Så de positiva minnena av "de deprimerade åren" är mycket starkare än de negativa, och de lärde mig vad mitt absoluta känslomässiga bottenläge är. Allt annat, hur jobbigt det än är, är bättre än att vilja dö. Det finns alltid något, eller någon att leva för. I mitt fall finns det många "någon" att leva för.

Att ha förlorat Alice, Eskil och Max innan vi fick chansen att lära känna dem, och de chansen att växa upp, kommer alltid att göra ont. Det får jag kämpa med resten av mitt liv, men det ÄR inte mitt liv.

Mitt liv är sammanfogat av samma bitar som många andras: jag vill plugga färdigt och sedan jobba, jag har en fantastisk annan människa att dela resten av mitt liv med, jag har en katt som förgyller mina dagar med sina upptåg, jag skriver, jag syr, jag skapar.

Jag lagar mat och njuter av lukten av nybakade kakor eller av att ha lyckats med ett nytt recpet.


Jag promenerar och tittar på de vackra träden och husen jag går förbi, drömmer om ett eget hus.


Jag har fantastiska vänner, föräldrar, syster, svärföräldrar, svägerska och svåger med respektive som jag hoppas kunna träffa oftare efter flytten norröver.

Och jag kämpar med en barnlängtan som är lika stark nu som den varit de senaste tio åren, men jag vet att på något sätt kommer vår familj att bli större en dag. Alice, Eskil och Max blir storasyskon, vi blir ännu stoltare föräldrar. 

Och fram till dess kommer jag att klara mig bra!

/L

Appropå det här med att sortera in människor i kategorier har jag kommit fram till vilka etiketter jag har satt på mig själv genom åren, det som jag mer eller mindre presenterat mig själv med i mötet med andra människor. Det jag valde att definiera mig själv som var det svåraste som drabbat mig, och jag tror att min tanke med att ganska tidigt när jag träffade nya människor berätta för dem om dessa saker var att det skulle fungera som en sorts skydd -
"Om de vet vad jag har råkat ut för är de mer förstående om de tycker att jag beter mig konstigt, och kanske tar de mer hänsyn till att jag är känslig för det och det..."

I gymnasiet var det: "Hej, jag heter Lina och jag var mobbad igenom hela grundskolan".

Under åren på folkhögskola: "Hej, jag heter Lina och jag är/har nyligen varit deprimerad"

Numera är det naturligtvis: "Hej, jag heter Lina och jag har förlorat tre barn på mindre än ett år"

Men trots att det känns naturligt att prata om de här sakerna, och jag inte skäms det minsta för något av dem, så gnager frågan: "är det här allt jag är?" i huvudet. Är det hemskaste som hänt mig det jag egentligen vill att folk ska veta om mig, kanske som det enda de vet?

Jag är inte så säker på det. Jag tror jag måste hitta andra saker också, men jag får samtidigt aldrig, aldrig glömma att allt som jag genomlevt, varesig det är negativt eller positivt,  har format mig.

Inte minst förlusten av mina barn.

/L