livetefteralice

I dag var jag och hämtade ut ett nytt recept på Barnmorskemottagningen. Det som jag trodde skulle ta högst 10 minuter tog mer än en halvtimma, för det visade sig att min nya journal skulle fyllas i också. De hade ett formulär med massor av olika kategorier för fysisk och psykisk hälsa: stress, matvanor, missbruk, motionsvanor, familjeförhållanden och annat som kan påverka hälsan. Tidigare p-medel och graviditeter skulle också fyllas i.

Så, jag fick berätta om barnen, vilka veckor de föddes i och att de på sjukhuset i Kalmar misstänkte svag livmoderhals. Och det var barnmorskans spontana reaktion också, efter att jag bara berättat vilka veckor barnen föddes i och lite snabbt om förloppet. "Du var väl lika stor om magen då [som i vecka 24 med ett barn] i vecka 20, om det var två?", sa hon. Jag fick en anteckning om att jag behöver cerklage inskriven i journalen, så nu har jag två rekommendationer om det att plocka fram om vi skulle stöta på motstånd på Ackis (vilket jag iofs inte tror att vi kommer att göra, men ändå), och det känns bra.

Och hon var jättebra, lätt att prata med och förstående. Det blir nog ofta så med de inom vården som har mest patientkontakt, tror jag. Sköterskor och barnmorskor har kanske också mer tid för varje patient än vad läkare har?

Något som är väldigt, väldigt bra här i stan är att det är samma journalsystem överallt, så nu när jag har en journal kan de på vilken del av vården som helst se det som skrevs idag. Förhoppningsvis behöver jag då inte berätta så mycket för varje gång jag träffar någon ny person, och det ka gå snabbare att komma in i systemet hos specialist-mödravården när det är dags för nästa graviditet.

Fast, hon sade också något som gjorde mig nervös: att Eskil och Max troligen var tvåäggstvillingar, eftersom de hade varsin moderkaka. Och tvåäggstvillingar kan vara ärftligt, och vi har ingen aning om i fall ett cerklage klarar av tyngden och den extra påfrestningen på kroppen som kommer med tvillingar. Men, det är ju bara dumt att vara orolig för det redan nu, och vi kan hur som helst inte påverka hur många barn det blir nästa gång. Först fick vi ett, sedan fick vi två, och nästa gång borde det ju kunna bli vilket som.

På det hela taget var det ett väldigt bra besök i all fall, en del av spänningarna jag gått och burit på inför mötet med vården här släppte. Jag tror att de kommer att ta väl hand om oss när det är dax, och att de är bra på vad de gör. Det känns som att det kanske ökar våra chanser att det ska gå bra nästa gång, lite grann i alla fall.

/L

Ja, efter ceremonin, i alla fall. Vi var där och plockade bort de utbrända ljusen, slängde en del av blommorna som frusit sönder, borstade bort snön från prydnaderna.

Buketterna som låg ovanpå det nu igenfyllda hålet med urnorna i, de hade frusit fast i marken. Det har snöat mycket här i veckan, och det låg säkert en decimeter snö ovanpå blommorna, som fortfarande såg fräscha ut. Jag gissar att de liksom hade frystorkats.

Vi var i minneslunden också, och tände ett ljus för Emelie och Elsie. Vi hade en del klistermärken kvar från ceremonin, så både ljusen fick några stycken. vanliga gravljus är ju så trista!

Tyvärr hade jag inte med kameran, men nästa gång kanske. Fint var det i alla fall. Jag har varit lite nervös för att första besöker skulle bli jobbigt, men det var inte så farligt. Dels kanske för att vi hade praktiska uppgifter att koncentrera oss på, men kanske också dels det där som andra har berättat om, att det är ett stort steg när begravningen är över. En sorts frid, över att väntan är över. Och så finns det nu något jag kan göra för mina barn, jag kan göra fint på deras plats, och jag kan prata med dem där om jag vill.

Det känns ganska skönt, ändå.

Hemtentan som skulle vara inne vid midnatt igår blev inte färdig. Trots att jag har varit flitig är bara tre av fem frågor klara, men nummer fyra är påbörjad. Jag var helt däckad på tisdagen och ville inte göra nåt alls, hade bokstavligt talat svårt att komma upp ur sängen och det har vi båda haft hela veckan. Och jag klarar inte av att sitta uppe hela nätterna, det slutar bara med att tankarna virvlar i väg och gråten kommer när jag blir för trött. Så, jag har skrivit på normala tider och tänkt att jag gör så gott jag kan, och går det inte hela vägen får jag förklara för min lärare varför jag inte klarade av det.

Vilket jag gjorde i dag, och det var väldigt jobbigt. Dels för att han såg ut som att jag slagit honom i huvudet med en gigantiskt klubba (tänk: Tom och Jerry eller andra klassiska tecknade serier) eftersom "jag har inte skrivit klart min tenta därför att jag begravde mina tre barn i måndags" knappast var vad han hade väntat sig att höra, och det ÄR ju tragiskt det vet jag ju. Svårt att hantera, att veta hur man ska svara på det. Jag är bara så van själv, att jag inte tänker på hur många människor som inte ens tänkt tanken att små barn fortfarande dör i dagens Sverige. Och att det kan vara svårt att ta in, första gången man konfronteras med det. Så dels var det hans reaktion, som gjorde mig medveten om hur hemskt det är, och då började jag nästan gråta bara av det.

Men sen, när han hade samlat sig lite, så var han så snäll och förstående. Lämna in den när du orkar, sa han. Och vad duktig du är som försöker läsa i helfart, sa han. Och där kom det fler tårar och tryckte på bakom ögonen. För jag vill ju inte behöva vara duktig, inte tvinga mig själv att plugga när det här ju faktiskt ändå är en av de roligaste saker jag läst på universitetet, och jag är helt övertygad om att det är arkivarie jag vill bli. Och jag vill inte, vill inte,vill inte vara "hon som det är så synd om", jag vill vara en helt vanligt student. En som är på föreläsningar, lämnar in sina uppgifter i tid och klarar sina kurser (vilket jag iof gjort fram till nu).

/L

När D och jag kom in i kapellet (vi fick gå in själva först, med Marie från begravningsbyrån) stod urnorna på ett bord, och runtom låg blommor och andra gåvor som skickats dit. Eftersom jag inte ens hade tänkt tanken att det skulle komma andra blommor än de gästerna eventuellt hade med sig blev jag väldigt rörd av den synen.

Men, det finns ett mysterium här. Tre av de fyra stora buketterna hade inga kort när de kom, och därför vet vi inte vem eller vilka som skickat dem. Enligt Marie kom de från "Bergs blommor". Efter en stunds googlande kom jag fram till att det finns en florist med det namnet i Genarp, Skåne, och en "Bergs blomsterhandel" i Sala. Men inte blev jag något klokare av det, vi känner vad vi vet ingen som bor på någon av de orterna.

Vi vill så gärna veta var de vackra blommorna kom ifrån, så att vi kan tacka ordentligt! Är det någon som vet något, hör av er!

Här är två av buketterna:


Och här den tredje:


/L

Om jag inte hade haft tillgång till så många andra bloggar av mammor som förlorat barn, då hade det varit mycket svårare att tänka ut en ceremoni. Men, tack vare deras bilder och texter fick vi mycket inspiration och det blev en väldigt vacker och kärleksfull (fast naturligtvis väldigt sorglig) stund i kapellet och ute vid graven i förrgår.

Tilda mamma skrev om saker som hjälpt henne i sorgen, och efter att ha läst det ändrade vi oss från att bara bjuda in den närmsta familjen, till att bjuda in alla som ville komma. Hon tipsade också mig om att be någon fotografera under ceremonin, och det gjorde att vi fick massor av bilder som vi kan titta på och minnas nu i efterhand. Tack så jättemycket!

Elisabeths fina kort på hur hon och familjen dekorerat Vendela och Vegas grav med glitter och med gravljus smyckade med klistermärken hjälpte mig att tänka ut hur vi kunde dekorera urnorna. Vi köpte en röd och en guldfärgad tuschpenna och flera kartor med fina klistermärken. Under ceremonin hjälpte familj och vänner oss att dekorera de trista pappurnorna från krematoriet med hjärtan, Nalle Puh och hans vänner, giraffer, och små personliga meddelanden. Det var så mycket kärlek i rummet just då, trots att vi grät så mycket!

MammaMelissas fina bilder på gravpynt, från begravningen av tvillingarna Gabrielle och Antonia, och flickornas namngivningsfest var också till stor hjälp. Tyvärr har hon numera lösenordsskyddad blogg, men på den gamla fanns många fina tips.

Så här såg de ut från början, och jag var så ledsen över att pojkarnas urna inte hade deras namn någonstans. Det var därför jag från början ville skriva dit dem, och sedan utvecklades tanken om att dekorera dem under ceremonin.


När vi kom till kapellet stod de så här, omgivna av blommor:


Här dekorerar jag och barnens bästa moster:




Andors mamma, som bloggar på "Vi ska också ha barn" lade ut jättefina bilder från sin sons begravning, och det var där jag fick idén att vi kunde lägga ner saker tillsammans med urnorna. Det blev tre olika krysanthemum, och tre små nallar som vi hittade i blomsterbutiken. Jag märkte dem på ena fotsulan med "A", "E" och "M". Det har varit jättesvårt att hitta rätt gosedjur och därför fick barnen inte med sig några vid kremeringen. Vi ville inte att de skulle ha med sig björnar som var större än de själva var, det kändes så konstigt. Och när vi var nere på stan i fredags och letade efter nalle till begravningen så hittade vi inga. Men så fanns de där i blomstehandeln vid Svamptorget, dit vi hade åkt bara för att vår närmaste florist inte hade öppet på söndagar. Och de var perfekta!




Så här såg det ut efter att D och jag lagt ner urnorna och det andra, och allas blommor och tända ljus var på plats. Det syns nog inte på bilden, men alla som var med fick en varsin liten havsslipad sten som vi lade vid den tillfälliga gravmarkören. De kommer att ligga kvar där även när blommorna och ljusen är borta, och vi kan lägga till fler när vi besöker graven.


Kontakten med begravningsbyrån har också varit helt ovärderlig. Om det inte vore för att Marie påpekade att vi kunde be personalen att ta bort kors och andra kristna symboler ur lokalen, då hade vi stått utomhus under hela ceremonin och varit väldigt frusna. Och det hade inte blivit någon musik heller, eftersom det var för kallt för gitarren.

Jag är så tacksam till alla som var med på ceremonin, skickade blommor, satte in pengar till Spädbarnsfonden och bidrog med goda råd och inspiration. Våra älskade små fick ett fint och varmt avsked, och det gjorde det lite lättare.

/L

Urnsättning idag klockan 13.30. Stillhetens kapell, Uppsal Gamla Kyrkogård.
Vi får se om jag tar mig upp ur sängen i morgon, och om hemtentan kommer in tills på söndag.
En dag i taget. Eller förresten, vi tar en timme i taget istället. Mer än så orkar jag inte.

Jo, tack, den var bra!
Det blev den blågröna klänningen (min brudklänning), eftersom den stämde bäst med klädkoden "högtidsdräkt", men vännen I gav mig idén att gå på gasque i den andra, så nu håller jag på och kollar lite på när det blir sådana på "min" nation Kalmar. Kan ju kanske vara kul att hänga på någon fler aktivitet där än den supermysiga Syjuntan en söndag i månaden (dessutom missade jag tyvärr förra gången därför att jag satt hemma och skrev recensionen), när jag nu gjort mig besväret att välja en nation att bli medlem i.

Jaha, vad är en gasque då, undrar ni kanske? Enligt Gästrike-Hälsinge nations hemsida:

"Gasque är ett annat ord för fest. En gasque är något av det roligaste och mest speciella man kan besöka på en studentnation. Generellt sett är en gasque en middag bestående av minst tre rätter, under vilken det hålls roande tal och serveras andra lustigheter, till exempel spex och framträdanden av [nations]kören. Efter middagen bjuds det upp till dans.[....] Ibland har gasquerna tema - damsupé och herrmiddag har det alltid. Då är klädseln förstås temaenlig. Annars har man oftast kostym.

På Kalmar skriver de så här:

"Gasquer är ett fenomen som är väldigt utmärkande för det uppsalienska studentlivet. En gasque är helt enkelt en flerrätters middag med dresscode, tal och underhållning av olika slag. Gasquerna har ofta olika teman och de äger rum med jämna mellanrum under terminerna. Att gå på gasque är någonting utöver det vanliga och grymt roligt!"

Ja, men det låter ju också roligt! Nu behöver jag bara hitta någon att gå med, eftersom I är upptagen på annat håll och min man inte kunde vara mer ointresserad av varesig finmiddagar eller studentikosa tillställningar.

Några bilder från balen har jag inte, men hoppas på att det ska komma upp på GHs hemsida så småningom.
Det var lite som att vara i ett annat land, den där kvällen. Min enda erferenhet av studenttraditioner kommer från vännerna I och O:s brölllop, då vi sjöng några speciella sånger, annars var jag en fullständig nykomling. Det är inte bara sådant som att man bör hålla reda på vilka bestick och vilket glas som hör till vilken rätt, det ska också till exempel skålas på ett  speciellt sätt: först med bordsdam/herre till vänster, sedan med grannen till höger och så med den mitt emot. Först därefter får man dricka en klunk, innan alltihop börjar om igen i omvänd ordning, dvs mitt emot, höger, vänster. Och fort ska det gå! Och så ska det sjungas, och många av sångerna har speciella ritualer som att det ska dunkas i bordet på vissa ord, texten ska bytas ut eller få tillägg på en del ställen, servetten ska vikas till något som liknar en stor rosett eller möjligen ett par kaninöron och sättas på huvudet (nej, jag hittar inte på det här, titta själva på bilden från förra året. Nummer fyra i fjärde raden uppifrån.)

Etnologen i mig var fullständigt fascinerad, och eftersom jag hade en utmärkt guide in i de studentikosa mysterierenas värld i O, fick jag mycket hjälp och bra svar på mina många frågor. Maten var toppen och det alkoholfria vinet helt ok, sällskapet på alla sidor var trevliga och lätta att prata med.

Underhållningen i form av två olika körer var också jättebra, det var en damkör från Stockholms nation och så GH:s egen och de sjöng både enskilda låtar och medleyn. Vad sägs om Abba, Elvis och Michael Jackson flerstämmigt? Tyvärr började det hela både bra och dåligt, damkörens första nummer var "Från och med Du" av Oskar Linnros, den som jag alltid börjar gråta av. Det är en jättebra låt och den var häftigt arrangerad, men jag kände tårarna komma nästan direkt och blev tvungen att gå ut och sätta mig i trappan en stund. Fick sällskap av I, vi pratade en stund och sen gick vi in igen. Ingen av de andra runt bordet hade undrat (iaf inte högt) varför jag försvann, och om de hade gjort det hade O eller I varit berätta att förklara, så jag kände mig helt trygg i att vara där med vänner som vet och förstår. Resten av kvällen flöt på, med mer sång, tal och mycket skratt. Jag orkade hela middagen, men vid 12 var jag så trött att jag fick lov att gå hem till I och O föra att byta om och gå till bussen. Så, jag missade dansen, men det kändes ok. Det var styrdans, och den enda dansformen jag behärskar är vad man i bästa fall kan kalla "individuell fuldans", så det kanske var lika bra. :) När jag blir trött (eller sjuk, eller har ont) blir jag dessutom lite extra ledsen, det är lite som den gode Oskar sjunger: "En tredjedel av den jag var går hem, en är krossad, en är din". Den delen av hjärnan som alltid berarbetar (eller i alla fall försöker berabeta) barnens frånvaro i mitt liv, den känns ungefär en tredjedel stor, och den tar över när jag är för trött för att medvetet hålla alla de tankarna som finns där borta.

Men, jag hade på det hela taget en jättebra kväll och är så glad att jag fick gå på min första studentbal!

Och recensionen fick jag in i också in. I tid, även om den knappast var det bästa jag skrivit. Igår blev den godkänd med motivieringen: "Du har skrivit en godkänd recension som visar på metodisk medvetenhet hos dig. Relevanta kritiska synpunkter om språket."

Sämre vecka har jag haft! :)

/L

Som vanligt (eller i alla fall ofta) här på "livet efteralice" blir det tvära kast, en salig blandning av det hemska och det vardagliga, det viktiga och det inte riktigt så viktiga. Iofs ÄR hantverk väldigt viktigt för mig, men ändå.

Projektet "Lina-lär-sig-själv-nya-virktekniker" presenterar:

Bilder på mormorsrutor :)

Så här ser två hyfsade varv ut:


Tre misslyckade varv (innan jag kom på det där med ökningen i hörnen) blir en sån här liten "mössa":


Och så här ser ser det ut efter att jag äntligen fattade galoppen:


och så en i tunnare garn:


Instruktionen som jag följde finns här, på Hemmets Journals virkskola.

Och nu funderar jag på att använda en del av mina udda garnnystan och virka en monsterruta :) Billigt garn.net, som beskrivningen kommer från, den är förresten ett riktigt härligt knasigt ställe med återbruksidéer av storslagna mått. 

/L

Igår satt jag på Samtalsträffen med Spädbarnsfonden, kände mig eländig och tyckte fruktansvärt synd om mig själv för att jag förlorat tre barn och inte har några levande, medan de flesta av de andra familjerna där i alla fall har ett levande syskon till sina änglabarn.

Idag är det som bortblåst. Jag kan bara tänka på det fruktansvärt tragiska i att Katarina och Cristofer nu har fått det bekräftat att deras tredje barn också har någon typ av hjärtfel. Om det är samma som fina Emelie och fina Elsie dog av går inte att säga än, men det var ju inte så här det skulle gå! Barn nummer tre skulle ju vara helt friskt, bo kvar i "Hotell Magen" ända fram till beräknad födelsedag och sen få åka hem med sin mamma och pappa och vara ett av Jordens mest älskade underverk!   

Lilla vän, vi är så många som håller tummarna för att du ska klara dig...

/L

Kommer ni ihåg den här klänningen? Den kanske ska få ta sig en svängom i helgen. Lördag, närmare bestämt, på Gästrike-Hälsinge Nations höstbal. Fina vännerna I och O bjöd med mig på balen som en födelsedagspresent, och jag behöver bara fixa mig själv och ta mig ner på stan.

(Och skriva klart en recensionsuppgift till midnatt söndag och en rapport om ordnings-och förteckningsövningen som vi gör på Stadsarkivet just nu, till på måndag. Men, det är en världslig sak, som Karlsson på taket skulle ha sagt).

Så, jag har skor, väska och ett glittrigt diadem, en idé om vad jag ska göra med håret (stryka det bakåt) och smink (så lite som möjligt, jag är inte så bra på smink men har som tur är oftast fin hy som inte behöver så mycket färg).

Vad jag behöver är ett plagg att bära över klänningen (jacka, kavaj, bolero eller liknande), och hjälp att välja.

Den här?



Eller den här?

/L

Tack vare världens bästa "bror" M, som har erbjudit sig att ta hand om katten Tösen, blir det äntligen av. Vi passar på att fara på vår mycket försenade bröllopsresa över jul, och slår två flugor i en smäll. Förra julen var bitvis väldigt jobbig, och jag orkar helt enkelt inte fira jul i år. Hur mysigt det än skulle vara att åka hem till mina föräldrar och fira med dem, lillasyster och hennes sambo, så vill jag bara slippa allt vad julen heter.

Barnen fattas oss varje dag, men på familjehögtiden blir det liksom ännu lite värre.

Så, det blir ett total miljöbyte, i ett land där julen inte är någon stor sak: Marocko. Vi har länge pratat om Indien, men kom fram till att vi hellre gör en resa lite närmare Europa, i samma tidszon och med kortare flygresa.

Biljetterna är bokade, vi var och beställde nya pass idag, och i morgon ska vi ta de första vaccinationssprutorna (huh!).

Dricka grönt te med mynta, köpa hantverk, titta på islamisk arkitektur, prova det marockanska köket....

/L

I torsdags var jag på mitt andra möte hos Spädbarnsfonden, och det var det bästa hittills. Vi var ganska många (mest mammor), och jag fick för första gången träffa en annan kvinna med cervixinsufficiens öga mot öga. Och när jag fått höra hennes historia och lite om hur det gick till rent praktiskt att vara gravid med ceklage, och att hon fått två levande, friska barn med hjälp av den här behandlingen, då hände något.

Jag började hoppas igen. Där satt jag, omgiven av föräldrar som förlorat minst ett barn men sedan ändå fått minst ett levande. Och jag började tänka att kanske, kanske kan jag också bli en sådan förälder.

/L

Igår innan vi åkte hem till "bror" M igår var vi nere på stan och tittade lite på ljusfestivalen som håller på mellan 30 oktober och 28 november. Vi hann bara med några stycken, men den som finns vid Kvarnfallet var jättefin och jag lyckades få till några bilder på ljusspelet som visades på Upplandsmuseets vägg till "De fyra årstiderna".

Blått...


Lila...


och lila med blommor...



Den sista bilden blev ju inte så bra, men det syns väl att den ska representera våren och Valborg?


Ja, och så passade jag på att ta några kort på Åhlénshusets fasad innan den dumma idén att glasa in hela huset blir av. Borde ta några fler i dagsljus också.




/L

Jag tycker inte om att hantverka efter beskrivningar. Jag vill inspireras, pröva mig fram och lära av mina misstag, inte serveras en färdig lösning. Därför plockar jag oftast isär sådana där färdiga paket för broderi, smycketillverkning och liknande, för att med materialen som ingår i dem skapa efter eget huvud. Jag ritar broderimönster på fri hand, klipper isär kläder jag tröttnat på för att se om de kan bli något annat, tar mig an utmaningen att skapa med det som finns till hands, prövar nya kombinationer.

Och det är den här inställningen till beskrivningar som är den stora anledningen till att jag aldrig lärt mig att sticka eller virka något annat än fyrkantiga eller rektangulära stycken. Jag har fler halsdukar och pulsvärmare än jag behöver, men alldeles för få sockor. Jag har aldrig stickat, virkat eller nålbundit en mössa som är i rätt storlek eller alldeles knölig därför att jag misslyckats med att öka maskorna (öglorna, när det gäller nålbindning) på ett vettigt sätt.

När jag väl har satt mig ner med ett virkprojekt så har jag snabbt läst igenom beskrivningen och sedan provat mig fram, som vanligt. Ibland har dett gått ganska bra, i bland.... inte så bra. Som med mormorsrutorna. Alla verkar kunna göra dem, och gilla dem, och använda dem till allt möjligt. Så, jag bestämde mig för att försöka. En instruktion med bilder som kompletterade illustrationerna jag har i min grundbok om vikning och stickning, några överblivna garnnystan, en nål nr 4, och så satte jag i gång. Och misslyckades.

Första försöket såg mest ut som nån sorts amöba, utan minsta tillstymmelse till den fyrkantighet som min mammas rutor har. Efte ett antal försök till lyckades jag få till et helt ok första varv, och sedan när jag förstod att jag måste avsluta och fästa tråden gick det ännu bättre.... :)

Men det där attans andra varvet ville inte bli bra. Kanske är det inte bra att ha två olika tjocka garner, tänkte jag. Kanske är den här nålen för tjock för de här garnet, tänkte jag. Jag tittade mer på bilderna och trodde att jag förstod vad som var felet, men det blev inte mycket bättre. Varv två blev på något sätt för snävt och drog ihop hela arbetet till en liten mössa. Jag bytte garn, men det blev fortfarande en liten mössa.

Och sen så läste jag faktiskt beskrivningen, och insåg att jag skulle göra dubbelt så många stolpar i varje hörnbåge som jag hade gjort, och med luftmaskor däremellan. PLING!

Nu ser mina två varv fyrkantiga ut.

Så jo, jag har insett att det kan vara bra med beskrivningar. Särskilt om de också har foton, som många hantverksbloggar har. Alldeles speciellt bra är de om de inte utgår från att alla läsare förstår alla begrepp och förkortningar. Jag var tex tvungen att slå upp vad ett omslag betyder, och det var fasen inte lätt. Eller beskrivningen att man ska "virka runt ringen" i mitt senaste projekt, det var inte helt självklart för mig som knappt virkat alls, förrän jag såg foton.

Jag uppdaterar med bilder (med pedagogiska pilar och ordförklaringar) senare. Nu måste jag läsa på om gallringsrutiner.

/L

Stackars, stackars Lily Allen och Sam Cooper. Möttes när jag kom hem från skolan av nyheten att en av mina favoritsångerskor förlorat sitt väntade barn, i runt samma vecka som vår Alice dog. För att göra tragedin ännu större är den lille pojken dessutom det andra barnet hon har förlorat. Men: "missfall" skriker de svenska tidningarna. Vaddå missfall? Sex månader gången bebis är väl ett barn även i Storbritannien? De engelska artiklarna använder orden "Lily Allen looses her baby", vilket ju är precis vad hon och pappan gjort (för honom glömmer ju pressen bort så klart, han är ju dels inte kändis, och dels "bara pappan"), även denna gång. Vad jag hoppas att de har har rutiner för avsked på vilket sjukhus de nu fick åka till, så att de fick se sin son och ta farväl av honom.

Vi föräldrar utan barn finns i alla länder, alla kulturer, alla klasser, och vi har funnits i alla tider. Och vi är alldeles för djävla många!

/L

Begravningsbyrå-Marie påpekade att vädret kan vara dåligt i november, så nu har vi bokat kapellet för att ha större delen av ceremonin där och avsluta med urnsättning ute vid graven. Det är visst så, sa Marie, att vi har rätt att ha en borgerlig begravning även i en av kyrkans lokaler, och då tar de bort alla kristna symboler där inne. Så nu ska vi planera om själva ceremonin lite, men det känns bra. Det blir sånger, ljuständning, blommor, kanske en dikt, och så ska vi lägga varsin liten havsslipad sten på graven innan vi åker hem för minnesstunden/begravningskaffet.

Tiden blir också lite ändrad, vi börjar halv 2 istället för kvart i.

"Höstvisa"



och "Som en bro över mörka vatten", har vi bestämt att vi vill ha.

/L