livetefteralice

Det har verkligen varit en annorlunda vecka, speciellt nu i helgen. Jag missade både off-mötet i onsdags och lajvet i fredags för att jag kände mig sjuk, och slutet av månaden har som vanligt varit jobbig. 

Men i torsdags var fina vännen E här en sväng igen, i lördags kom annonserna (Alices mormor, morfar och moster hade också satt in en, ska försöka fixa en bild senare) in i Dalarnas Tidningar, och D och jag var på julmarknad på Kalmar slott.

Det var otroligt mycket folk, dyrt i inträde (70 kr/vuxen?!) men väldigt mycket fint att titta, lukta, smaka och lyssna på, både hantverket och maten som såldes, Calmar Renässansgille som sjöng julsånger och visade upp sin verksamhet (jag blev mer än lite sugen på att gå med, 1500-talsmode är snyggt!) och själva slottet. Som på t.e.x Läckö är det inte mycket av inredningen kvar, men dekorationer på väggar, tak och golv är original vad jag förstod. Väldigt, väldigt vackert!

Och just det ;)  Det här hände också:



Så nu får ni hjälpa oss att hålla alla fingrar och tår att det går som tänkt denna gången, ok?

/L

Uppdaterat  7 jan 2010:
Så här såg annonserna ut

Idag fick jag ett till reklampaket från Pampers. Trots att de ska ha tagit bort mig från den lista som jag aldrig varit uppskriven på. Trots en mesig ursäkt. Och nu sitter jag här med tårarna rinnande nedefter kinderna och är lika delar förtvivlad och förbannad. Igen.

Sverker nästa!

/L

...kommer här en videolänk till, denna gången till serien Hairy Bikers Cookbook. Programledarna Si och Dave åker runt på motorcykel och lagar regional mat bland mycket annat. När vi kom hem från sjukhuset var den här serien en av de få saker som vi såg fram emot, och vi brukade precis orka fixa nåt att äta tills dess att det började när det gick på Kanal 9 i somras. Enjoy!

"Throw.the fork.aWAY!".

"Loveliness" och "A big nob of butter" är andra vanliga repliker ;) Receptet på Zuccini (i Storbritanien Courgette) och fetaost-biffar är dessutom jättegott!

Och så en till, som visar ganska bra hur galna dessa två Geordies är:


Ok, det är fullt möjligt att man måste vara i en speciell situation för att fastna ögonblickligen för det här så som vi gjorde, men deras entusiasm för matlagning och kultur är ändå ganska smittsam. :)

/L

Som många andra har jag gillat den här låten av en av mina absoluta favoritartister (den stundtals briljante Robert Peter Williams från Stoke-on-Trent) jättelänge. Har läst att den har blivit populär både som vaggsång och på begravningar, och när jag lyssnade på den häromdagen (och grät en skvätt) tänkte jag att det kanske skulle vara fint att spela den på Alices urnsättning. Det är visserligen långt kvar tills dess, men jag har ändå börjat fundera lite på alla detaljer som vi måste gå igenom och alla beslut som ska fattas och det känns bra. Det är nog arbetet med dödsannonsen som har hjälpt mig att komma över den mentala tröskeln. Den är ett litet avslut (och avsked), och ceremonin blir ett större.

Och nu har jag visst lärt mig infoga videolänkar! Tack Petra!

/L

Det började nog iochförsig så gott som direkt då vi fick hem henne, men efter Alices födelse och död har katten Tösen blivit ännu mer behandlad som en bebis. Med det menar jag att hon får väldigt mycket av vår uppmärksamhet och kärlek. Hennes hälsa och beteende, hennes busiga upptåg och konstiga små pipljud diskuteras i detalj. Vi bär omkring på henne, gosar med henne och pratar med henne fastän hon (antar jag) inte förstår oss. Vi är noga med att hon får bra mat och att lägenheten är anpassad till hennes behov, så att hon inte kan skada sig och har plats att titta ut, klättra och tillgång till leksaker och mysiga sovplatser. Och jo, jag får dåligt samvete när hon är på kattpensionat och vi är på semester ;)

Och nu har vi köpt en kattigloo till henne. Den matchar till och med hennes päls (fast det var faktiskt en tillfällighet).

Fint va?

Nu har vi nog nästan bestämt oss (med hjälp av fantastiska Marie på begravningsbyrån i min hemby) hur annonsen ska se ut. Vi satt i förrgår och tittade igenom en bunt med texter som jag hittat på internet och så använde vi en nättjänst där man kan sätta ihop annonser och titta på dem innan de skickas till tidningen. Det var jobbigt men kändes bra när det var klart.

Ungefär så här blir det:



Bilden är så fin och passande för ett för tidigt fött barn tycker jag. Hittade den av en slump på en annan mammas blogg när jag googlade efter inspiration. Texten likaså, fast på en annan sida än bilden fanns på.

Vi funderade på om den var lite för "rå" först, om det inte skulle vara bättre med något mer traditionellt om kärleken till den avlidna istället för saknaden, men det är ju PRECIS så där det känns!  Den övre texten har jag, som jag tidigare nämnt, skrivit själv. Tycker att det blir precis rätt blanding så här, det förmedlar hur mycket vi älskar Alice, att vi saknar henne och aldrig kommer att glömma henne. Och det var väl det vi ville, fast som D sa en annan gång när vi pratade om utformingen: för att få med allt vi vill säga skulle vi behöva ta ut en helsidesannons.

Eller skriva en bok. Eller ett uppslagsverk.

Tänk att en så liten person som bara fick ett så kort liv kan ha lämnat såna spår, det är ju fantastiskt egentligen. Hur mycket kärlek hon skapade bara genom att bli till.

/L

...ser ut så här.


I helgen får jag nog ta och försöka montera några, annars sitter jag snart här med en hel hög små broderade lappar och inga börsar :)

/L

....över saker som får mig att tänka på Alice och bryta ihop lite kom till nu i helgen.

Mor/farföräldrar med sina barnbarn, eller som bär på presenter till barnbarnen. Gissa hur lätt det är att undvika i den begynnande julruschen?

Att mina föräldrar och svärföräldrar (och för den delen mina och Ds syskon) inte får uppleva sin första jul med första barnbarnet (syskonbarnet) det här året gör f.r.u.k.t.a.n.s.v.ä.r.t. ont.

Så:
Barnvagnar
Små barn
Gravida magar (om de inte sitter på någon jag känner)
Barnkläder
Mammakläder
Barnleksaker
Mor- och farföräldrar.

Listan börjar bli så lång att det snart är omöjligt att gömma sig, jag tror jag måste börja ta den berömda tjuren vid de berömda hornen och utsätta mig för det som gör ont i stället. Till en viss gräns, jag tror knappast att det skulle vara bra för mig att börja titta på och köpa barnsaker, kläder och mammakläder till nästa graviditet i förtid. SÅ modig eller så dum är jag inte. Men det är kanske dax att försöka att inte stirra ner i marken då och då när jag möter barnvagnar. Det kan jag kanske klara av.

Ok, så det är kanske lite fånigt/smörigt/onödigt/lägg till valfritt beskrivande ord, men när jag satt och letade efter texter till Alices annons idag kom jag att tänka på en sång som (av helt annan orsak ) redan betyder väldigt, väldigt mycket för mig. Vi spelade den som "in-marsch" på vårt bröllop förra sommaren och varje gång jag lyssnar på den gör den mig glad och rörd, för den säger precis det jag känner för D. Och med Alices födelse och död har den fått extra mycket betydelse.

Min man.
Alices pappa.
Min bästa vän.

Utan honom skulle jag inte klara av en enda dag med min sorg, för allt blir lite bättre när vi är tillsammans. Vi är varandras största stöd och jag är så tacksam för att vi fortfarande kan prata öppet om alla våra tankar och känslor, som vi alltid har gjort.

Lyssna på texten och titta på "musikvideon" med Queen här:

Är det förresten någon av er läsare som vet hur man gör för att lägga in videolänkar?!

/L

Uppdatering: Här kommer länken! ;)

Trots att jag helst inte kallar mig änglamamma eller vår Alice för en ängel, så har jag alltid gillat änglar som bildspråk. Eftersom Alices mormor dessutom halvt om halvt samlar på dem så har jag sett många olika variander genom åren.

Just nu hantverkar jag för fulla muggar på kvällarna i förhoppning om att få sälja lite av mina grejor på julmarknaden vid Falu gruva där min mamma har fått bord tillsammans med en kompis. Förutom broderade armband och nåldynor gör jag små börsar, och häromkvällen fick jag idén att göra fler som liknar den änglabörs som jag gjort till mamma (hon har också fått en broderad nåldyna med en ängel och en ullig, mullig tovad ängel i present vid andra tillfällen). Sagt och gjort - fyra små lappar med varsin ängel på knopades ihop och ska sedan fästas på en bakgrund i linne.

Jag kallar dem Aliceänglar. Så här ser de ut:



Mamma/Mormors änglabörs. Så här ser de färdiga börsarna ut när änglarna monterats.


Här har vi nåldyna med en annan typ av ängel.


Några av de äldre armbanden.


Några äldre nåldynor


När jag hantverkar mår jag lite bättre, och änglarna påminner mig om Alice. På så vis finns hon också i mitt hantverk, som i allt annat jag gör. Alltid.

Igår la jag till några av de bloggar av änglaföräldrar som jag brukar läsa regelbundet i min länklista. Det är så skönt att se andra sätta ord på det man själv tänker, och se att man inte är ensam med sina konstiga tankar och "hang-ups". Hittade också en för mig helt ny minnessida över fina lilla Liv som levde tre dagar i februari 2003, och där fanns det en dikt som träffade mig rakt i hjärtat

Till Liv heter den.

Liv
Ett andetag var du på denna jord
en frisk och efterlängtad sådan
Men vem kan hålla andan för evigt?
Vi tvingades släppa taget om dig
Älskade Liv
Vi glömmer dig aldrig
Din korta stund på denna jord är en evighet för oss
Du har gått från ditt liv bland oss till att
nu bo i våra hjärta
där ingen kan ta dig ifrån oss

Lilla ängeln, vi älskar dig så och längtar tills vi
ses i himmelen

 

Framförallt mittendelen ("Vi glömmer dig aldrig...") känns som om jag hade skrivit den själv.

 

Så kom vi äntligen i väg till krematoriet i fredags, där Alices aska förvaras i väntan på att vi ska bestämma var och hur den ska begravas/spridas. Vi var ganska tidiga så vi parkerade cyklarna och gick genom kyrkogården vid Heliga Korsets kyrka. Som vid så många andra stora beslut kan det hjälpa att se exempel på hur andra människor har gjort, så vi tog oss till minneslunden för att se om det kändes som något som skulle passa. Nu är det ju möjligt att det finns olika typer av minneslundar, men den här varianten tyckte jag inte alls om. Det var i och för sig väldigt vackert med den stora granristäckta ovalen i marken med mängder av blombuketter runt om, och de stora lyktorna där många gravljus med hälsningar stod och brann i höstrusket. Men nej, tanken att vår Alice skulle spridas i en sådan lund, att hennes aska liksom skulle blandas med en massa främlingar och att hon inte ens skulle få ha en liten plakett med sitt namn på klarar jag inte riktigt av. De andra alternativen är då att hon får en egen vanlig gravplats, eller att vi skapar en familjegrav där hon blir den första att begravas. Tanken att vi en dag kan begravas nära henne är på nåt vis tröstande. Tänk att det är så många beslut som måste tas i samband med att en person dör! Och ännu svårare blir det väl av att det är så onaturligt att sörja och begrava sitt barn.

Promenaden genom kyrkogården var ändå ganska fin, det är väldigt vackert där, speciellt på den del som heter Skogskyrkogården. Höga tallar som står mellan gravstenarna och låga häckar gör att det känns mer som en park, och mycket mer som en levande plats.

Det är annars det som är mitt största problem med kyrkogårdar i det här landet, att de känns så... tja, döda är väl det bästa ordet egentligen. För prydligt, för blekt, för tyst och tomt på folk. Jag har alltid gillat äldre kyrkogårdar bättre, där det finns många olika sorters gravstenar lite mer huller om buller och att höra om kyrkogårder som används som parker av de boende i området. En sådan var vi på i Köpenhamn i somras, Assistens Kirkegard på Nørrebro. När det gäller att minnas de döda  tror jag visserligen att jag med tiden kommer att uppskatta Alla Helgons dag mer och mer, men jag har också alltid gillat andra kulturers sätt att fira livet snarare än låta döden ta över, och att individen som dog får synas mer än här. Som den mexikanska  "El Día de los Muertos", den sk "glada kyrkogården" i Maramureş, Rumänien, och de japanska "vattenbarnen" som jag tidigare skrivit om. Det börjar iofs bli bättre även här i Sverige, med mer personliga dödsannonser och foton på gravstenar till exempel.

Besöket på krematoriet var väldigt jobbigt, men jag är glad att vi gjorde det. En väldigt trevlig och sympatisk vaktmästare gav oss lådan med askan i och visade oss till Mariakoret där vi fick sitta så länge vi ville. Jag bröt ihop så fort jag såg lådan och då klappade han mig på axeln, och efter att vi kom ut till receptionsområdet igen visade han hur askan förvarades och sa att vi fick komma dit när som helst om vi bara ringde i förväg. Det var kanske samme man som jag pratat med i telefon tidigare? Hur som helst var han fantastisk.

Vi satt där i det vackra koret jag och D och pratade om Alice, om begravningsalternativ och om hur konstigt det kändes för mig att sitta i ett rum som var så uppenbart kristet fastän vi själva inte är det (men det var koret eller den röda vinylsoffan i korridoren utanför kremationssalen och fikarummet som fanns att välja på). Vi kom på nytt fram till att kremering verkligen var det bästa alternativet för oss. Eftersom vi inte såg henne mer efter att vi tog farväl i besöksrummet på förlossningen i Linköping så är alla våra minnen av hur hon såg ut från den tid då hon såg som friskast och mest levande ut. Då hon var som vackrast.

Den lilla papplådan stod mellan oss på en stol, ibland med våra omslingrade händer ovanpå. Jag strök också med handen över locket på lådan och läste etiketten gång på gång, tog upp den och höll den i famnen tills tårarna blötte ner locket. Jag vet att det som finns i lådan egentligen inte är min dotter längre, men jag ville ändå ta med henne hem. Barn ska vara hos sina föräldrar, inte i en papplåda i ett skåp. Men nu vet jag i alla fall säkert att de tar god hand om henne där hon är, och det gör det lite mindre jobbigt.

/L

Igår hade jag en något udda "dejt" med en kär vän som var på tillfälligt besök här i den vackra lilla blåsiga staden. För att vi skulle hinna träffas mellan det att hennes uppdrag för jobbet slutade och flyget gick till Uppsala så åkte jag med henne i bussen till flygplatsen och tog en fika innan. På det viset fick vi dessutom drygt en halvtimme extra ihop på bussen som ändå går förbi väldigt nära där vi bor, så det blev jättebra! Över småtråkiga och halvdyra mackor och pås-te satt vi på Kalmar Airports restaurang (och busshållplatsen, och bussen, och promenaden från hållplatsen till centralhallen, tja, ni förstår nog poängen *L*) och pratade om stort och smått, jobbigt och härligt, vänner och kärlek, jobb, flyttar, det förflutna och framtidsplanerna. Bröllop och förlovningar kom också på tapeten :)

Och D och jag fick en jättefin present i form av ett album med bilder från vårt bröllop förra sommaren, åh vad jag blev glad av det! TACK, TACK, TACK finaste E!  Hoppas att vi kommer att bo i samma stad till hösten, hur det än går med alla era och våra planer ;)

Även mitt lilla mammahjärta fick sin del i komplimanger om hur fin lilla A är på fotona och frågor om hur vi valde hennes namn. Det var det förresten hennes pappa som gjorde när han var med henne precis efter förlossningen, hon såg ut som en Alice tyckte han. Och eftersom det var min favorit av de två flicknamn som stod överst på listan och det just då kändes som att vi alla tre befann oss i Underlandet så gick jag mer än gärna med på att den lilla, lilla personen där i den stora kuvösen (som såg mest såg ut som ett rymdskepps flyktkapsel i någon science fiction-serie) skulle få samma namn som den rådiga och modiga flickan i boken.

Som de flesta andra föräldrar älskar jag att prata om mitt barn, även de minnen som gör ont är skatter på sitt sätt. Så tack igen min vän för att du förstår det!

/L

Förra helgen satt vi och försökte sätta ihop en dödsannons till Alice som ska sättas in i mina trakters lokaltidning. Vi har en fin tecknad bild med ett litet barn i en vuxen hand som fanns på Fonus hemsida (de har en funktion för att göra annonser virtuellt så man får se hur det blir i förväg, jättepraktiskt) och har väl nästan kommit fram till hur det ska se ut i övrigt. Det är lite mitt projekt, annonsen. D är inte lika traditionellt lagd ;) och tyckte inte att det var vidare viktigt att vara med i tidningen när vi förlovade oss och gifte oss heller, men han förstår mitt behov att att dokumentera Alice på alla sätt som går.

Men jag har alltså fastnat lite. Först ville jag ha nåt väldigt enkelt med bara bild, födelse och dödsdatum och "mamma och pappa" som närmast sörjande. För det är vi ju, trots att Alice har både mor- och farföräldrar, moster, faster och farbror. Det är ju dessutom bara hennes farbror T som har sett henne i verkligheten, de andra har bara fotona att knyta ann till. Och det är ju som sagt främst jag som har behov av en annons.

Bestämde mig också för att jag ville ha med orden "Efterlängtad. Älskad. Saknad". Sagt och gjort, vi satt framför datorn och genererade fram olika varianter, men det blev aldrig riktigt bra. Det saknas en text, en dikt eller sång eller utdrag ur en bok av något slag. Men hur hittar man de perfekta orden? Vi letade efter nåt av Tove Jansson eller Astrid Lindgren eftersom de har skrivit mycket om allvarliga ämnen men hittade inte nåt riktigt bra. Visserligen har Mattis helt rätt när han skriker "Han fattas mig så det skär i bröstet", men det kan man väl inte ha i en dödsannons även om man byter ut det personliga pronomet? Ett citat ur Alice i Underlandet då kanske? Har bläddrat lite i en digital version men hittar inget riktigt bra där heller.

Det svåraste i jakten på den perfekta texten är att den helst ska uttrycka allt det vi känner - både kärleken och saknaden. Den får inte heller vara för religiös, det ska gärna märkas att den handlar om ett barn, och helst ska den vara skriven på svenska också. Jag kan på rak arm komma på flera sångtexter som passar jättebra, men det känns också konstigt, delvis för att det då måste översättas till svenska.

Så nu har vi bokat en telefontid med en begravningsbyrå för att få hjälp, men jag tänkte ändå passa på att fråga:

Är det nån som har förslag?

/L

Råkade precis titta ut på gården genom köksfönstret och såg ett ungt par som lekte med sin son. Han satt på en likadan röd leksaksbil som jag och min syster hade som barn, och de såg så lyckliga ut alla tre. Det gjorde ont när avundsjukan satte klorna i mig, mer än vanligt. Det fick mig att tänka på Calle Schulmans krönika igen, och en bit av den som verkligen satt sig på min hjärna:

"Lika unika som nyblivna föräldrar känner sig - lika unika känner sig föräldrar till ett barn som blivit fel. Lika unikt misslyckade."

Jag tycker inte om att han skriver "ett barn som blivit fel", för några sådana barn finns inte. Sjuka barn, handikappade, oönskade barn och döda barn, ja. Men ett barn kan aldrig vara ett fel.

Nog om det, för det var egentligen en annan del av citatet som jag fokuserat på - ordet misslyckande. Precis så känner jag mig, som en unikt misslyckad förälder. Det är ju så lätt att bli med barn för de flesta, och alla dessa andra föräldrar kan ta för givet att vid slutet av graviditeten kommer familjen att ha utökats med en ny liten individ. Visst tror jag att många oroar sig, det gjorde jag också. Men jag tror ändå att de flesta tänker: det händer inte i vår familj. Och det gör det ju oftast inte heller.

Men jag misslyckades. Jag klarade inte av att bära mitt barn så länge att hon kunde överleva utanför min kropp. All vår längtan och kärlek, alla förberedelser och lyckliga fantasier om hur livet skulle bli i oktober 2009 då vårt första barn skulle födas, och det faktum att jag följde alla råd jag kunde hitta om hur jag bäst skulle ta hand om mig själv och Bönan var förgäves. Det hjälpte inte ens att jag försökte hålla mig lugn under tiden på sjukhuset, i ambulansen och i förlossningsalen, så att mina stresshormoner inte skulle spridas till vårt barn. Att jag tog mig samman och fokuserade på att hon, när nu förlossningen inte gick att stoppa, skulle komma ut så fort som möjligt så att läkarna kunde ta över. Jag misslyckades ändå. Alice föddes för tidigt och hon dog på mitt bröst.

Jag är en misslyckad mamma. Och skammen bränner i mig varje gång jag ser lyckliga småbarnsfamiljer och känner avundsjukan komma smygande.

/L

Det är konstigt hur Alices födelse och död har gjort att högtider som jag förut inte direkt brytt mig om nu verkar vara väldigt viktiga.

Allhelgona var den första. Eftersom mina far- och morföräldrars och andra släktingars gravar finns långt bort från det lilla samhället där jag växte upp har vi inte haft någon tradition i familjen att gå och tända ljus den dagen, och dessutom har vi aldrig varit vidare religiösa av oss heller.

Men i år kändes det annorlunda. Alices mormor påminde mig om seden att namnen på de som dött under året brukar läsas upp i deras församlingskyrka när hon undrade ifall Alice skulle finnas med bland dessa namn, och i vilken kyrka det i så fall skulle ske. Jag hade ingen aning. Det är möjligt att hon inte lästes upp eftersom hon inte hann leva så länge, eller för att hon inte automatiskt blev medlem i svenska kyrkan vid födseln, men det är också möjligt att hennes namn hördes i någon kyrka här i stan. Det bekymrar mig inte så mycket att jag i så fall inte var där, men att jag inte hade någon plats att gå till för att tända ett ljus för henne, det är jobbigt. Nästa år kommer hon att ha en gravplats hoppas jag, och då ska jag gå dit och titta på alla ljusen, kanske till och med gå på en minneshögtid för änglabarn där alla namn som läses upp tillhör de älskade saknade små människorna som aldrig får bli vuxna.

Kanske. För jag känner mig så vilse i kyrkor och bland alla de kristna ceremonier och symboler som de flesta tar för givet ska höra till när någon dör. Det är lite jobbigt att kyrkan har monopol på döden på det sättet. Visst finns det borgerliga begravningar och konfessionsfria kyrkogårdar, men de följer ju samma mallar som de kristna..

Och så fars dag då. Visst har vi väl firat pappa hemma med teckningar och middag och sådant, men jag har nog tyckt ganska länge att det är en fånig helgdag eftersom den känns skapad för att sälja gratulationskort och slipsar ;)
Men i år, i morse vaknade jag och insåg att det var fars dag och det kändes annorlunda. Plötslig blev det väldigt viktig för mig att ringa min far och säga att jag älskar honom, därför att man ska ta alla tillfällen i akt att tala om det för de männsikor som står en närmast.
Och därför blev det också väldigt, väldigt viktigt att jag skulle gratta D på fars dag idag, hans första. Även om det är en sorglig dag för oss snarare än en glad, en fars dag utan en jollrande bebis och fika på sängen (eller vad nu det blir för traditioner som vi kommer att utveckla så småningom) så är det hans och Alices dag idag.

Grattis på farsdag älskling!

/L

Åh vad jag hoppas att de nya förslagen om sjukersättning för gravida och för dem som förlorat en förälder, partner eller ett barn går igenom!

Har läst alldeles för många berättelser om föräldrar som nyss förlorat sitt/sina barn och förväntas klara av att jobba heltid igen efter en månad eller ännu kortare tid, därför att sorg inte är någon sjukdom. Med sunt förnuft borde vem som helst kunna inse att reaktionerna på ett plötsligt dödsfall, kan göra det väldigt, väldigt svårt att fungera i vardagen igen om man inte får tid och eventuell annan hjälp att lära sig hur man lever med sorg. För sorgen efter ett barn (som är den enda jag kan uttala mig om) den läker inte, och den försvinner inte. Man hittar sätt att leva med den och orka fortsätta.

Och nej, graviditet är inte heller en sjukdom. Men de smärtsamma biverkningar kvinnor kan få av att vara gravida skulle nog oftast klassas som sjukdomstillstånd om någon annan hade dem.

Hoppas, hoppas och håller alla fingrar och tår för att det ska gå bra för de fina små lagförslagen!

Idag läste jag, via en annan änglamammas blogg, den här krönikan av Calle Schulman. Kopierar in hela texten för enkelhetens skull.

 

---

Tystnaden kring missfall är farlig

 

För några dagar sen fick jag och min tjej missfall. Jag vill skriva om det och min tjej är okej med det. Med missfallet följde nämligen en stor mängd känslor som jag antar att alla som är med om samma sak känner - misslyckande, orättvisa och skam.

Lika unika som nyblivna föräldrar känner sig - lika unika känner sig föräldrar till ett barn som blivit fel. Lika unikt misslyckade. Jag har funderat mycket på var den där skammen kommer ifrån. Och kommit fram till att fröet till den såddes i samma ögonblick som vi fick vetskap om graviditeten.
När jag fick veta att jag skulle bli pappa bubblade känslorna i mig. Jag var stissig och glad och vetgirig. Jag kastade mig över varenda rad från vårdguider och bli-föräldrar-sajter. Jag ville skrika ut min lycka över hela världen.
Men bland det första jag fick veta var att jag och min tjej skulle vänta minst tolv hela veckor innan vi skulle berätta nyheten. Efter elva veckors graviditet, står det i den av mödravården utgivna litteraturen, "kanske man vill berätta för de allra närmaste". De allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte berätta en så glad nyhet för alla man känner, så fort man får veta? Varifrån kommer traditionen att hålla tyst?

Jag tror att det där hyschandet är den största orsaken till att man känner sig så förbannat misslyckad när man väl får missfall. För de allra flesta missfall som sker vet bara mamman och pappan om. De har ju blivit ihärdigt itutade att de ska vara tysta och inte säga ett ord innan tre månader har gått. Och om det går snett står de där helt ensamma med sorgen och skammen och oviljan att berätta. Jag tycker att det är orättvist att de ska behöva bära den bördan själva.
Det är fullkomligt vidrigt att få missfall. Men någonstans i ryggraden tror jag att vi människor är förberedda på att det kan hända. För den egentliga sorgen och besvikelsen är inte en bråkdel så stor som den sociala stressen inför att inte vara lika lyckad som alla andra.

Jag har pluggat en del, och vet exakt hur vanligt det är med missfall. Av alla graviditeter som står under mödra- vårdens uppsikt leder ungefär 20 procent till missfall. Men en stor del av missfallen sker utan inblandning från någon.
Den totala andelen graviditeter som resulterar i missfall är över 50 procent. Det är alltså ganska vanligt. Och vanliga saker är naturliga. Så varför inte tala högt om det? Vem har satt alla regler? Vem är det som hyschar oss?
Mödravården är en klubb som bara de med lyckad graviditet får vara med i. Så fort man bryter mönstret förs man vänligt men bestämt åt sidan och lämnas med en skam som säger "Det är fel på mig". Det är så. Oro viftas bort och allt är så naturligt och rätt och man får övertala dem om att något är fel om man har det på känn. En bister skata på Södersjukhuset sa till mig och min tjej när vi kom in till gynakuten: "Du. Vi borde ha ett ultraljud stående här i vestibulen för alla mammor som kommer hit vid minsta lilla oro". Med just de orden. Sen undersöktes min tjej. Och det var fel med fostret dagen innan tolfte veckans slut. Och nu sitter vi här.

Min forna svägerska Katrin Zytomierska har en av Sveriges största bloggar. Hon ska bli mamma samma datum som jag skulle ha blivit pappa. Och skriver i sin blogg: "Det finns ju fan inget lättare än att skaffa barn. Men det är som allt annat. Det har med personlighet och inställning att göra. Samma med missfall."
Jag blir så oerhört ledsen när jag läser det. Inte arg. Bara ledsen. För hon fortsätter bygga bilden av att bara misslyckade personer får missfall. Odlar utanförskapet för såna som mig och min tjej.

Att få missfall är inte så farligt egentligen. Och jag tycker att vi ska sluta viska och vara hemliga med det. För hur vidrigt det än är blir det ännu värre att bära det ensam.
Vi är extremt många som är med om samma sak. Låt oss prata öppet om det. Låt oss skita i de tolv veckorna och ta glädjen när den kommer och sorgen när den kommer.
För en sak vet jag: tar man ut glädjen i förskott får man i alla fall vara glad en gång.
CALLE SCHULMAN

 

---

 

Det är det här med att man blir tillsagd att vänta med att dela med sig av beskedet att man väntar barn som jag fastnade för. Vi gjorde det med Alice och det kändes lite jobbigt men var helt ok. Men nu, när vi har varit med om det värsta som kan drabba en förälder, så har både jag och D ändrat åsikt. Även om blixten inte slår ner två gånger, även om det inte finns några medicinska skäl att tro att jag inte kan bära ett barn en normal graviditets längd ut, så vet vi nu hur det känns att inte få ett barn när graviditeten tar slut. Och Calle har så rätt i att det enda vettiga är att ta både glädjen och sorgen när den kommer.

 

Så det ska vi göra, och därför blir ni läsare (och våra familjer såklart) de första som får veta när det blir ett blått streck i rutan. För projektet att skaffa ett barn till har redan startat. Ett barn till, inte ett nytt barn. Ingen kan någonsin ersätta Alice, lika lite som någon människa kan ersättas av en annan. Men ett levande barn kan kanske på något sätt hjälpa till att lindra sorgen efter det som inte fick stanna fast hon var så efterlängtad och älskad. Från det första blåa strecket, och till och med innan det var Alice mittpunkten i våra liv, fast vi inte ens visste vem hon var då.

Satt och läste det här inlägget hos Tildas mamma i går. Hon (och hennes man när han gästbloggar) skriver så ofta på ett sätt att jag känner igen mig precis. Det är så skönt att liksom se sina egna tankar formulerade av någon annan, det är en av de stora fördelarna med att jag startade den här bloggen och kom i kontakt med andra föräldrar med ett barn för lite.

Hur som helst, inlägget handlar om vanan, eller kanske ännu hellre; behovet av att leta efter sitt barns drag i andra människors ansikten. 

Jag känner igen det behovet så väl. Än klarar jag inte riktigt av att titta på små barn i den ålder Alice borde ha varit för att försöka skapa mig en bild av hur hon hade sett ut om hon hade fått växa till sig, men jag tror att jag så småningom kommer att göra det. Titta på de små ansiktena och förställa mig henne med rundare kinder, fundera på vilken färg hennes ögon och hår skulle ha fått. I bland önskar jag att jag kunde mata in bilderna på henne i ett sånt där dataprogram som man kan få se på tv, där de tar fram en hypotetisk bild av hur en person skulle se ut när hon/han blev äldre. Tänk att få se henne som bebis, treåring, sjuåring, tonåring, i den ålder jag var när hon föddes. Tanken gör mig både glad och ledsen samtidigt.

Den dagen Alice får ett syskon kommer vi garanterat att sitta där och leta efter hennes drag i första hand, och våra egna i andra. Jag vänder och vrider på fotona som hennes farbror och pappa tog på sjukhuset, försöker jämföra dem med bilder på mig själv som nyfödd. Jag var visserligen också liten då, men ändå så väldigt mycket större och rundare, och det är så svårt att se den likhet mellan oss som Alices mormor säger att hon ser. Jag ser mig själv i spegeln och letar och letar efter Alice där, men jag ser henne bara i hennes pappas ansikte. De har samma lilla grop under näsan, och det är något med näsan och kinderna som jag också känner igen som hans drag. Men nog är det nåt med ögonens form som liknar mina?

Egentligen spelar det ingen roll. Hon är min, vår, mitt vackra lilla barn.

/L

Liten Alice




Liten Lina

Idag har jag bokat in vårt första besök på krematoriet (fredag nästa vecka). Det var såklart lite jobbigt, men vaktmästaren som jag pratade med verkade trevlig och vettig, och när vi bestämt vilken dag och tid vi skulle komma så sa han nåt som värmde mitt mammahjärta: "Vad heter hon"?.

Tre små ord som var alldeles rätt. Jag har ingen aning om ifall det var medvetet, men för mig betydde de orden att han förstod. Förstod att det är hon som är viktigast och att det är vi som ska "hälsa på" henne, vilket inte hade varit fallet om han frågat efter våra namn. Att hon fortfarande finns, fast hon är död. Och slutligen gav det mig en känsla av att min dotters aska behandlas med respekt och är i tryggt förvar.

Idag är det dessutom fantastiskt vackert höstväder, jag tränade i går (30 minuter på steppmaskin med bra musik) och jag hade jättetrevligt på lajv-balen i lördags (och dessutom är det lajv nu på fredag igen!). Efter att ha läst igenom mitt senaste inlägg bestämde jag mig för att göra en ansträngning att hitta musik som gör mig glad, och nu har jag en lång spellista med nostalgimusik som jag lyssnar på när jag pluggar. Jag har en supergosig katt (som ligger och tittar på mig från stolen brevid just nu, efter att ha blivit nerplockad från bordet för att hon ville lägga sig på tangentbordet), och jag vann den här auktionen!

Så mitt känslomässiga pluskonto är långt ifrån tomt just nu, och det gör den här tisdagen till en bra dag.

Vi vågar inte lyssna på musik längre, kom jag och D fram till nu i helgen. Musik gör att känslorna och tårarna kryper fram vid de mest oväntade tillfällen, den går liksom inte att skydda sig mot. Jag kan hitta en textrad som stämmer in på hur jag känner i nästan varje låt jag hör, och så sitter jag där och älskar och saknar ännu mer än jag redan gör. Och det är synd att jag känner att jag måste undvika det, för musik har alltid varit en stor del av mitt liv. När jag har mått dåligt har jag alltid kunnat hitta en låt som gör att det känns bättre, men det funkar inte längre. Istället mår jag bara sämre nu, och det är väl därför jag nästan bara har lyssnat på talböcker hela sommaren och hösten. För tystnaden tål jag inte heller.


/L