livetefteralice

Vi såg på dokumentären "Waking Sleeping Beauty" för några veckor sedan. Den handlar om hur Disneys animeringsstudio mellan 1984 och 1994 gick från att vara en ganska obetydlig (och, får man anta: inte särskilt lönsam) del av företaget, till att skapa numera klassiska succéer som "Den lilla sjöjungfrun", "Skönheten och Odjuret", "Aladdin" och "Lejonkungen".

Den perioden kallas Disneys renässans, och filmen berättar bland annat om att Don Bluth och elva andra animerare slutade på Disney och startade en egen studio. Det var Don Bluth Productions som gjorde bland annat "Resan till Amerika", "Landet för längesedan", "Tummelisa" och "Anastasia". Deras filmer konkurrerade alltså med Disneys och gick väldigt bra, samtidigt som Disney släppte filmer som "Mästerdetektiven Basil Mus", "Oliver & gänget" och "Taran och den svarta kitteln" (som gick mindre bra).

Vi blev inspirerade att börja titta på de här gamla Disneyfilmerna (det blir kanske Bluth-produktioner sedan också, vem vet?) och började med "Aladdin".

Den var som jag mindes den - rolig, söt, bra tecknad och lite spännade. Anden och papegojan Jago är roliga, sultanen är menlös, Alladin är en tönt, och prinsessan Jasmine är ett våp (med anatomiskt omöjlig kroppbyggnad) lite väl ofta. Fast på två punkter har jag ändrat mig jämfört med första gången jag såg filmen. För att vara uppvuxen instängd i en gyllene bur är Jasmine ganska smart, och att hon överhuvudtaget kan komma på idén att vilja gifta sig med vem hon vill är faktiskt ganska imponerande. Nog för att det hade varit roligare om hon drömt om att ge sig ut i krig, eller bli mest lärd i kungariket eller så, men ändå. Lite egen vilja har hon ändå. Och så var det Jafar. När jag var liten blev jag jättearg på hur han utnyttjade sultanen, försökte döda Aladdin och tvinga Jasmin att gifta sig med honom. Men nu, när jag kan se att han är en så endimensionell karaktär i allt sitt maktbegär och sin själviskhet, så tycker jag att han är ganska rolig, han med. Och korkad. Så, "Aladdin" är helt klart fortfarande väl värd att se (om). Kan man bara bortse från klichéerna som alla Disneyfilmer verkar lida av när det gäller kön, genus och etnicitet, så funkar den.

Det var film nummer ett. I går såg vi en av de där filmerna som floppade, nämligen "Taran och den magiska kitteln".

Jag hade inte sett den förut, men den kändes ändå ganska bekant på något vis. Idag kom jag på att det är för att jag läst böckerna som den baseras på: Krönikan om landet Prydain av Lloyd Alexander. Det blir kanske ett sommarprojekt att läsa om dem?
"Taran..." hade mycket som talade för den. En tecknad fantasyfilm gjord av Disney? Det bara måste ju vara bra! Nej. Handlingen var rörig och den ena huvudpersonen en endimensionell töntig kille som bara kunde tänka på att få slåss med svärd, aldrig lärde sig av sina misstag och ändå trodde att han visste bättre än alla andra. Den andra huvudpersonen utvecklades från en självständig tjej som räddade Taran ur fängelsehålor till att bli ett klassiskt litet våp som mest bara skrek "Taran, akta dig!", eller nåt i den stilen. Och det trots att hon var prinsessa OCH hade magiska krafter. Blä.
Fast den var inte så där genomgullig som vissa Disneyfilmer, i alla fall. Vad sägs om den här huvudskurken?


Och hans armé av krigare återuppväckta från de döda? En av alla "Sagan om Ringen-vibbar" i den här filmen.


Och så fanns där två riktigt bra sidekick-figurerer, en på de ondas sida och en på de godas. Båda hade mer än några drag av Gollum (LOTR) igen, och Gurgi (den gode) pratade dessutom som en blanding av honom och Stitch (Lilo & Stitch).

Gurgi.


Och det här är Creeper.

På det hela taget tror jag att jag ska läsa böckerna istället.

/L

En väldigt vanlig maträtt i Marrocko är tagine (stavas också tajine och uttalas ungefär så). Den tilllagas i ett speciellt kokkärl, som också heter tagine, och båda finns i många olika varianter.

Oglaserade är kanske de vanligaste, men det finns också många med dekor:

De kommer till bordet med locket på, och sedan används underdelen som fat. Bröd serveras till så att man kan suga upp alla de goda smakerna på botten. Vi åt tagine några gånger under resan. Första kvällen på Riaden hade vi beställt en med kyckling, inlagda citroner och gröna oliver (ett klassiskt recept). Då fick vi en större tagine som både jag och D åt från, men de gånger jag beställde det ute till lunch fick jag en mindre. Jag provade kyckling med grönsaker (pumpa, potatis och lök) på Ensemble Artisanal's café (den var sådär) och en med lamm på Chez Chegrouni (som var god). 

Lamm eller kycklingkött verkar vara det vanligaste, men det finns också tagine med fisk, kefta (kryddiga köttbullar på nöt och/eller lammfärs som får koka i tomatsås och med stekta ägg på toppen) eller grönsaker som bas. Det är väldigt ofta någon typ av torkad eller konserverad frukt i taginerätter, och saffran är en vanlig krydda.

Jag glömde helt bort att ta kort de gånger vi åt tagine, så bilderna ovan är lånade lite varstans ifrån på nätet. Inte köpte vi med någon mat-tagine hem heller, eftersom de är klumpiga att packa och för att de helst ska användas ovanpå glödande kol eller åtminstone på gasspis, och vi har vanlig elspis hemma.

Men, vi köpte kryddvarianter istället. Våra är ungefär 8-9 cm höga, men det fanns också mindre. De här mini-taginerna fanns (som allt annat) i mängder av färger, material, mönster och storlekar. De var färgglada eller ofärgade, hade matt eller blank yta, utskurna eller målade mönster, metalldekor... Det fanns också set med två, eller tre.


Så, som vanligt var det jättesvårt att välja, och det förklarar kanske varför det slutade med att jag valde ut två stycken som varken matchar varandra i storlek eller utseende.

Den här är från en keramiker på "Artisanalen" där vi också köpte två fina prydnadsfat och två skålar till mina föräldrar. Jag blev så föräldskad i färgkombinationen, och som ni kanske har märkt gillar jag olivgrön glasyr... :)


Den här köptes också på "Artisanalen" men i en butik som sålde lite mer vanlig keramik (sådan som också kunde köpas inne i soukerna). Den turkosa färgen och metalldekorationen är så himla fin!


Vissa små taginer har ett målat mönster även i botten, men inte våra. Däremot har de som ni ser en stjärnform i dekoren och det var väldigt vanligt både på keramik och kakel, och på gips och trädekorationer som vi såg på museerna och palatsen vi besökte. Jag har ingen aning om ifall det hänger ihop, men Marockos flagga är en röd stjärna på grön botten...

Än har vi inte använt dem till att ha kryddor i (på Riaden hade dem salt och peppar i dem), de står i en hylla. men de är fina där också, och ett typiskt minne från Marrakesh.

/L

Jag har haft en riktigt jobbig vecka, där sorgen inte har velat lämna mig i fred och tårarna har kommit mycket oftare än de brukar. Det är ju inte så att jag vanligtvis sörjer ibland och inte har sorg resten av tiden, men nu när jag är inne på mitt andra år utan levande barn har jag ju på någotvis vant mig vid eländet. Större delen av livet trivs jag ju med nu, vardagen fungerar oftast som den ska och jag kan vara glad över sådant som går bra och må bra av att göra saker som jag gillar.

Men den är ju alltid där, sorgen. Eftersom jag tänker på barnen massor av gånger varje dag påminns jag också om att de är borta. Och det gör egentligen inte mindre ont nu än när de dog, jag har bara vant mig vid att leva med smärtan, ilskan, saknaden och det enorma tomrum som Alice, Eskil och Max lämnade efter sig. 

Och när annat i livet är jobbigt, då blir sorgen svårare att hantera. Stress, sjukdom, att känna sig misslyckad eller ensam - allt det där kan göra att sorgen bryter igenom.

De senaste veckorna har jag varit väldigt stressad över en massa viktiga saker som måste ordnas, sådant som vi har pratat om här hemma och som vi bara skjutit på. Högst upp på den listan var en praktikplats till mig. I utbildningen ingår 5 veckors praktik på ett arkiv, och de flesta i min klass hade ordnat sina redan innan jul. Det borde väl jag också ha gjort, men efter begravningen var det som att all den energi jag hade kvar sögs ut ur mig och jag kände mig bara sliten. Semestern hjälpte som tur var till att "ladda om mina batterier"(det var ju också till stor del tanken med den), och jag satte igång att ringa och maila runt till en massa ställen på den lista vi fått av skolan över arkiv som tidigare haft praktikanter från vårt program.

Och jag fick nobben. På sju ställen. Antingen kunde man inte ta emot någon praktikant alls, eller så hade någon av mina klasskamrater redan blivit lovade en plats och det gick inte att ta emot en praktikant till.

Men så (det hade ni inte kunnat gissa, eller hur? *ler*) idag ringde jag till Stadsarkivet här i stan eftersom de inte svarat på mitt mail, mest för att få det hela ur världen. Men de sa inte nej, de sa ja! En klasskamrat som skulle ha varit där har tagit studieuppehåll, och jag fick gärna ta den platsen.

Stadsarkivet! De har massor av spännande pappersmaterial, och jobbar även med digitala handlingar, och så har de förstås mycket utåtriktad verksamhet (forskare, studiebesök och liknande). Så jag kommer att få prova på lite av varje, och jag tror det kommer att bli jättekul!

Och det var tyngden som föll från mina axlar. Det kommer flera (den där listan är fortfarande ganska lång), men just nu känner jag mig lätt, glad och nöjd.

/L 

Det finns butiker även inne i soukerna som har fasta priser (de skyltar ofta på engelska och har prislappar på i alla fall en del av sina varor), men i de flesta går affärerna till så att kunden (läs: den rika, lite lättlurade turisten) och försäljaren försöker komma fram till ett pris som passar dem båda så bra som möjligt. Jag och D (det blev så att han skötte det mesta förhandlandet eftersom han började och det var helt ok med mig att jag slapp) ville alltså betala så lite som möjligt, eller i alla fall ett pris som vi tyckte var skäligt, och försäljarna ville få väldigt bra betalt.

Prutandet blir en liten ritual som kan vara lite svår när man är van vid försynta svenska butiksbiträden och prislappar, men inte vid att folk slänger käft med en och höjer sina varor till skyarna. Och det senare oavsett om det är handgjorda och unika föremål som tillverkats i Marrocko eller billiga prylar importerade från Kina.

Det börjar med att försäljarna säger ett pris som är minst tre gånger högre än vad varan är värd. Då går du ner till hälften av det du kan tänka dig att betala, och sen föreslår de ett pris någonstans däremellan, men fortfarande för högt. Då går du kanske upp lite, och de ner lite. Så är det i alla fall tänkt, vi har tre "chanser" att komma fram till en affär som gör båda sidor nöjda.

Fast som kunder hade vi ju ett övertag (och det tog säkert halva resan innan vi verkligen insåg att det var så): vi var inte tvingade att köpa något, och kunde helt enkelt fortsätta hävda det pris som vi tyckte var lagom. Eller gå därifrån, vilket oftast ledde till att vi hann tre-fyra steg innan försäljaren ropade oss tillbaka eller kom efter, och räckte fram handen för att skaka på att affären var avslutad. En annan fördel som just D och jag hade var förstås att vi kunde prata det för majoriteten av alla andra människor i stan totalt obegripliga svenska språket sinsemellan, och komma överens om vad vi skulle säga härnäst och vad vårt slutpris skulle vara.

Det här var både något roligt och något jobbigt med att handla i Marrakesh. Inte för att jag kände det som att jag alltid blev lurad (även om det bevisligen hände några gånger, t.ex. betalade jag 80 dirham för ett par örhängen i en liten butik med metallvaror en av de första dagarna. Exakt likadana örhängen visade sig kosta 15 dirham på torget några dagar senare..), egentligen. Jämfört med vanliga marrakech-bor var jag ju rik, och priserna var dessutom ändå så låga och så mycket var handgjort och unikt att även överpriser egentligen var rimliga. Och jag började efter några dar se det som att vi betalade för upplevelsen också, när vi handlade.

Det var mer det att jag kände mig tvingad att köpa saker som jag tittade på, och det gjorde att vi till exempel inte var inne och tittade i antikvitetsbutikerna. Vi gick inte heller in i de små butikerna i soukerna (de var ofta små men djupa), och såg därför bara de varor som visades längst ut, runt dörröppningarna.

I den här butiken lyckades jag ändå köpa något mer eller mindre själv (eller med ganska mycket hjälp av D om ni frågar honom):


De hade väldigt många schalar att välja på...


Men jag hade bestämt att den måste vara randig (det fanns väldigt många randiga textilier i alla möjliga färger och material: schalar, överkast, kuddfodral, väskor, plånböcker, sittpuffar, pennfodral... ), för jag tyckte att det var så fint och var så marockanskt på nåt vis. Jag hade tittat på massor av schalar varje dag men inte hittat en som var riktigt så som jag tänkt mig. Det skulle vara många olika färger i smala ränder, och helst utan en massa otäcka oidentifierade syntetfibrer. Bomull, med ränder i alla rängbågens färger, det var vad jag skulle ha.

Och så hittade jag den här. Den har breda ränder, inte så många färger och är möjligtvis delvis vävd i någon sorts viskos/rayon (för er som inte är lika mycket textilnördar som jag är viskos en cellulosafiber) och har helt klart vissa ränder i chenille (tänk: sofftyg). Jag avskyr chenille. Men den hade ju så vackra färger, alla mina favoriter, och så fin glans!

Så, jag förhandlade, och fick ett pris jag var nöjd med (samma som för en handvävd bomullschal på Ensemble Artisanal), och så här ser den ut på.


Fin, eller hur? Överlevde en tvätt i maskin gjorde den också (efter att jag handfållat den för att jag var rädd att den annars skulle repa upp sig), så nu ska jag börja använda den.
Jag tror den kan passa till.... nästan allt, faktiskt! :)


/L

Fasen vad svårt det är att fota hela sig själv, även med spegel. Ungefär så här ser jag ut, och det här har  jag på mig:

Mörkblå jeans med smala ben från Lindex.

Oblekt/grönt bälte från H&M.


Stickade grå raggsockar med blå rand.


Svart linne från H&M (under tunikan).

Svart tunika från Gina Tricot.


Lång grå kofta från Kappahl.


Turkos schal med gul kant (en gammal favorit, köpt  i London på en "charity shop" , eller "välgörenhets-second hand-butik").

Glasögon med gröna plastbågar från Specsavers. Har kanske egentligen några år för många på nacken nu, men jag gillar dem så mycket att jag inte vill köpa nya.


Svarta och gröna yllemuddar med pärlor.


Vigsel- och förlovningsringar. Förlovning överst: stål med liten diamant från Guldfynd. Vigselringen är i titan (den mörka randen) och silver, köpt från en nätbutik som jag glömt namnet på.


Armband på svart läderband med namnberlock i silver, gjort av Petra (jag fick den och ett matchande halsband efter barnens begravning). Bokberlock i silver från Thomas Saabo (examenspresent från mina föräldrar).



Bronsfärgade örhängen köpta i Marrakesh


Det var allt! Ett väldigt icke-moderiktigt inlägg om vad jag har på mig när jag sitter hemma och försöker lära mig själv att skriva databastabeller med databasspråket SQL. Det blir mer intressant nästa  gång, hoppas jag. :)

/L

Igår hade vi inte tänkt göra något speciellt, men så ringde vännerna I och O och frågade om de fick komma och hälsa på. Det var första gången I var hemma hos oss efter flytten, och vi har allihop haft så mycket att göra före jul att det inte blivit av att vi träffats alla fyra. Därför var det extra kul att helt plötsligt få besök, och de var här hela kvällen.

Vi lagade en supergod saffransrisotto med vitlöks- och persiljefrästa skogschampinjoner, röd paprika och kyckling smaksatt med soja, chilipulver och socker. Till det drack vi det vita vinet från Moldavien som D och jag fick i bröllopspresent (han dricker inte alkohol alls och jag gör det väldigt sällan, så det blir liksom inte av om vi inte har gäster som gillar vin). Vitt vin är vanligtvis inte något för mig, men det här var riktigt gott! Till efterrätt blev det triplettoglass: vanilj, mjölkchoklad och mörk chokladglass med sås och spån av mörk choklad.

Det är roligt att laga mat med andra, man får inspiration att prova på nya saker och komma ur vardagsträsket. Italiensk mat är jag överlag dålig på att laga fast jag älskar det, och när man har gäster som känner till det köket är det bara att tacka för idén, låta dem dirigera arbetet, och äta med god aptit! ;)

Efter maten satt vi i vardagsrummet och pratade, hantverkade (mest jag och I) och spelade NES (mest O och D).

När de kom fick jag en jättefin present (eller egentligen två, eftersom den var inslagen i en handvävd linnehandduk):


Fin, eller hur? Jag är så himla imponerad av alla som kan och orkar väva textilier, själv har jag aldrig riktigt lyckats få det så fint. Det är en hel del matte i vävning och jag tycker det är väldigt svårt. Jag räknar fel på varpens längd och missar att byta skäl både när jag väver i vävstol och band med brickor. Nån gång ska jag ta mig i kragen och verkligen öva tills jag lär mig att väva mönstrade band, för det är så himla fint.  

Och själva presenten då? Jo, det var det här helt fantastiska fatet. Precis min stil, som ni ser :)





Nu ska jag bara hitta någonstans att ställa det så att de syns ordentligt... Hyllorna i alla andra rum börjar bli fulla på de plan som Tösen inte når, jag tror vi får ta och sätta upp en hylla på väggen i köket för "allmänt fina saker".
Vilket i-landsproblem! "Jag kan inte visa upp alla mina fina saker samtidigt".

Jag gillar såna små problem, har jag kommit på. Det visar ju att jag kan leva med de väldigt stora problemen i mitt liv, om jag i alla fall då och då kan fokusera på de små och i princip obetydliga. Och det visar att jag lever i ett i-land, och det är jag efter barnens död och mötet med fattigdomen i Marrakech mer tacksam för än någonsin förut. Här betyder inte en traumatisk förlossning att jag automatiskt också dör, och här finns det gratis sjukvård som kan öka chanserna för mig att få ett levande barn. Jag har råd att utbilda mig, och jag har egen bostad och mer mat än jag behöver.

Tja, från det ena till det andra... Det borde ni väl vara ganska vana vid nu? Stort och smått, vardag och dess totala motsats. Det är mitt liv och min blogg.

/L

Det har varit en ovanligt händelserik helg för mig och D. Fredag kväll hade vi "bror" M och min klasskamrat V på besök. Det blev ett par partier Dominion, middag och fika (måste bara påpeka att jag vann ett parti för första gången! Jag blev jätteglad, för jag vinner sällan i spel om det inte är fråge-spel.). På begäran bjöd jag båda på mint-te men det gick inte riktigt hem hos någon av dem. Det förstår jag, innan Marrakesh tyckte jag att det enda sammahang då mint var riktigt gott var i sällskap med mörk choklad, och det gröna mint-te på påse jag duckit i total brist på annat under en och annan tågresa hade inte direkt gjort mig mer välvilligt inställd.

Så det är helt ok att det blev te över, det går nämligen att värma upp igen och min färska mynta är slut. Alltså blir det mer te till mig! :)

Eftersom D och jag hade varit på Claes Ohlson (eller Claes i sjön som vi säger hos mamma och pappa eftersom C O för oss är originalbutiken i Insjön) och köpt den här slikonformen så kunde vi ju inte motstå att prova den.

Det blev chokladmuffins med bitar av mjölkchoklad. De blev inte så vackra, men goda! Jag undrar hur de gör på bagerier för att få till den där svampiga formen....

M hade också tänkt på det där med fikabröd, och hade med sig enorma choklad-croissanter:

Det blev en hel del över trots tappra försök att äta upp.

Igår var vi hemma hos M och lånade en bil. Vi har ingen egen; dels av ekonomiska skäl, dels av omsorg om miljön, fast kanske mest för att vi är en liten familj på två vuxna och en katt som bor i stan. Då är det sällan som hemkörning av varor, buss, cyklar och de egna benen inte räcker till. Fast, visst är det skönt att ha tillgång till bil ibland, det erkänner jag.

Med bil blev det en tur till loppisen Helping hands på Fyrislundsgatan (där vi inte köpte något), till ÖoB där vi köpte lite småsaker (bla två till plastväskor med blixtlås som jag kan förvara lite mer av alla mina tyger i), och så Uppsala Blomcenter. Det var ett jättetrevligt ställe med bra utbud och vettiga priser, trevlig personal och en egen "butikskatt" vid namn Bisse. Han låg i en bädd på en väggfast hylla och gonade sig i värmen. Jag tror att han var en katthemskisse precis som vår Tösen, för butiken sålde Föreningen Samvetets (som driver ett lokalt katthem) kalendrar, sålde godis till förmån för katthemmet, hade en insamlingsbössa och lappar med information om föreningens arbete och katter som sökte nya hem. När jag såg de fina fotona på katter och läste deras hemska historier (en katt hade blivit skjuten med hagelgevär och sedan gått med skadan en lång tid innan han fick hjälp genom katthemmet!) kände jag att jag vill ta hem en katt därifrån nu på stört! Och det är ju det bästa sättet att skaffa katt på; att ta hand om en som andra människor övergivit. Fast vi fick ju höra på Katthemmet Kompis att Tösen hade attackerat andra katter i ett tidigare hem, så vi vågar inte riktigt ta hem en till kisse. När hon har varit på pensionat har det antagligen gått bra - i alla fall har vi inte hört något annat. Så kanske skulle det gå bra.  Men tänk: om vi hittar en katt på hemmet som vi fäster oss vid, kommer hem och så blir det bara kaos. Då måste vi ju tänka på Tösen i första hand, och lämna tillbaka den andra katten till hemmet. Och då blir den ju liksom övergiven ännu en gång.

Vi får se, kanske ändrar vi oss och tycker att det är värt det.

Fast nu var ju inte deras engagemang i hemlösa katter anledningen till att vi åkte till blomcentret (bara en bonus), utan alla de blomstercheckar som vi samlat på oss under förra året. Min kära, söta mor skickar nämligen sådana som present vid viktiga tillfällen som när vi tagit examen, flyttat eller fått jobb. Och nu hade vi checkar värda 400 kr. Det är sällan vi köper växter och krukor annars, så det kändes väldigt lyxigt att gå där och välja bland alla fina växter. Det var svårt att hitta sådant som vi båda gillade (som vanligt), så det blev en ganska lång diskussion (också som vanligt), som slutade med att vi valde saker som var och en tyckte om (ja... som vanligt).

Jag valde en myrten, och en turkos kruka.




D valde en ormbunke, och så köpte vi en ny kruka till en av våra gamla krukväxter. Dessutom blev det två 18-literssäckar med blomjord (det kändes väldigt lyxigt att slippa släpa hem dem på cykel).

Tösen skulle naturligtvis inspektera nyinköpen.

Efter att vi hade lämnat av inköpen hemma åkte vi tillbaka till M, där vi spelade Raving Rabbits igen och sen åkte vi till Svartbäcken och gick på Restaurang Java. Det var ett tack för att M tog hand om katten när vi var i Marocko. De har asiatisk mat av olika slag och vi provade deras tre bufféer: wok (mest kinesiskt och thailändskt), sushi (misosoppa och sex-sju olika sorters sushibitar), och så specialitén (som jag inte testade) mongolisk. Det sista kändes inte riktigt som något som passade mig, men båda killarna åt med god aptit. Man väljer bland nudlar, grönsaker och en massa sorters kött, fågel, fisk och skaldjur + såser. Sedan tar man tallriken till kocken, som steker alltihop tillsammans på sitt stekbord. Det låter ju som en bra idé att få bestämma själv vilka smaker man vill ha, men det var lite för mycket kött för min smak, och dessutom kände jag inte för stekt mat just då. Nästa gång, kanske. Vi ska ju ut och äta bara D och jag, för att fira hans nya utbildning/jobb, och en av alla de bra sakerna med Uppsala är att här finns så många olika restauranger med kök från hela världen. Visst finns det många av vissa: (kinesiskt, sushi, italienskt och thailändskt), men också afrikanskt, grekiskt, indiskt, vegetariskt, tapas, amerikansk BBQ, turkiskt och klassisk svensk restaurangmat....

Jag hoppas på att hitta ett ställe som har lika god thaimat som Thai Taste i Kalmar.

Så vi har både ätit ute, åkt bil och handlat (nytillverkade) saker vi egentligen inte behöver den här helgen. Det är väl det som kallas lyxkonsumtion? Det kan vi allt vara värda ibland.

Nu ska jag ta och återgå till vardagen med lite plugg.

/L

VARNING! Det här inlägget kan upplevas som väldigt pessimistiskt, och jag vill inte ta ifrån någon annan (speciellt inte andra föräldrar i min situation) deras tro om den är till tröst. Läs alltså inte detta om du tycker att det är jobbigt att jag ifrågasätter tron på återföreningar efter döden.



Nå.
Det här har jag tänkt väldigt mycket sedan Alice dog, och svaret är väl att jag inte har någon.
Alla de förklaringar om döden och vad som händer efteråt, eventuell återuppståndelse/återfödelse eller livet efter detta som jag har läst, får mig bara att tro ännu mindre.

För hur skulle det gå till? Om Alice, Eskil och Max väntar på mig och sin far någonstans på ett annat plan så lider de ju. De kunde ju inte ens andas själva när de dog, än mindre äta, gå eller prata. Och om de kommer tillbaka efter "den yttersta domen"  - samma sak. Teologerna har debatterat den här frågan i hundratals år utan att hitta svar, en tanke är att när någon kommer till "himlen" så får man tillbaka den kropp man hade när man var som friskast och lyckligast. Det funkar ju om jag tänker mig gamla och sjuka vuxna, men barnen då (för jag VÄGRAR fullständigt att acceptera den idiotiska idén att barn skulle kunna hamna i "helvetet" bara för att de inte är döpta)? Skulle mina åldras tills de blir småbarn istället för spädbarn? Då kan de ju leka med de andra barnen och deras vuxna släktingar kan ta hand om dem, så som många har beskrivit "himlen" för våra små. Men då är de ju inte min Alice, min Eskil och min Max längre. Förutsatt att jag kom till samma ställe när jag dog, så skulle jag kanske inte ens känna igen dem, och tvärtom. Om jag inte ser ut som jag gjorde när de levde, och inte de heller, vad händer då?

Det är det här som är problemet. Jag varken kan eller vill släppa mitt logiska tänkande, och inte ens när jag försöker hitta lösningar på alla de hål som finns i de religiösa ideerna om döden och eftervärlden så håller de. Min hjärna fungerar inte på det sättet att jag kan acceptera fina ideer som inte är logiska, hur mycket jag än skulle vilja bli tröstad av dem.

Jag trodde på reinkarnation ganska länge. Varje gång jag snabbt fick en riktigt bra kontakt med en ny människa tänkte jag att vi kanske hade kännt varandra i ett annat liv. Det finns en fantasy-serie som har det här som grund-idé: "Deverry"-böckerna av Katharine Kerr. Hon har byggt upp en hel värld och ett magiskt system runt
tanken att vi får nya kroppar och lever nya liv när vi dör, och hur de ser ut beror på vilka vi var och vad vi gjorde i det föregående. Onda handlingar måste sonas, goda belönas. Och jag älskar verkligen den tanken, att det finns någon sorts kosmisk rättvisa som alltid vinner.

Fast det kan jag ju inte heller tro på längre. För då måste jag acceptera att barnen förtjänade att dö, eller att jag och/eller D förtjänade att de dog för att vi gjort något fruktansvärt i våra respektive förra liv. Och det kan jag ju inte. Barnen hade blivit bra människor. D och jag är bra människor.

Och då är jag tillbara på ruta ett igen. Jag önskar att jag kunde tro att jag en gång fick träffa barnen igen, och andra älskade släktingar och vänner när den dagen kommer och jag själv dör. Men det gör jag inte. Döden är slutet. Medvetandet slocknar, allt blir svart. De som dött före oss lever bara kvar i våra minnen och känslor, och i de saker och platser som får oss att tänka på dem. De finns kvar så länge vi tänker på dem och pratar om dem.

Den enda tanke jag har hört som tröstar mig lite är en som Eva Dahlgren pratade om i sitt sommarprogram förra året. Den gick ut på att antalet atomer i universum är konstant, och att allt som dör alltså uppgår i allt som lever. Det kan jag gå med på. På så vis finns barnen alltid med mig, eftersom jag och allting runtomkring mig är gjort av atomer. Därför spelar det ingen roll om jag väljer att se det som att de är närmast mig när jag är här hemma, eller på kyrkogården, eller på sjukhuset i Kalmar. Eller någon helt annanstans.

De är överallt och ingenstans samtidigt.

/L

Vi tog över 400 foton i Marrakesh. Många av dem är från sevärdheterna vi besökte, dels därför att det på museerna som har varit privatplats (Bahiapalatset, Musée de Marrakesh och Dar Si Said), den numera nerlagda koranskolan (Ben Yusuf-madrasan) och de gamla gravarna (från den Sadiska dynastin, slutet av 1500-talet till början av 1700-talet) är tillåtet både att gå in även som icke-muslim, och för att det är tillåtet att fota (men inte videofilma) där.

I de många moskéerna, och i de sju helgongravarna som känns igen på sina gröna tak får bara muslimer gå in. Och det är visst en regel som fransmännen införde när de ockuperade Marocko. Trist, för jag ville verkligen se så mycket islamisk arkitektur som möjligt när vi nu var i ett muslimskt land, och de flesta kulturer brukar ju visa upp det allra bästa av sin konst och hantverk där de tillber sina gudar.

Men, det fanns mycket annat att vackert att se på även utan de religiösa byggnaderna, och något de hade gemensamt var mosaik.

Zellij-kakel, närmare bestämt. Vi såg en hantverkare som tillverkade små enkla plattor (mest för turister) med figurer på, och han hackade fram katter, kameler, palmer och välsignelser på arabiska ur en enfärgad platta.
De var fina (och jag var ganska frestad att köpa en med en ängel på, men det blev inte av) men det kakel vi såg på bland annat väggar, golv, trappor, fontäner, dörrposter och sittbänkar i hus (även på Ensamble Artisanal och vår Riad) var lite mer avancerade skapelser.

Lite ;)
Här har ni några ganska enkla exempel från (Riad) Quenza.

Det här var vårt sovrumsgolv.


Och det här badrummets.

Framför dörrar eller avdelningar i stora rum fanns ofta ett annat mönster, vi hade två sådana i vårt rum.
Vid  badrumsdörren:

Och vid dörren till rummet (som förresten heter Quarfa, det betyder kanel)

Ja, gången hade ju en annan mosaik än rummen också.... :) Jag bara älskar de där stjärnorna och de
där virvlarna mellan dem.

Det här är riadens dörrpost.



Ni har väl inte tröttnat än, hoppas jag? För det kommer mera, mer avancerade grejer :)

Det här är en fontän på "Artisenalen".

Och här en på Musée de Marrakech.




Det här är från Bahia, tror jag. Mosaik på golvet och på väggen, ovanför det utskuret gips, sedan målat trä, mera gips och så mer målat trä i taket. Den där minen jag har på bilden hade jag mest hela tiden när vi gick omkring i de här otroliga palatsen. Det var så överväldigande med alla färger och mönster, och fantastiskt vackert!


Och ont i nacken fick jag, eftersom jag stod så här:





Till och med när det var förfallet och inte hade blivit renoverat ännu var det vackert. Som här i en annan del av Bahia.


Och när det var renoverat, då var det riktigt tjusigt!




De här sista bilderna är från de Sadiska gravarna. Jag tror att varje ruta markerar en grav. Om det stämmer fanns där många, många barnagravar. Och det är ju ju inte så konstigt, för det är ju faktiskt bara i förra århundradet som barnadödligheten blivit så låg att den nästan är osynlig i vissa delar av världen. Hur hög den är i Marocko nu vet jag inte.





Titta på alla de här underbara färgerna! Och stjärnor igen. Jag funderar på att prova att brodera med inspiration från mosaiken vi såg, kan bli riktigt snyggt.



Det fanns gravar ute i trädgården också, där låg tjänarna enligt guideboken.


De vaktades av några av Marrakechs alla halvvilda, hemlösa katter.

Dem ska jag skriva mer om någon annan gång. Nu ska jag sova.

/L

När jag pratade med min mor via Skype senast (vi köpte en webb-kamera förra veckan) hade jag en liten visa-och-berätta-stund framför datorn, där jag höll upp våra Marrakesh-fynd och berättade små historier om hur och var vi köpte dem.

Fast jag har kommit på att jag missade några saker. Så, här kommer bilder på dem, eftersom jag vet att hon läser bloggen :)

Lyktor i metall som kan användas med både ljus och glödlampor finns överallt i Souqerna, och är en klassisk souvenir  från Marrakech. Vi köpte två. Enligt den ena guideboken som vi hade med oss (Topp 10 Marrakech från Första klass pocketguider) heter de här som kan hängas i taket för Fanous-lyktor.

Det här är vår lilla lykta med färgat glas.




Och det här är vår lite större lykta.




Glaset i den syns inte så mycket när lyktan inte är tänd, och ljuset är svårt att fånga på bild, men jag gjorde ett försök.


Vi trodde att det skulle finnas mycket kakel att köpa också, eftersom keramik är en annan sådan typisk vara alla turister köper, men icke! Det fanns bara i några få affärer, fast då missade vi visst att det fanns en hel souq med bara keramik utanför medinans murar, läste jag i guiden när vi kom hem. Trist att vi missade, det hade varit kul att se hur det tillverkades. Men, vi fick ju se garnfärgning, smeder, en del snickeri och vävning i alla fall! :) 

Vi har ingen aning om vad vi ska göra med "bara" fyra plattor, som dessutom är tjockare än svenskt standardkakel, så än så länge får de bara ligga i en hylla och vara fina.

Den sista saken jag glömde att visa för mamma var svår att ta kort på, och ser inte så spännande ut, men för mig är det en av de bästa minnena från resan:

Synd att bilden inte kan förmedla lukter, för det här luktar jättegott! Det är en smetig olivtvål som kallas svart tvål. Vi använde sån varje dag i Riadens Hamam (turkiskt bad). Det kändes som att vara på spa och var jättemysigt och avslappnande efter en hel dags turistande och shoppande. Fast det blir inte direkt samma sak i duschen här hemma, jag tror jag får ta med den nästa gång jag är hos mamma och pappa och deras bastu.

/L

På Facebook cirkulerar just nu det här meddelandet:

"Jag deltar i en hantverksutmaning för att stöda kreativitet. Jag lovar att skapa något med egna händer åt de fem första som kommenterar på denna status. Därefter måste ni lova att kopiera detta till er egen status och lova samma som jag. Alltså: verken/gåvorna tillverkas själv och levereras under år 2011, även via post. Hänger du med?"

Jag har läst och funderat, och bestämt mig för att hoppa på tåget. Dels därför att jag behöver komma igång med att hantverka igen, men mest för att jag är så himla feg när det gäller att göra saker åt andra. Jag tycker aldrig att mina saker blir bra nog att ge bort, trots att jag har fått mycket positiv kritik när jag har visat min alster för andra, och till och med sålt lite grann på en julmarknad i Falun 2009.

Så nu tänkte jag samla lite bilder här för den som är nyfiken på vad det kan tänkas bli. En del av dem har ni väl sett förut, men det får gå ändå :)

Handsydd och handbroderad elefant i linne.


Nålbrev av möbeltygsprover med pärlor och broderi.


Linnebörsar med Alice-änglar i applikationsteknik, broderi och pärlor.


Armband i linne, bomull och ylle med pärlor och pajletter.


Nåldynor i ylle med broderier i ullgarn.


Kuddfodral i linne med broderier i mouliné-garn.


Pärlstickade yllemuddar.


Sydda muddar av återbrukade tyger och tovat material.


Återbrukade muddar och mobiltelefonfodral (från början en mössa) med pärlbroderi.


Överst armband med pärlor av horn, ben och metall (metallpärlorna hämtade från gamla smycken).
Armband av cheimoyafrön och silvertråd (det nedre).

Halsband av återbrukade glaspärlor, rocaille och små metallpärlor från örhängeskrokar, överst.
Halsband av cherimoyafrön på metalltråd och återbrukade träpärlor, underst.


Smycken av återbrukade pärlemorklädda vaxpärlor och nyköpta turkoser, bergskristall och glas.


Örhängen av blandade pärlor. De med gul pärla i mitten och de bronsfärgade med gröna pärlor nere till höger har egentillverkade ringar, resten är köpta.


Glasögonfodral av ytterfacket på en gammal ryggsäck.


Pennhållare virkad av mattrasor.

Och nu när jag visat det även för er som inte finns på Facebook får jag väl utmana er också. De första fem som kommenterar....

/L

Idag var vi på Frukt & Grönt, en av butikerna här i närheten som säljer färska grönsaker, frukt, kryddor och en hel del andra matvaror för både svensk och utländsk mat. Vi skulle köpa lite ingredienser till kyckling-taginen (en av Marockos nationalrätter) som vi har tänkt att försöka laga, och passade på att köpa lite grönsaker och stapelvaror som vi ändå skulle ha. Det är varken dyrare eller billigare där än på Willys och Ica, de har ett bra sortiment för oss som äter mycket vegetariskt, personalen är trevlig, och varorna är ordentligt prismärkta och skyltade. Och det är inte lika mycket folk där eftersom butiken är ganska liten, vilket också betyder att vi slipper se så många barnvagnar, vilket är trevligt att få vila från ibland. 

När jag plockade ner färsk koriander i korgen såg jag en skylt på lådan bredvid. Där stod: "mynta". Det luktade precis som den marrockanska (vilket tydligen är en egen sort, så den pepparmynta som vanligen säljs som mynta i Sverige är inte samma sak), och mina försök att göra te på den torkade som jag köpte med mig hem har inte gått så där lysande.

Men det här gick bra! Teet luktar och smakar precis som det ska, och även om jag var lite för entusiastisk när jag bryggde en halvliter istället för en liten kanna (det blev lite för mycket mint på för kort tid tyckte min mage, fast jag blev väldigt pigg också) så vet jag nu hur jag ska göra.

Koka upp 2,5 dl vatten, skölj kannan med det heta vattnet och häll tillbaka det i vattenkokaren.
Ta ett par kvistar mynta ur knippet och skölj av dem, plocka bort ev fula blad.


Mät upp ca en matsked gunpower-te. Det går bra även om ni inte har en lika snygg teburk från Lundgrens som jag har ;)



Lägg teblad och mynta i kannan, tillsätt ½ till 1 dl socker. Återigen: det går bra med vilken tekanna som helst, fast om ni har en Old Höganäs så är det lite extra fint. :)

Rör om och låt dra i minst 5 minuter.

Häll upp i ett litet glas, högt uppifrån så att strålen bildar skum på ytan av teet.

Klart att dricka!

/L

Sista kvällen i Marrakech. Jag har precis beställt in en kanna te av vår Riads kokerska Raja.
Jag häller upp i det vackra blåmålade glaset med en stjärna inskuren i botten, lyfter upp det mot munnen för att ta första klunken. Och stannar till. Det luktar väldigt kraftigt av citron, så mycket att det nästan täcker över doften av mint som jag lärt mig uppskatta under mina dagar i Marrakech. Det luktar faktiskt mer som industriellt rengöringsmedel, som om Raja nyss diskat glaset och inte sköljt ur det efteråt. Det här är konstigt.

Jag smakar en klunk ändå, och ber D lukta. Han tycker väl också att det luktar annorlunda, men undrar om det smakar ok. Det tycker jag väl ändå att det gör, säger jag. Tankarna tumlar runt i huvudet: kan jag verkligen dricka det här? Om det är rengöringsmedel i, tänk om jag blir sjuk nu på sista dagen innan hemresan? Vill ju inte vara magsjuk på planet!

Provar att ta en klunk när jag håller för näsan: det smakar inte konstgjord citron. Kanske är det ok ändå...
Nej, jag måste gå och kolla upp det här, säger jag och reser mig upp med glaset i handen.

Genom de utsirade svängdörrana i mörkt trä till köket ser jag att Raja är kvar därinne. Hon ler stort och vänligt när jag närmar mig, som hon brukar.  Frågar om det är något annorlunda med teet. Hon verkar inte riktigt förstå vad jag menar (engelska är trots allt hennes tredje eller kanske till och med fjärde eller femte språk efter arabiska och franska och möjligen spanska eller något av de berberspråk som talas i Marrocko), så jag koncentrerar mig på ordet citron. "Is this with lemon? Hon skiner upp. "Yes! You don't like it? I can make another one."

Fan, nu har jag klantat till det! Det ska vara så här, och det kanske är en specialitet, nåt lite extra fint för gästen som snart ska åka? Snabbt hasplar jag ur mig:"No, no! It's good! Only different." Hon ler fortfarande, vi skrattar lite, allt verkar vara som det ska. Jag går tillbaka till D i soffan. Men jag skäms. Här åker man utomlands och säger sig vilja uppleva nya saker, och så mesar jag ihop av en sån liten sak som att mitt te luktar annorlunda  än det som jag fick i morse...

Jag tyckte ju faktiskt att det var gott, men väldigt annorlunda. Och jag tror att jag har kommit på varför. Första gången jag fick ett glas mint-te i min hand (frukosten första morgonen på Riaden) så var min första reaktion att det luktade tandkräm (och detta trots att jag älskar mint i vissa sammanhang, till exempel i godis). Det intrycket försvann efter någon dag och ganska många fler glas te, men faktum är ju att vi här i Sverige oftast känner doften av mint i samband med rengörning, och medicin. I tandkräm, munskölj, fluortabletter, i doftgranar och annat. Mint här är den där starka, konstgjorda lukten som faktiskt är lite äcklig. Det är väldigt sällan vi känner den i mat och dryck, med undantag av godis då. Och likadant är det med citron. Stark citrondoft är nästan alltid konstgjord och kommer från en flaska med någon grön eller gul vätska för golvtvätt. Eller diskmedel, såna där (i mitt tycket ganska äckliga) toa-block, eller tja... varför inte doftgranar? :) Och tillsammans blir det, i alla fall i min hjärna liksom lite överladdning om de två dofterna kombineras. Mint+citron är rengöringsmedel, och sånt får man ju inte dricka, det lärde jag mig redan som liten nyfiken unge. Och det gjorde säkert ni också. 

Men när jag hade förstått att det inte var farligt, då drack jag upp allt te som fanns i kannan. Fast jag föredrar att dricka mint-te "rent".



(Det här är en väldigt typisk te-kanna i Marrakech - sådana serverades vi te i både hemma på Riaden och på restauranger och konditoriet vi gick till. De såldes också i massor på souqerna, ibland själva och ibland med en uppsättning av minst fyra målade glas och ett litet bord bestående av en metallbricka med hamrat mönster och ben i trä med målade mönster. Bilden är från en av våra frukostar på Riad Quenza.)

Och det här var ett ögonblick från min semester.
/L

Jag har fått ett bloggpris av vännen Hanna på Hanna leker.

Tre frågor ska besvaras och sen ska priset skickas vidare.

Min tre favorit sysslor / intressen:

1. Läsa. Väldigt mycket fantasy och S-F, historiska romaner och en hel del facklitteratur om design, hantverk och dräkthistoria.

2. Hantverka. Sy för hand, brodera, sticka, virka, nålbinda, tillverka smycken, sy om kläder. Gärna med en återbrukstanke i botten, för lite extra utmaning.

3. Spela spel. Brädspel och en del tv-spel, men mest.... det är ganska pinsamt, men jag spelar alldeles för mycket Farmville. För er som inte känner till det är det ett spel på Facebook där man har en liten virtuell gård där man odlar virtuella grödor, träd och föder upp djur. Det är väldigt gulligt och färggrant, totalt beroendeframkallande och egentligen väldigt korkat. Alla träd, djur, byggnader, prydnader och fält med grödor kan tas bort och flyttas, så om jag vill kan jag ägna all min speltid bara åt att möblera om och inte utföra de olika uppdrag som spelet ger mig (till exempel: om du hämtar äggen från dina höns 200 gånger får du ett pris i form av poäng, mynt som kan användas som betalning ispelet, eller nåt annat). Det kan se ut ungefär så här:



Fem bloggar som jag vill skicka vidare till ( och besöker varje dag) är:
1. Sagostund
2. Memmans monster
3. Kolbengtsson
4. Tildas mamma
5. Min blogg och jag

/L

Igår föddes Emelie och Elises lillebror William. 43 cm lång och 2308 gram tung, i vecka 30. Om hans hjärta hade varit friskt och fortfarande hade slagit hade hans chanser att växa upp och bli en helt frisk liten pojke varit väldigt stora. Han hade förmodligen inte ens behövt ligga i kuvös, och just därför är det på något vis extra orättvist och fruktansvärt att han är död.

Mamma Katarina och pappa Cristofer har nu forlorat tre barn på grund av det där jävla hjärtfelet, och det är så fel, fel, fel! Att de som längtar och hoppas och är medvetna om hur skört livet är, som har all potential i världen att bli fantastiska föräldrar inte får vara det till levande barn.

För det finns ingen rättvisa i världen.


/L

Oj, det här är svårt...

Jag ser det som att jag har haft en bästa vän för olika perioder i mitt liv, och därför kan jag egentligen inte säga att en speciell person är min bästa vän.

Men jag kan berätta om mina närmaste vänner, kanske lite om hur och var vi träffades, men framförallt vad de betyder för mig.

Mina två allra första bästa vänner var min första katt Murre, och min mamma. För dem berättade jag allt om de elaka saker som de andra barnen sa och gjorde mot mig i låg-och mellanstadiet. De lyssnade, tröstade och torkade tårar på varsitt vis. Mamma på det sätt som jag önskar alla barn: med tålamod och kärlek. Både hon och pappa gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig ur den terror som det faktiskt var (i betydelsen att jag aldrig visste vad som skulle hända, bara att något skulle komma och att det skulle göra ont och ingen, varken lärare eller andra elever, skulle hjälpa mig), de pratade med min lärare, de andra barnen och deras föräldrar, men tyvärr hjälpte det bara kortare perioder. Så det blev många tårar hemma vid köksbordet och mamma. Katten Murre kunde ju så klart inte erbjuda några lösningar på mina problem, men han sov i min säng, gick med på att hållas i famnen även när jag grät så att tårarna stänkte på hans blanka, svarta päls, och han brukade buffa på mig med huvudet när jag var ledsen, som om han ville säga: "det är bra nu, jag är här".


Några år senare började jag i högstadiet med mina gamla klass"kamrater", men också med elever från två grannorter. Så det kanske var naturligt att jag bland de nya eleverna för första gången fick en riktig vän. Så kändes det då, i alla fall. För henne berättade jag en del om vad jag varit med om och vilka som plågat mig mest, och hon blev någon som jag kunde lita på i alla lägen, som stod på min sida och tyckte om mig för den jag var. Underbara Petra. Tretton år senare är hon fortfarande en klippa när världen rämnar, oavsett hur jobbigt hon själv har det. Jag kan bara hoppas att jag har kunnat vara en lika god vän tillbaka. 

Vid flytten till Uppsala var det inte bara jobbigt att lämna mamma, pappa, lillasyster och pojkvän kvar i Dalarna, utan minst lika mycket henne och de andra fina vännerna jag fick under mina sista tre år därhemma. Vi umgicks mycket i vårt lilla gäng: Lotta, Zara, Helena, Therese, Anki, Cilla, Karin och Karin, och jag lärde mig massor om livet av att prata med dem och följa deras kärlekar, intåg i vuxenvärlden, familjer och andra vänskapsband som de hade. Jag var på många sätt annorlunda dem i hur jag valde att leva, men kände aldrig någon press att till exmpel börja röka eller klä mig annorlunda för att jag skulle få vara med. De accepterade mig som jag var, och jag dem. Vi lyckades hålla kontakten i några år efter min flytt, men åren gick ju och det blev så många fler flyttar för mig, allt längre bort från hemorten. Tjejerna rotade sig med några undantag därhemma och skaffade familjer, en flesta av dem också barn, medan jag fortfarande pluggade. Tack vare internet, kanske framförallt Facebook och den här bloggen kan vi ändå hålla lite koll på vad som händer i de andras liv, och det har betytt mycket för mig.

I min klass på gymnasiet fanns två tjejer som blev käraste vännerna under en väldigt viktig period i mitt liv. K och A. Med dem drömde jag om en framtid som modeskapare, sydde egna kläder, gick i klassens visningar på Sollentuna-symässan, gick på fik, var ute och dansade, satt hemma och pratade, hängde på rollspelsklubben Locus, gick på lajv, diskuterade killproblem, satt i Slottsbacken på sista april, och en massa annat som är väldigt viktigt när man är 16 år och nyss flyttat hemifrån. De var mitt stora stöd och den mest stabila relation jag hade under de där åren, oavsett hur ofta pojkvänner kom och gick. Jag blev vuxen tillsammans med dem. K var också fantastisk när Alice dog, en av de första som hjälpte mig förstå att jag visst var mamma, fast mitt barn inte var kvar hos mig. Och det var inte självklart i början, oavsett hur fantastiska personalen på sjukhuset i Linköping var på att bekräfta D och mig som föräldrar...

Ja, egentligen fanns där en annan A i början av gymnasiet. Vi skiljdes åt under andra året då jag upplevde det som att hon dumpade mig för sin nya kille, och hon tyckte att jag var fånig som såg det så. Genom den här A träffade jag bror M (som var hennes förste pojkvän, fast på den tiden kom vi inte alls överens). Som ni kanske redan har förstått är han inte egentligen min bror, men anser att jag adopterade honom till att bli det, och han står mig så nära att jag räknar honom som en medlem i min familj. Timmarna vi pratat i telefon och via nätet går nog inte att räkna, och spelkvällarna här hos oss eller hemma hos honom börjar redan bli en vana.

När jag 2001 lämnade Uppsala i tårar och i riktigt dåligt skick hade jag alltså än en gång lämnat hela mitt liv och alla vänner bakom mig. Men där på Bäckedals folkhögskola träffade jag Hanna, och året efter delade vi rum när vi båda kom in på Sätergläntan, jag på sömnadslinjen och hon på väv. Att någon alls stod ut med mig under de där två åren då jag ömsom var deprimerad och ömsom intalade mig själv att jag höll på att bli galen, det har jag svårt att förstå men är väldigt tacksam över. Hanna var och fortsätter att vara en inspirationskälla för mig med sin kreativitet och sitt enorma hantverkskunnande, sin underfundiga humor och att hon står för det hon tror på. Hon var lugn när jag var gapig, och peppande när jag tvivlade på min egen förmåga. Tyvärr bor hon i Östersund med sin sambo M, och det är för djävla långt bort! :)

Under mitt andra på Sätergläntan, när H hade flyttat till Borås, umgicks jag med det gäng vänner som vi fått första året: Troll, Catta, Jenny, Therese, Jonas och E. Det är egentligen bara tre av dem som jag fortfarande har kontakt med, men det var härligt att vara en del av en grupp igen. Vi åt tillsammans, åkte ner för berget och handlade i Leksand, tillbringade timmar i filmbutiken med att välja ut en film som vi sedan såg på allihop. Vi pratade om hantverk och hantverkade, beklagade oss över skolans regelver och höga avgifter. Vi slet som djur med att göra klart våra examensarbeten, och hade födelsedagskalas på internatet. Jag saknar det där kollektiva livet ibland, och jag saknar de människor och de vänner vi var då.

E är alltså vännen E, hon som senare flyttade till Kalmar. För alla timmar vi pratat, för att hon fortsätter att hävda att jag borde försöka sälja mitt hantverk i butik fastän jag aldrig vågar ta steget och faktiskt utsätta mig för automståendes åsikter om min hantverksskicklighet och formspråk. För att jag fick släpa med henne på loppis fast hon var lite tveksam :) För middagar hemma hos oss och hemma hos henne när hennes E var på besök, för att de under den tidiga delen av sorgen var de enda andra människor vi träffade utom familj och arbetskamrater, och det hjälpte oss att känna oss lite mer normala. Och för det starka bandet jag alltid kommer att ha till henne för att hon var den första av våra vänner som jag ringde efter Alices död och för att hon var med oss under jan-mars då graviditeten med pojkarna fortfarande var något som gav oss hopp, och efter deras död. Hon har lyssnat på min sog om och om igen, när jag inte kunde sluta prata om hur mycket jag saknar barnen. Jag önskar att jag kunde trolla fram jobb och boende så att hon och E för bo tillsammans igen, för jag vet hur mycket hon vill rota sig.

Ja, och vem jag oftast beskriver som min bäste vän är vet ni ju redan. De senaste snart tio åren har det varit D som lyssnat på mina bekymmer (de första åren ofta över telefon), delat med sig av sina, kramats och torkat tårar, stöttat och blivit stöttad. Älskat och blivit älskad. Delat vanliga och ovanliga dagar.

Som min syster skrev i en kommentar till ett av de andra inläggen i "30 dagars-listan" så finns det rätt så mycket kärlek i mitt liv. Det är viktigt att jag minns det, att jag påminner mig själv. För det här är inte en komplett lista, jag har och har haft ännu fler vänner, och kommer dessutom förhoppningvis att få fler. Så jag har en otrolig tur i eländet också.

/L

Jag fick den här listan av vännen I på Facebook och tyckte att den kunde passa här också.

1. Gjorde du något 2010 som du aldrig gjort förut?

Jag och D åkte utomlands på semester, till ett land där jag (och inte han heller) inte kunde språket. En effekt av den resan var att jag inte firade jul alls, det var också första gången. Jag var gravid med tvillingar fram till mars.

 

2. Höll du några av dina nyårslöften från 2010?

Jag tror inte att jag gav några förra året, kändes ganska oviktigt just då. Det gjorde det i år också, men jag har lovat mig själv i efterhand att jobba på att vara ifrån D mer än några timmar då och då. Han ska ju börja jobba igen, och jag går faktiskt inte längre sönder av att inte ha honom inom en meters avstånd 24 timmar om dygnet. Länge gjorde jag det, och då gick det inte. Vi har suttit som hopklistrade ända sedan Alice dog, och än värre blev det efter Max och Eskils död.

 

3. Vilka länder besökte du?

Marocko. Förutom det höll jag mig i Sverige, Kalmar fram till sista augusti och Uppsala därefter, närmare bestämt.

 

4. Bästa resemålet?

Medinan (den muromgärdade gamla stadsdelen) i Marrakesh, Marrocko, dit semesterresan gick. Det var fantastiskt!

 

5. Vad var din största framgång 2010?

Att jag efter mer än fem år, flera flyttar och förlusten av tre älskade barn lyckades ta min kandidatexamen och få i väg ansökningen till min drömutbildning. Och att jag kom in där och nu läser masterprogrammet i ABM med inriktning arkivvetenskap.

 

6. Största misstaget?

Jag har funderat mycket på vad jag hade kunnat göra annorlunda, men kommer till slut fram till att det inte finns något. Varken jag eller någon annan hade kunnat göra något för att ändra det som hände oss. Och allt annat är oviktigt, på det stora hela.

 

7. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag låg på sjukhus i tio dagar innan Eskil och Max föddes och dog (eller dog och föddes egentligen, i Eskils fall). Inte var jag väl sjuk egentligen, men jag hade fruktansvärt ont i både kropp och själ och fick diagnosen "cervix incufficiens/svag livmoderhals"och förklaringen till varför alla mina barn fötts alldeles för tidigt. Så jag är mer trasig än sjuk, antar jag.

Förutom det (och det känns ju lite banalt i sammanhanget) lyckades jag dumpa en kastrull med kokhett pastavatten över min vänstra fot, men klarade mig med rodnad och blotta förskräckelsen.

 

8. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Den 1-10 mars, tiden på sjukhuset. Den 22:a september, då vi begravde barnens urnor. 

 

9. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?

Från och med du med Oskar Linnros. Den får mig alltid att tänka på vad jag har förlorat, och att gråta. The Flood med Take That i orginaluppsättning, dels för att den är bra och jag blir 15 igen när TT kommer på tal, och dels för att den spelades på en radio när vi gick på en liten gata på väg hem från Kasbahmoskén och jag tänkte att det här är Marrakesh: medeltid och nutid samtidigt.

 

10. Vilket program har varit det bästa på tv?

True Blood, precis som de senaste två åren :) Annars har jag upptäckt Warehouse 13 och det gillar jag skarpt. Och så har jag tittat på en massa andra serier på datorn: CSI, Castle, Bones mfl,mfl.

 

11. Vilken var årets bästa film?

Gaaah, en till svår fråga! Jag har sett så många, och alla var inte från 2010. Jag passar.

 

12. Vilken kändis var du mest sugen på?

Va? Har jag inte funderat på.

Sugen på att träffa, helst bli bästa kompis med: Johanna Koljonen från P3 Kultur. Hon verkar fantastisk.

 

13. Vilken var din bästa månad?

Det var kanske januari eller februari, när jag fortfarande var gravid.

 

14. Bästa stället du var på/vid?

Kan jag verkligen med att skriva Marrakesh igen? Jo, det kan jag. Marrakesh! Och Uppsala.

 

15. Vad spenderade du mest pengar på?

Semestern och begravningen, i den ordningen.

 

16. Vilket var ditt bästa inköp?

De två gånger jag klippte av mig håret. Först i januari då det riktigt långa håret försvann, och sedan nu i höstas då det lockiga håret jag hade på sjukhuset rykte. Jag behövde verkligen göra det för att försöka markera förändringarna i mitt liv, nu när det inte blev som det var tänkt.

 

17. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Det blå strecket på graviditetstestet. Det första ultraljudet, då vi fick reda på att vi väntade tvillingar. Det andra ultraljudet, när vi fick veta att det var två pojkar. När jag fick mitt antagningsbesked. Semesterresan. Kusinbarnet Ns ankomst. Att båda Ds syskon gifte sig. Den fina Uppsala-Ekebykeramiken jag fick av pappa. Att vännen E flyttade till Kalmar. Praktiken på KLM. Uppmuntrings-paketet jag fick av Hanna. Namnsmyckena från Petra. Besök av mamma och pappa. Flytten till Uppsala. 

Och jo: att Take That återförenandes och spelade in en ny skiva. 

 

18. Var du gladare eller ledsnare2010 jämfört med tidigare år?

Jag var tyvärr ungefär lika ledsen som under andra hälften av 2009 (dvs efter juni då Alice dog).

 

19. Vad önskar du att du gjort mer?

Sånt jag mår bra av: nöjesläsa, hantverka, baka, träna.

 

20. Vad önskar du att du gjort mindre?

Sovit för mycket, slappat, isolerat mig.

 

21. Hur tillbringade du julen?

Sov sent, åt frukost på Riaden, turistade, åt lunch på restaurang, shoppade, vilade middag på Riaden, åt middag ute, shoppade kanske lite till (dagarna flyter ihop lite), badade Hamam, gick och lade mig.

 

22. Blev du kär i år?

Blev jag det? Tja, på så vis att jag blir nykär i maken ganska ofta så blev jag väl det.

 

23. Bästa boken du läste i år?

Åh, jag avskyr såna här frågor, det är så svårt! En av de som gjorde störst avtryck var "Shadows of the Wind" av Carlos Ruiz Zafón som jag läste på semestern. Den tryckte på alldeles för många av mina "olycklig mamma"-knappar. "Ilium" och "Olympos"  av Dan Simmons väckte många frågor om vad det innebär att vara människa, hur viktigt det är att vi minns vårt förflutna, och hur ofta sexism och andra fördomar ofta är helt omedvetna hos den som uttrycker dem. "Dragon Keeper" och "Dragon Haven" av Robin Hobb, tankeväckande på ungefär samma områden + att där fanns bland de bästa skildringar av drakar jag någonsin läst. :)

Jag har läst många andra böcker under året men jag kan inte komma ihåg fler just nu.

 

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

Jag önskade mig en hemgjord "Devil's Food Cake" och gåvobevis från Action Aid på en get till en fattig familj, och fick båda.

 

25. Något du önskade dig men inte fick?

Det uppenbara: en födelsedag med två levande, friska söner. Eller en dito dotter.

 

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?

Spelade spel och moffade fikabröd med goda vänner hemma i lägenheten. Och stortrivdes!

 

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Se nr 25. Att D och min far hade sluppit vara arbetslösa under året (båda har fått nya jobb nu). Att ha fått träffa min syster oftare (vilket är svårt när hon bor i Oslo och vi båda är upptagna).

 

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010?

Påklädd. Jag frös mycket under graviditeten, och resten av tiden också. Sorg är kallt, och vår lägenhet i Uppsala har problem med termostaten. Mycket lager-på lager och yllesockor.

 

29. Vad fick dig att må bra?

D. Tösen. Mamma. Pappa. Allra käraste syster. Vännerna och släktingarna som vågade och vågar stötta oss i vår sorg. Resan, så klart. Annars ganska normala saker: en bra film, en god bok, bra musik. Hembakade bullar och nybakt bröd med egen marmelad. En kopp te i lugn och ro. Hantverk. När jag får prata om barnen (även om det nästan alltid är sorgligt också). När jag fick in skoluppgifter i tid och de blev godkända.

 

30. Är det något du saknat år 2010 som du vill ha år 2011?

Förutom svaret på fråga 25: att få umgås mycket med vänner, och träffa mamma, pappa och syster min oftare. Att vännen E flyttar till Uppsala, eller i allafall närmare oss än Kalmar :)

78 besökare igen i förrgår men inte en enda kommentar? Har jag blivit så tråkig? :)

/L (som verkligen borde börja läsa nu om hon ska hinna med sina 100 sidor kurslitteratur om dagen...)


Den här leguanen på Skansens akvarium ser inte heller ut att ha en så där jättespännande dag. Eller så vilar hen sig bara...

I dag tog vi bussen ner till centrum för att uträtta lite ärenden.
Jag köpte den sista kursboken inför tentan som kom ut idag och ska in den 15:e.

Det blev en sväng till Tehörnan för lite mer gunpowder, masala chai och gröna tigern.

Vi fixade en ny almanacka till köksväggen.

D skrev in sig på arbetsförmedligen igen efter semestern. Ja, just det: han har fått ett nytt jobb! Inte inom det han är utbilddad inom, för den branschen verkar tyvärr vara på väg att flytta all tillverkning till Kina, men det är ett fast jobb med ganska vettigt betalt och inte alltför jobbiga arbetstider. Så det är en ganska stor börda som lyfts från båda våra axlar nu när vi vet att en av oss kommer att tjäna egna pengar igen (till skillnad från studielånet, som mest bara ger ågren över att det skall betalas tillbaka).

Vi fikade på Hugos, som var mitt och vännerna A och Ks älsklingsfik i gymnasiet. Det var väldigt mycket som jag minns det: litet, med ljusturkosa väggar och eccentriska möbler och väggprydnader, mycket gott att välja på och en skönt avslappnad miljö. Fast numera har de internet och många av kunderna sitter med sina datorer på de fina borden med mosaikskiva, så det är lite tystare än jag minns det :)

Och så avslutade vi dagen med att gå till kyrkogården. Det var snöigt vid graven. Väldigt snöigt.

Nästan en halvmeter täckte prydnaderna och den tillfälliga gravvården syntes nästan inte alls. Vi gav oss ut på jakt efter en skyffel och D hittade en (jag hittade bara en liten klen kvast som inte var till mycken nytta).

Vi skottade en liten gång och jag borstade fram prydnaderna



Nallen från barnens "tant", finaste vännen E fick följa med hem. Den ska få torka och sitta på hyllan bredvid nallarna som Eskil och Max fick av Hanna och M.


Så här blev det när vi tänt ljuset vi hade med oss och det som var kvar sedan förra besöket och inte hade brunnit nästan något (det med lejonet på).


Det känns bra varje gång vi kan komma dit och göra fint, jag ser fram emot våren när vi kan börja planera vad vi ska plantera för växter.

/L

...känns på sin plats. Om jag inte delar upp det på något sätt är det svårt att veta var jag ska börja berätta om resan. Och det tänker jag göra, med risk för att ni blir så trötta på mig att ni skriker "inte ett ord till om Marrakesh!" och tar bort bloggen från era länklistor :)
Så bra, och spännande, och konstigt, och sorgligt, och främmande, och välbekant, och vackert, och smutsigt, och roligt var Marrakesh, nämligen. Överväldigande, kan man väl sammanfatta det som.

Så: del 1 i "Tio dagar i Marrakesh" börjar här, med första bilden på en av alla de fina saker vi köpte med oss hem.

Min fina nya handarbetsväska.





En stråväska med läderhandtag i grunden. Tyget med guldbroderier är fastsytt med yllegarn i ljusblått och gult, och tunna satinvävda band i mörkare blått och koppar.

Jag köpte den på Ensemble Artisanal, ett hantverkscenter som säljer många av de vanligaste typerna av varor som man kan köpa i souqerna (de övertäckta marknaderna i medinan, den gamla stadsdelen innan för muren), men där man kan gå och titta i lugn och ro (dvs utan att alla försäljare inom synhåll försöker ropa in dig till just deras butik), utan att behöva förhandla fram ett pris och riskera att betala många gånger mer för varan än vad den är värd i den lokala valutan. Den där förhandlingsritualen har iofs sin egen charm och är väldigt mycket en del av upplevelsen, men det kan bli väldigt jobbigt i längden när man inte är van. Mer om det en annan gång. På Ensemble Artisanal har de istället statsreglerade priser och experter som gratis berättar om material och vad en vara borde vara värd, och dessutom säljer hantverkarna oftast själva sina varor (till skillnad från i de flesta av souqerna, där de har köpts in av minst en mellanhand och tillverkaren antagligen fått dåligt betalt) så vi fick dessutom också se lite hur de tillverkades.

Såna här stråväskor fanns till salu överallt i stan: i butiker och gatustånd på och runt hela det centrala torget Djemaa el Fna, i souquer som sålde allt från bara väskor till nötter och torkad frukt, i Menara-flygplatsens turistbutiker och på två ställen på "Artisanalen" som D och jag kom att kalla detta underbara ställe. De fanns i massa olika färger och med olika broderade former på, eller med mormorsrutor på utsidan, färggranna trasor inknutna och i olika modeller. Det är en lite dålig bild, men ni kanske kan få en liten idé om hur många varianter det fanns:


Jag tror faktiskt att jag hade kunnat hitta en väska som skulle passa perfekt till många av mina käraste vänner och släktingar bara därinne på "Artisanalen", om jag bara haft plats i väskorna på hemvägen :) Och de gjorde en massa andra fina saker också: korgar, lådor med lock, fat, hattar... Inte undra på att jag ser lite bortkommen ut på bilden här nere, som är tagen utanför själva butiken där jag köpte väskan. Det var ett japanskt par därinne samtidigt som oss, och varannat ord som kom ur deras munnar när de jämförde väskor (och iofs ett av de få ord D och jag förstod...) vad "kawaii!" Och de hade de ju rätt i. Söta, fina, vackra saker gjorda med skicklighet och en fantastisk känsla för design (och vad som går hem hos både turister och medborgare), som inte bara gällde de som jobbade i strå utan också keramiken, järnsmidet, textiler av allehanda slag, träarbeten, de vackra te-seten, smyckena, kläderna.... Tja, ni förstår kanske? 


Vi handlade av en gammal man som inte förstod varken japanska eller engelska, och ingen av oss kunder var vidare bra på franska, men han skrev ned vad sakerna kostade (de flesta hade till och med prislappar), vi betalade och allt var frid och fröjd.

/L