livetefteralice

Så lång tid har gått sedan jag första gången hade en skrikande grårosa varelse liggande på mitt bröst. Det var inte förrän i det ögonblicket, när jag kunde se henne i ögonen och höra hennes protester mot att plötsligt befinna sig någon helt annanstans än i sin trygga etta, som jag verkligen förstod.

 

Det här barnet är min dotter och hon lever! Ingen ska ta henne ifrån mig för att hon måste ligga i kuvös eller något ännu värre, jag får behålla henne hos mig hela tiden jag är på sjukhuset, jag får ta med mig henne hem.

Älskade, älskade Dorothea, grattis på ettårsdagen!

/mamma