Att känna att jag inte är ensam

I går kväll var jag på min första "öppna träff" hos Spädbarnsfoden. Föritom ledaren, som själv förlorat en dotter, var där ett par vars son föddes död nu i somras. Det var så skönt att få träffa andra drabbade föräldrar i verkligheten och inte "bara" på nätet.
Men hjälp, vad nervös jag var! Och inte blev det bättre av att jag glömt bort att den busslinje jag åkte in till stan just nu leds om pga filminspelningen de hållit på med på Drottninggatan (första delen i den amerikanska Millennium-triologin), och jag därför kom försent när jag väl insett att bussen åkte åt "fel" håll ner mot centrum och jag lyckats hoppa av på första bästa hållplats efter Botaniska trädgården.

Så jag kom lite sent, vilket aldrig är bra för nervositeten, och så blev jag så där pratsam som jag ofta blir när jag är nervös. Det kändes nästan som att jag kom dit och tog över hela träffen med mina berättelser och frågor: om våra barn och deras, hur de hanterat sorgen, vilka bemötanden de fått från omgivningen, hur sjukvården här i länet fungerar (bra, tydligen. Bland annat verkar deras journalsystem vara samkörda, så att de slapp ringa och boka av tider eller få samtal från barnmorskan om nya besök, så som jag fick), hur de hade tänkt när de planerade barnens begravningar, och säkert en massa annat som jag inte kommer ihåg just nu.

/L





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0