livetefteralice

Glaskonst på väggen i hyttans entré.

Regnbåge på golvet i hyttan.

Smältugn.

Här kommer bilder på glasblåsaren i arbete, men eftersom jag inte har någon aning om vad det är han gör så får de bara tala för sig själva och vara vackra :)








Det fanns ett galleri längre in i lokalen. Väldigt svårfotade glaskonstverk, men jag gjorde ett försök. DEn här har jag för mig hette "Rainbow Man".


Min och Rainbow Mans skuggor.


Konst på väggen i hyttan.



De här fina små kvinnofigurerna var lite olika allihop, och stod på rad på sina olikfärgade socklar så att det bildades en regnbåge, det var superfint! Tyvärr fick jag inga fler bilder på dem eftersom kamerans batterier då valde att lsäga upp sig...





Och till slut en bild på mamma och mig när vi äter glass.


/L

Mina föräldrar är på besök, och när vi var ute och åt på restaurang Athena nu i kväll ville servitrisen se mitt leg för att hon inte var säker på om jag var gammal nog att dricka! Naturligtvis hade jag för en gång skull inte med mig plånboken, men mina förädrar intygade att jag var född 1981, och det godtog hon.

Vi skrattade gott åt det, att personalen som såg ut att vara nästan tio år yngre än mig, inte kunde se på mig hur gammal jag var.

Det syns nog alltså inte på utsidan att jag många dagar känner mig äldre än alla andra jag känner: vänner och släkt i både min egen och äldre generationer. Äldre än alla utom andra änglaföräldrar, faktiskt.


Men det är faktiskt inte första gången sedan vi flyttade till Kalmar som jag fått höra att jag ser yngre ut än jag är, och det får man väl börja ta som en komplimang, nu när jag är (mycket) närmare 30 än 20 :)

Idag har vi varit och turistat i glasriket, på glasburket i Boda. Lyckades ta en del kort innan batterierna tog slut, så det ska jag ladda upp så småningom.

/L

.. som visar månadens klädfynd (hittills, det är risk för att det hinner bli fler), och väskan från i lördags.

/L

Tänka sig, va? :)

Vännen E och jag cyklade i löjligt stark motvind till Södercentrum och Human Bridge second hand. På vägen trillade vi av en händelse också in på en underbar garn-och-loppisbutik som heter Ariadne. Där firade de World Knitting Day, och det var fullt av kvinnor som stickade, fikade och pratade. Supermysigt, och jag ska absolut dit igen. Om inte annat vill jag köpa nya stickor (jag har självpålagt garnförbud eftersom jag inte har någonstans att göra av allt det garn jag redan har....) så jag kan komma i gång och sticka lite nybörjargrejor. Jag köpte alltså inget. även om jag var väldigt frestad av de fina broscherna de hade framma vid disken till löjligt låga priser. De kanske är kvar tills nästa gång jag kommer förbi...

På Human Bridge blev det ett par engelska pocketböcker, en väska som ska lagas och sedan får följa med mig till skolan i höst, och för en gångs skulle lite kläder. Jag gillar inte riktigt priserna på kläder hos HB (de ligger ungefär på samma nivå som hos Myrorna, för dem som handlar där), det blir ungeför lika dyrt som att handla på rea i de stora klädkedjorna, fast kvalitén varierar. Därför brukar jag inte köpa kläder där, men den här gången kunde jag inte låta bli eftersom jag hittade fina grejer och dessutom hade gott om tid att prova och ett hjälpsamt smakråd.  

En mörkgrön topp och en långärmad randig tröja blev det. Smakrådet köpte böcker och en lampa som vi fraktade hem till henne på cykel. Inte så svårt som det låter, även om det ser lustigt ut, det där med att få med sig stora saker på cykel. D och jag har övat mycket, så jag kan några trix.

Och sen gick vi ner till Larmtorget och åt glass på Ben & Jerry's!  Väldigt gott, väldigt mycket folk, men också väldigt dyrt! fast jag kan nog frestas till att köpa en kula glass där någon fler gång, och kanske prova deras sk "Chai Latte" (eller indiskt kryddat te med mjölk, som vi säger på svenska... Det finns väl inte chai utan mjölk?!).

/L

Nu i veckan har jag, i brist på ett bätter uttryck, "kommit ut ur garderoben" på praktiken. Änglamammagarderoben, alltså. Det började i tisdags med att det vanliga pratet på fikat om småbarn (som alltid har varit jobbigt men som jag ändå lärt mig att hantera) kom att handla om förlossningar. Att få höra att andra skämta om att de suttit och skypat på BB fastän man inte får använda mobiler där, som om det största problemet de hade var att de inte kunde visa upp sina nyfödda för släkten inom de första timmarna efter förlossningen sved. Rejält. Lägg till ett obetänksamt skämt om hur hemskt det vore ifall mobiltelefornerna påverkade utrustningen inne på neo, och jag fick fruktansvärda minnesbilder från när Alice låg i kuvösen, när vi höll henne för första och sista gången, och från  förlossningen med Max och Eskil, när jag visste att nu våra drömmar och deras liv definitivt över.

Jag lyckades hålla tillbaka tårarna tills jag kom upp på kontoret igen, men väl där gick det inte längre. Efter en liten stund kom kollegan/chefen (på vars kontor jag sitter) in och undrade hur det var fatt, och jag lyckades hicka fram svar genom tårarna. Förklarade lite kort hur vi förlorat barnen och att det blev för mycket att höra historier från BB. Hon sa att hon ju hade märkt på mig att jag reagerat starkt vid andra tillfällen, men eftersom hon inte visste exakt varför hade hon inte sagt något. Det var jobbigt, men på det hela taget ett bra samtal. Det kändes lite lättare att prata med någon som är lite äldre, mer i mina föräldrars ålder än min egen. För som hon sa, hon har sett och upplevt lite mer och kunde därför lägga märke till mina reaktioner på ett annat sätt än kollegorna som fortfarande ganska mycket lever i sina lyckliga småbarnsbubblor.

När jag hade lyckats hämta mig gick jag in till kollegan med kartorna och berättade för henne också, så att hon skulle veta vad det berodde på om jag skulle bryta ihop igen. Hon var jättebra, sympatisk på precis rätt nivå och undrade om vi hade samtalshjälp, erbjöd sig att lyssna om jag hade det jobbigt under dagen, gav mig en kram. Och kallade mig stark. På vilket jag svarade: Tack, men det känns som att det bara finns två val - käm,pa på eller lägga sig ner och dö.

För det är ju ungefär så det känns, och det senare är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett alternativ.

Jag trodde att det skulle kännas jobbigt efter att min historia kommit ut på jobbet, men det känns faktiskt tvärtom. Att några andra där vet gör att jag minskar pressen på mig själv att låtsats som att allt är normal, att jag slipper spela teater. Men det innebär inte att jag tänker sluta försöka att inte gråta på jobbet när jag blir ledsen, bara att jag har alternativet att gå ifrån och gråta det om jag måste.

I fredags hade jag ett till samtal som var bra, med kollegan från textilavdelningen. Först pratade vi om allt möjligt, (mycket hantverk och Bäckedal eftersom det visade sig att hon gått där året innan mig och D!) och sedan kom äntligen den fråga som jag både längtat efter och fasat för sedan Alice dog, som jag gått igenom tusen svar på i mitt huvud:

Har ni barn?

Och tro fan att jag lyckades få till ett av de där bra svaren jag tänkt ut! Istället stammade jag fram ett "ja, fast nej, fast..." och fick oväntat hjälp på vägen när hon sa: "det låter som att ni har haft?". Och så är det ju, på många sätt. Då lyckades jag förklara, och möttes än en gång av precis rätt mängd sympati, och sedan pratade vi på om annat igen.

Det blev en väldigt lång lunchrast.

Så, nu vet åtminstone fyra personer att mina barn har funnits (det satt ytterligare en kollega vid lunchbordet, men han tog inte del av just det samtalet), och om det sprider sig vidare så är det ok. Folk behöver prata om att det inte alltid går som det är tänkt, vara medvetna om att vi föräldrar utan barn och våra små finns. Vi har det svårt nog ändå, utan att behöva känna oss stigmatiserade i vår vardag, därför att vi inte pratar om döden i vår kultur.

Och ju fler som pratar om det, ju fler historier som sprids, desto mer ökar kunskapen om vad som kan gå fel, och då kanske fler gravida reagerar i god tid om något känns galet, lär sig mer, kräver extra undersökningar, och slipper se sina barn dö. Och kanske kan det få folk att stödja forskningen mer också, om de får veta att de känner någon som drabbats av perinatal död, eller plötslig spädbarnsdöd. Då kan vi få känna att våra tragedier, och våra älskade barn får bidra till något gott trots allt.

Drömma kan man alltid!

/L

Militära och civila, från 1900-talet och äldre, mer eller mindre kompletta och uppmärkta efter minst tre olika system. Eller inte alls. Vissa har skriftlig information, om andra verkar inget veta någonting.

Idag började jag min första dag på textilavdelningen. Tungt jobb men fantastiskt spännande! Redan har jag återbördat två par byxor till rätt överdelar och hittat ett par handskar som låg på fel ställe. Det är som att lägga ett jättestort pussel med massor av (mestadels) mörkblått och svart kläde, blanka metallknappar och fantastiska broderier, med en och annan glimt av siden och sammet på de civila jackorna, och den snirkliga bläckskriften i de vackra gamla liggarna med sitt tjocka anteckningspapper.

Jag får verkligen leva ut min inre detektiv i båda mina uppdrag på museet. I morse hann jag med att nosa reda på flera kartor som inte finns med i mina och kollegan F:s listor, och dessutom kom jag kartan i en försvunnen avhandling om Vimmerby från 1700-talet lite närmare när jag kom på att för varje årsbok som museet ger ut måste det ju finnas bakgrundsmaterial i arkivet, även om om själva årsboken saknas i biblioteket.     

Ja, ni hör ju själva hur det låter. ABS-nörden* i aktion! 
Nu när jag har fått en liten glimt av vad ett jobb som arkivarie skulle kunna innebära, och av hur stor behovet skulle kunna vara på landets museer är jag ännu mer entusiastisk och säker på att det är det här jag vill göra. Bara jag kommer in... *hoppas*

* Arkiv, Bibliotek och Samlingar är en del av namnet för enheten jag praktiserar på, men också en bra sammanfattning av det en arkivare sysslar med.

/L

Av min vän Nava fick jag en länk för ett tag sedan, till ett blogginlägg med en text av författaren Robert Fulgum. Det skrevs 1986, men stämmer fortfarande väldigt bra, tycker jag. Speciellt delen om kakor och mjölk... :)

All I Really Need to Know I Learned in Kindergarten

All I really need to know about how to live and what to do and how to be I
learned in kindergarten. Wisdom was not at the top of the graduate school
mountain, but there in the sandpile at Sunday School. These are the things
I learned:

Share everything.
Play fair.
Don't hit people.
Put things back where you found them.
Clean up your own mess.
Don't take things that aren't yours.
Say you're sorry when you hurt somebody.
Wash your hands before you eat.
Flush.
Warm cookies and cold milk are good for you.
Live a balanced life – learn some and think some and draw and paint and sing
and dance and play and work every day some.
Take a nap every afternoon.
When you go out into the world, watch out for traffic, hold hands, and
stick together.
Be aware of wonder. Remember the little seed in the Styrofoam cup: The
roots go down and the plant goes up and nobody really knows how or why, but
we are all like that.
Goldfish and hamsters and white mice and even the little seed in the
Styrofoam cup – they all die. So do we.
And then remember the Dick-and-Jane books and the first word you
learned–the biggest word of all–LOOK.

Everything you need to know is in there somewhere. The Golden Rule and love
and basic sanitation. Ecology and politics and equality and sane living.

Take any one of those items and extrapolate it into sophisticated adult
terms and apply it to your family life or your work or your government or
your world and it holds true and clear and firm. Think what a better world
it would be if we all – the whole world – had cookies and milk about three
o'clock every afternoon and then lay down with our blankies for a nap. Or
if all governments had as a basic policy to always put things back where
they found them and to clean up their own mess.

And it is still true, no matter how old you are – when you go out into the
world, it is best to hold hands and stick together.

~ Robert Fulghum

Någon dag när jag har lite mer tid kanske jag skriver ihop en översättning, men tills dess får originalet duga.

Den här texten kommer nog att följa mig genom livet, på samma sätt som texten till låten (även det från början en kort uppsats) Everybody's Free (To Wear Sunscreen) som jag memorerade i gymnasiet.

Vi tar väl den också:

Ladies and Gentlemen of the class of ’99

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be
it. The long term benefits of sunscreen have been proved by
scientists whereas the rest of my advice has no basis more reliable
than my own meandering experience…

I will dispense this advice now. Enjoy the power and beauty of your youth; oh nevermind;
you will not understand the power and beauty of your youth until they've faded.
But trust me, in 20 years you’ll look back at photos of yourself
and recall in a way you can’t grasp now how much possibility lay before
you and how fabulous you really looked….

You’re not as fat as you imagine.
Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as
effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum.
The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm on some idle Tuesday.
Do one thing everyday that scares you
Sing
Don’t be reckless with other people’s hearts, don’t put up with people who are reckless with yours.

Floss
Don’t waste your time on jealousy; sometimes you’re ahead, sometimes
you’re behind…
the race is long, and in the end, it’s only with yourself.
Remember the compliments you receive, forget the insults;
if you succeed in doing this, tell me how.
Keep your old love letters, throw away your old bank statements.
Stretch
Don’t feel guilty if you don’t know what you want to do with your
life…
the most interesting people I know didn’t know at 22 what they
wanted to do with their lives,
some of the most interesting 40 year
olds I know still don’t.
Get plenty of calcium.
Be kind to your knees, you’ll miss them when they’re gone.

Maybe you’ll marry, maybe you won’t, maybe you’ll have children,maybe
you won’t, maybe you’ll divorce at 40, maybe you’ll dance the funky
chicken on your 75th wedding anniversary…
what ever you do, don’t
congratulate yourself too much or berate yourself either –
your choices are half chance,
so are everybody else’s.
Enjoy your body,
use it every way you can…
don’t be afraid of it, or what other people
think of it,
it’s the greatest instrument you’ll ever own..

Dance…
even if you have nowhere to do it but in your own living room.
Read the directions, even if you don’t follow them.
Do NOT read beauty magazines, they will only make you feel ugly.
Get to know your parents, you never know when they’ll be gone for
good.
Be nice to your siblings; they are the best link to your past and the
people most likely to stick with you in the future.
Understand that friends come and go,but for the precious few you should hold on.

Work hard to bridge the gaps in geography and
lifestyle because the older you get, the more you need the people you
knew when you were young.
Live in New York City once, but leave before it makes you hard;
live in Northern California once, but leave before it makes you soft.
Travel.
Accept certain inalienable truths, prices will rise, politicians will
philander, you too will get old,
and when you do you’ll fantasize
that when you were young prices were reasonable, politicians were
noble and children respected their elders.
Respect your elders.
Don’t expect anyone else to support you.
Maybe you have a trust fund,
maybe you have a wealthy spouse;
but you never know when either one
might run out.

Don’t mess too much with your hair,
or by the time you're 40, it will
look 85.
Be careful whose advice you buy, but, be patient with those who
supply it.
Advice is a form of nostalgia,
dispensing it is a way of
fishing the past from the disposal,
wiping it off, painting over the
ugly parts and recycling it for more than
it’s worth.
But trust me on the sunscreen…

/L

Den där katten som jag älskar så mycket är på väg att bli hejdlöst bortskämd. Jag har en fantastiskt skön kudde, en sån där ergonomisk som jag fått låna av svärmor för att slippa få ont i nacken. Och eftersom den är tänkt att stöjda nedanför huvudet har den ju som en grop mitt på. "Mysigt!", tycker Tösen, och parkerar sig där med jämna mellanrum (tack och lov oftast inte när jag sover på den). Jag vill inte att hon ska sova där eftersom jag föreställer mig alla de miljontals kvalser och bakterier som skulle kunna flyttas över från henne till mitt ansikte, för att inte tala om det mycket mer påtagliga problemet med alla hårstrån som ligger kvar även efter att Fröken Katt har spatserat iväg till något annat hörn av lägenheten.

Så vad gör jag? Skrämmer bort henne, sprayar kudden med citrondoft, vänder på den, gömmer den under täcket?

Nej.

Jag lägger dit en handduk, för att skydda kudden och slippa beröva kissen ett av hennes favoritställen.

För jag är en mesig matte.



Och Tösen är en mycket nöjd katt.

/L

Igår när vi skulle gå och lägga oss var det inte bara alla de sorgsna tankarna som Mors dag förde med sig som snurrade i mitt huvud.

Det visade sig nämligen att filmen vi just hade sett innehöll vissa scener som även i vanliga fall hade varit väldigt starka, och nu kändes som ett slag i magen. Utan att säga för mycket för dem som inte har sett filmen (och den är annars väldigt sevärd, så jag vill inte avslöja mysteriet som är själva grunden i berättelsen) så är det en av karaktärerna som har en död dotter och två döda söner gemensamt med mig. Att det dessutom är väldigt bra skådespelarinsatser av Leo Di Caprio, Michelle Williams, Mark Ruffalo, Emily Mortimer och Ben Kingsley som spelar några av de största rollerna gjorde min inlevelse ännu starkare.

Berättelser om människor som kämpar med sina högst privata, inre demoner har jag väl dragits till ända sedan jag var en deprimerad tonåring. Bland annat älskade jag filmen "Girl, Interrupted" som handlar om några unga kvinnors vistelse på ett mentalsjukhus på 60-talet. Den såg jag om och om igen tills jag kunde stora delar av replikerna utantill. Eftersom jag varit "sjuk" och nu är frisk(are?) så kan jag både känna igen mig lite i tankegångar och lidandet hos de svårt sjuka människor som skildras i filmen, och på någon nivå förstå hur en person kan drivas till att göra fruktansvärda saker mot sig själv och andra (även de som de älskar allra mest) utan att egentligen vara ond. Jag kan också relatera till de anhöriga och läkarnas frustration och ilska då de måste bemöta, försöka förstå och bota orsaken till dessa sjukdomar. Och jag är oändligt tacksam både för att jag inte lever på 50-talet, instängd i de extremt snäva könsroller och klassindelningar som rådde då, och för att mina barns dödar inte var fruktansvärda på just det sättet som barnens i "Shutter Island" (för fruktansvärda var naturligtvis både Alices, Max och Eskils död).


Jag var helt säker på att jag skulle drömma mardrömmar i natt, men det gick förvånansvärt bra. Drömmar hade jag, men de hade mer en vag känsla av att något var fel än hemska bilder av blod, död och fruktansvärd förlust. Så jag fick lite för lite sömn och var lite virrigare än vanligt på jobbet i morse, men på det hela taget klarade jag mig bättre efter filmen än jag gör minuterna efter alla de små påminnelserna i vardagen om att de flesta andra har synliga, levande barn och jag tre osynliga.

/L

Vart jag än vänder mig idag blir jag påmind om att det är Mors Dag. En konstruerad helgdag som jag länge har tyckt är lite fånig. Precis som Fars dag och Halloween har vi importerat den här dagen bara för att butikerna ska få sälja ännu mer godis, gratulationskort och div dekorationer. Visst har vi firat Mor (och Far) hemma när jag växte upp, ungefär som vi firar namnsdagar: med god mat och kanske någon blomma och ett paket. På det klassiska viset alltså.

För det är ju främst vi barn som kan gratta våra mammor på Mors Dag, och det är väl våra egenhändigt gjorda presenter och kort och de blöta pussarna vi ger som barn som betyder mest? I vuxen ålder har jag mest firat mamma med ett telefonsamtal, och det tänkte jag göra även i år.

Men det är inte ett vanligt år i år.

Det skulle ha varit min första egna Mors Dag med Alice. Eller åtminstone en lycklig dag eftersom Eskil och Max fortfarande hade varit kvar i magen över den mest kritiska tiden, vi hade börjat slappna av och börjat se fram emot deras födelse.

Istället sitter jag här med saknaden efter tre döda barn och önskar att jag kunde sätta upp en stor skylt på dörren med texten: "Livet inställt pga Mors Dag".

För det är ungefär så det känns, jag vill bara att den ska vara över.

/L

...får man inte vidare mycket om man går till en "vanlig affär", men en hel kasse full på second hand.

I dagens kasse återfinns:

Tre glasburkar som ska få flytta in i skafferiet och innehålla kakao, linfrö och solroskärnor, 10 kr stycket.




Tre pocketböcker till mig, sammanlagt 20 kr.



Bäddset med två örngott och två påslakan, 30 kr.


En kanna, 10 kr.


Dessutom blev det:

En bok med "Dilbert"-serier, 15 kr.

En teklämma och en "potatispinne" i metall, 5 kr tillsammans.

En "juicepress", 10 kr.

En "rivmaskin" som maken redan invigt med att riva mandel till hembakade biskvier, 30 kr.

Totalt: en cykeltur i mestadels strålande solsken (kustväder är, som jag tror att jag nämt förut, inte varken helt pålitligt eller logiskt) och en del av förmiddagen spenderad med att göra något roligt som motvikt till att städa, diska, slänga skräp, sortera tvätt, och annat trist som en familj med två heltidarbetende måste ta tid av sin helg till att göra.



(Bilder kommer, batterierna i kameran lade av och måste laddas)
(14 juni - kamerna fungerar äntligen! Här kommer bilder!)

/L

Ibland händer det att man känner att man är på precis rätt plats och gör precis vad man passar allra bäst för.

Så är det för mig nu på praktiken. Jag gillar verkligen mina arbetsuppgifter (just nu går jag igenom kortkatalogen efter uppgifter om kartor i museets samlingar, som jag sedan lämnar vidare till kollegan som är ansvarig för ett projekt som går ut att det i framtiden ska vara lättare att hitta alla kartor som finns i museets samlingar med bara en eller ett par enkla sökningar i databasen) och lämnar kontoret på eftermiddagen med en härlig känsla av att verkligen ha uträttat något. Insyn i hur man arbetar på ett Länsmuseum och erferenhet av olika former av arkiv får jag på köpet, och det tror jag är en jättebra uppvärmning inför den utbildning och det arbetsliv jag förhoppningsvis ska få inom arkivvetenskapen. Sen är det ju en annan fråga om jag har sådan tur att jag hamnar på ett museum, eller på något lite mindre spännande ställe som landsting eller ett stort företag, men ändå.

Baksidan är att museet är en helt vanlig, normal arbetsplats. Och på sådana finns det relativt nyblivna småbarnsföräldrar och blivande sådana. Och det är helt naturligt att föräldrar med barn i alla åldrar pratar om sina barn, vid alla möjliga olika tillfällen.

Men det kan inte jag göra. När kollegorna pratar om hur gamla deras barn är säger jag inte att det snart är min dotters födelsedag. När jag blev presenterad för en av konservatorerna påpekade jag inte att han och en av mina söner har samma namn. När jag gick nerför trappan samtidigt som en gravid kollega klarade jag inte av att fråga vilken vecka hon var i, och inte heller nämnde jag att jag själv nyligen varit gravid.

Jag VILL ju prata om min Alice, min Eskil och min Max, men jag vet inte hur jag ska börja. Det känns som en sådan stor och tung sak att ta upp första veckan på en ny arbetsplats (och det ÄR det ju, sorgen och saknaden är fruktansvärt stor och tung), och jag vet inte ens om det GÅR att "smyga" in det i en konversation.

Vad tycker ni? Har ni några tips?

/Villrådig L

...har varit intensiv men trevlig och givande. Jag har blivit så väl mottagen och känner verkligen att det jag kan göra kommer att vara till hjälp och nytta.

Visst är det ovant att vara igång så mycket efter så lång tid då jag mest suttit hemma och knappast träffat andra människor än D, vännen E och släktingar som varit på besök, men det känns också som att jag är i mitt rätta element. Att få se alla fantastiska föremål, och lära mig hur museet ordnar och förvarar alla vackra, roliga, konstiga och intressanta prylar och dokument i samlingarna känns som ett perfekt sätt att spendera tiden innan flytten till kära gamla Uppsala.

Det enda som kan bli lite jobbigt med att vara ute i den verkliga världen igen är de barnvagnar och magar som man kan se i vilken annan offentlig miljö som helst, och det småbarnsprat som jag faktiskt måste vänja mig vid.

Det, och att jag skulle vilja hinna med att se allt och göra allt på alldeles för kort tid!

/L (som ska passa på att umgås med make och katt nu när hon saknat dem extra mycket hela dagen)

Som så många helger förr drog vi på loppis igår. Egentligen hade vi tänkt att cykla ner till stan och vidare för att kolla vad Human Bridges nyaste butik vid Södercentrum har att erbjuda (eftersom vi inte varit där förut och det är en ganska stor loppis med fokus på prylar och möbler), med vädret ville annat. När det är dåligt väder här nere vid kusten, då är det DÅLIGT väder :( Regnet är väl en sak, det finns regnkläder och gummistövlar, men blåsten... jag hoppar helst över möjligheten att vara ute och cykla i stark motvind/sidvind, tackar som frågar! Det får bli en annan lördag istället.  

Så vi cyklade till Stadsmissionens loppis istället, och som vanligt kom vi inte hem tomhänta :) D hittade den här, "att ha som inspiration när vi får möjlighet att ha bärbuskar och frukträd nån gång":

En "modern handbok" från 1940-talet :)

Själv slog jag till på denna tyska vas:


Vi hittade också ett par stora förvaringsburkar i glas från Ikea, såna som liknar de som fanns i lanthandlar förr ni vet? Vi har tre sen förut och de är jättebra, förutom att locken inte håller lika länge som burkarna när man köper dem begagnade. Jag ska klura på det, kanske kan jag fixa nya lock av en tjockare korkplatta eller något...

De senaste veckorna har vi av någon anledning varit vääääldigt sugna på sötsaker, så i söndags bakade vi kladdkaka och gjorde såna här:

De blev goda, men jag kommer inte chansa och göra chokladbollar på fiberhavregryn igen - det blev lite för torrt och väldigt svårt för pärlsockret att få fäste. Trots det gick de åt väldigt snabbt :)


Den här helgen tog vi på oss ett lite mer avancerat bakprojekt: hemgjord butterkaka. Är man förtjust i traditionella bakverk och för snål och lat för att cykla till Maxi enkom för att köpa "götta" så är man :) Jag är riktigt stolt över resultatet, den är lika god som den ser ut!




När vi hade kommit en bit på väg insåg D att receptet av någon anledning var för två hela kakor, så vi hade deg över. Det blev hemmagjorda gropbullar med marsankräm av resten. Inte lika vackra som de man köper på bagarier, men goda de med!


Som om inte det räckte gick min man upp i morse och bakade frukostbullar medan han väntade på att den senaste UFC-galan skulle komma ut på nätet. Han bakar bröd och gillar MMA, vad sägs om den kombinationen? :)

Mums!

/L

Författaren heter Charlaine Harris, serien "The Southern Vampire Mysteries" eller "The True Blood Series", beroende på om det är en utgåva som kom före eller efter tv-serien. Böckerna finns i vanlig form och som väldigt bra talböcker inlästa av Johanna Parker för Recorded Books, och heter som följer:

1.Dead Until Dark
2.Living Dead in Dallas
3.Club Dead
4.Dead to the World
5.Dead as a Doornail
6.Definitely Dead
7.All Together Dead
8.From Dead To Worse
9.Dead and Gone
10.Dead in the Family

Så nu är det bara att köpa/låna och läsa, Marie! ;)

/L

Jag har så mycket tankar och känslor som snurrar runt varandra i sinnet att jag har svårt att reda ut dem, men i fredags kändes det som att jag fick hjälp att komma en liten bit på vägen i rätt riktning.

 

Det var mitt första besök hos kuratorn på egen hand, och även om det var jobbigt så mådde jag mycket bättre efteråt. Bara att ensam gå genom sjukhusets entré, längst korridorerna och sitta i väntrummet på kvinnokliniken var jobbigt, men som tur var såg jag inga gravida eller bebisar. Att inte ha David att hålla i handen när jag befann mig på platsen där alla hemska minnen av Max och Eskils sista tio dagar uppstod gjorde att jag kände mig liten och svag, men när jag sedan lämnade sjukhusområdet igen kände jag mig stark för att jag hade klarat av det alldeles själv.

 

 

Kuratorn och jag pratade om många saker, men de kanske viktigaste var att jag fick uttrycka de stora känslorna som jag brottas med varje dag:

Avundsjukan. På de som har levande barn och de som fortfarande väntar barn. Det är så svårt att se lyckliga familjer på stan och i mataffären, för att inte tala om alla som lägger upp bilder på sina barn som presentation på Facebook och alla statusuppdateringar som handlar om graviditet och barn (och det är många!). Ju bättre jag känner föräldrarna desto lättare kan jag försöka ignorera det och glädjas med dem istället, men enkelt är det inte! Jag tycker inte om den mörka sidan som avundsjukan lockar fram i mig, impulserna att springa fram till föräldrar som ger mig intrycket att de inte förstår vilken gåva de har fått: barn som lever! De som pratar i mobilen när dottern vill visa något, höjer rösten i mataffären, röker i närheten av barnvagnen, klagar på småsaker. Jag vill tvinga dem att förstå att eftersom massor av små barn dör varje år måste de behandla sina döttrar och söner som de mirakel de är, alltid sätta deras bästa först. Jag vill stjäla deras barn och ta med dem hem till oss.

Den biologiska klockan. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter levande barn, lika mycket som jag längtar efter mina döda och vill ha dem tillbaka. Min biologiska klocka tickar inte, den skriker. Jag har velat ha en egen familj så länge jag kan minnas och drömt om barn sedan tonåren. Jag skulle bli en ganska ung mamma, innan jag fyllt 25, hade jag bestämt. Men min 24-års dag kom och gick och jag började känna mig lite stressad. 25, 26 och 27 också, men sedan bestämde vi oss för att försöka bli gravida och Alice kom till. När jag fyllde 28 skulle jag ha fått världens finaste födelsedagspresent i vår förstfödda dotter, men vi ju hann aldrig dit. Snart blev jag ju gravid igen med hoppet och glädjens Eskil och Max, och jag har aldrig känt mig så speciell som under månaderna med dem i magen. Den som inte väntat tvillingar kan nog ha svårt att förställa sig den känslan, men ni andra vet nog vad jag menar. När också pojkarna dog i förtid hade vi alltså förlorat tre barn på mindre än ett år, och min barnlängtan var och är fortfarande lika stark som när jag var 20. Inte kunde jag förställa mig då, året då jag träffade och blev förälskad i D, att jag skulle sitta här året jag ska fylla 29, med en tom famn trots att jag fött tre barn.

 

 

Varje dag får jag upprepa för mig själv som ett mantra: jag är inte gammal, det finns gott om tid att vänta och få ett levande barn efter att jag pluggat färdigt. Och det finns andra möjligheter att utöka familjen. Men jag är fortfarande stressad och jag känner mig inte ung! Jag känner mig gammal, äldre än någon annan jag känner. Att tvingas se sina barn dö åldrar en förälder, även om det inte syns på utsidan. Så det är möjligt att jag fortfarande är ung, men jag borde ha vitt hår.

Att känna mig defekt. Det går inte så bra att acceptera min diagnos som jag trodde att det skulle. Alice, Max och Eskils förtidiga födsel berodde på min cervixinsufficiens, eller försvagad livmoderhals, som man säger på svenska. På engelska heter det cervical incompetence.

Inkompetent, otillräcklig, defekt.

Passar ganska bra på hur jag ser på min kropp och det faktum att den misslyckats med att bära mina och Ds barn tillräckligt länge för att de skulle kunna överleva. Det ska ju vara så lätt! Jag hade EN uppgift som gravid: att behålla barnen inom mig i ca 9 månader och att ta hand om mig själv (och därigenom dem, genom att äta nyttigt och så vidare) under tiden. Det ska inte vara svårt. Jobbigt, visst. Jag blev klumpig, hade ont i ryggen, svårt att sova, illamående, var ovanligt kissnödig och hade krånglande matsmältning under båda graviditeterna, men det var inte SVÅRT. Det känns som att alla de där andra blivande mammorna och/eller lyckade mammorna bara behövde bestämma sig för att de VILLE ha barn, och sen gick allt som på räls. Enligt planerna, kurvorna och böckerna. De behövde inte oroa sig för att beställa barnvagn innan v 20 och köpa på sig en massa  bebiskläder som sedan bara kommer att  ligga i lådor och vara smärtsamma påminnelser om krossade drömmar. De får inga magsmärtor, blödningar, och läckande fostervatten i andra trimestern, inget sängliggande, ingen medicinering, ambulansfärd eller mardrömsförlossningar. Inga döda barn. Och inte ens MED cerclage är det garanterat att vi får ett friskt, levande barn om vi orkar försöka igen. Det är visserligen en ganska stor chans, 80-90 % ungefär, men jag litar inte på statistiken längre. Jag finner ingen tröst i den. Kan det gå åt helvete för oss igen, då gör det det. Blixten har redan slagit ner två gånger i vår familj.

 

Så jag slåss med avundsjukan, klockan och skuldkänslorna över att jag inte helt är skapt som jag borde vara. Varje dag. Jag har svårt att få ner det i skrift, just därför att det är så många och starka känslor och tankar på en gång. Och det är anledningen till att jag inte skriver här så ofta som jag vill och borde.

 

/L

ÄNTLIGEN!
Idag kom mitt diplom från Umeå Universitet.


Som jag har slitit för att få det här papperet! Först kämpade jag mig igeom Historia AB i Ume, sedan blev det Etnologi A (som jag stormtrivdes med), B och C, sedan flytt till (D's hemstad) Falköping och pendlande till Göteborg för att läsa Engelska A (det gick åt skogen) och slutligen Idéhistoria A på distans från Högskolan på Gotland.

Från början skulle jag bara läsa tre kurser (historia och den första i etnologi), men när jag var klar med kursen och hade hunnit flytta hem till mor och far med mitt pick och pack hade de i Uppsala bestämt att höja kraven på Arkivvetenskapen från 1,5 års heltidsstudier innan och 1,5 i arkivvetenskap till en kandidatexamen före (3 års heltidsstudier) och två års kurser vid institutionen fär ABM (arkiv, Bibliotek och Museér).

Ny plan: läsa Etnologi B till hösten och någon annan kurs till våren, söka till arkivvtenskapen följande höst. Men, när jag var uppe i Ume med en restuppgift fick jag reda på att b-kursen inte skulle gå på campus nästa termin. Panik! Som tur var kunde jag hoppa på kursen även fast de andra var färdiga med den första delkursen. Snabbflytt upp till D (som fortfarande läste Tandteknik) och studentrum istället för lägenheten i andra hand som vi redan sagt upp. Sen blev det C-kurs av bara farten, men sista terminen var jobbig eftersom D hade sin praktik i Falköping då. Därav försöket att läsa engelska i Göteborg som sista kurs, men pendlandet (minst en timma enkel väg, och det var när tågen gick i tid) och arbetsbördan blev för stor och motivationen för liten.

Vi gifte oss, flyttade till Kalmar när D fick jobb, väntade barn. Jag läste Idéhistorian på distans (också ett ämne som passar mig bra), och jag skickade in den sista upgiften bara några dagar innan jag fick kramper och blödningar i förtid. Alice föddes och dog i Linköping, vi kom hem till en grå vardag. I höstas orkade jag ta mig i kragen och göra klart de uppgifter som släpade efter, och vi väntade barn igen! I januari var alla uppgifter inlämnade, men poängen dröjde. Flera telefonsamtal och mail senare var jag helt klar med allt utom Etnologi B. I mars lades jag in på sjukhuset i Kalmar, där Eskil och Max föddes och dog. Hem igen till en om möjligt ännu gråare vardag och fullständigt krossat framtidshopp. Vad var poängen med att ens tänka på att plugga klart?

Du måste fokusera på något annat, sa vår kurator (och hon var inte den enda). Gradvis fastnade tanken: jo, jag ville nog plugga ändå. Ville flytta, om inget annat. Jag skickade in ansökan om examen, ringde runt till institutionen och examensenheten och påminde om att jag måste ha kandidaten klar för att kunna komma in i Uppsala. Fick examen nästan godkänd och betyg på b-kursen, ansökte till masterprogrammet i ABM. Allt utom slutbetyget på Etnologi B klart. Väntar, ringer, mailar, vankar av och an av nervositet. Fick TILL SLUT det sista betyget inrapporterat, ringde examensenheten igen: Jodå, de ska bara godkänna och skriva ut diplomet, det borde inte ta mer än en vecka. Men sista ansökningsdatum har ju gått ut!? Det görs tydligen en ny koll i sommar, och då är examen klar. Vankar ännu mer, men D är lugn som en filbunke: "klart du kommer in".

Jag är fortfarande nervös inför antagningen.


Nå, nu är i all fall examen avklarad! Och igår kom den här fina presenten från mina föräldrar:



En bok till en bokmal! :)  Den sitter på samma kedja som Alice-berlocken nu:


Jag har fått blomstercheckar också, så det blir något fint från den lokala blomsterhandeln också så småningom.
D och jag ska gå ut och äta, och jag har blivit lovad Ben & Jerry's. 

Så: ta några djupa andetag, ta en kopp te till. Jag har gjort allt jag kan göra för att kunna läsa till hösten. Dax att försöka njuta av det jag har åstadkommit: trots alla motgångar klarade jag det!

/Kandidaten

Jag läser en väldigt bra bok just nu.

Den heter PopCo, är skriven av Scarlett Thomas och handlar om.... tja, på ytan ser den ut att handla om 29-åriga Alice Butler, som jobbar på ett multinationellt leksaksföretag (tänk Mattel), där hon utvecklar "deckar-utrustnings"-leksaker på temat spioneri, hemliga koder och detektivarbete för 9-12-åringar som liknar henne själv som barn - egensinniga, intelligenta, udda och lite ensamma/lillgamla. Alice bor hos sina morföräldrar efter att mamman dött och pappan gett sig ut på skattjakt, och eftersom mormor är matematiker och morfar knäcker koder som hobby växer hon upp i en väldigt intellektuell miljö där hon lär sig alla möjliga saker som kanske är lite ovanliga för barn - kryptologi/kryptoanalys, matematik och paradoxer (och dessutom en massa om läkeväxter och att konstruera korsord).

 

På en "inspirations-konferens" för PopCo blir Alice oväntat en del i en grupp som får i uppdrag att utveckla "den ultimata produkten för tonårsflickor" (leksaksföretagens minsta marknad, eftersom dessa snarare köper kläder, smink och musik för sina fickpengar). Under tiden på PopCos kursgård, en gammal internatskola i Dartmoor, börjar hon också få mystiska, krypterade meddelanden utan avsändare levererade till sitt rum. Samtidigt som vi läsare följer Alices tid på konferensen medan hon försöker lista ut vad som är vitsen med dessa meddelanden och vem som skickar dem, får vi också återblickar från hennes barndom. Varför kom hennes pappa aldrig tillbaka, och vad är egentligen lösningen på manuskriptet som hon och hennes morfar arbetade med när hon var barn?

 

Ser man på den så här är PopCo en spännande roman med en intressant huvudperson och mysterium att lösa. Det var det som drog mig till den när jag letade efter något att läsa på vägen hem från Stockholm i påskas (det, och får jag erkänna, att huvudpersonen heter Alice), men i grunden handlar den om något som tilltalar etnologen i mig något alldeles våldsamt.

 

Idéer.

Hur de påverkar oss, även om vi inte är medvetna om dem, hur de skapas, sprids och förändras. Om grupptryck, om hänsynslös marknadsföring och hur vi inte längre köper en produkt, utan just det - ideer i form av varumärken.

Scarlett Thomas vill lära sina läsare något, och det gillar jag. Det var länge sedan jag hittade så många bra citat i en bok att jag tyckte det var värt mödan att skriva ner dem, men det har jag gjort nu.

Och tänka sig, där fanns ett stycke som handlar om något jag funderat på mycket på sistone, som mamma till tre barn som dött. För jag vet ju att jag inte är ensam, tyvärr bara en i raden av föräldrar i alla tider och runt om i världen. Inte för att det egentligen är en tröstande tanke, men tänkvärd är den ändå:

 

" I remember a writer I like saying that we sometimes look at old gravestones and se records of babies that have died at sex months old, or nine months old – sometimes several in one family – and we think that these losses are somehow less painful because they happened often, and to strangers, and at some distant point in history. We think that these remote people would have ‘gotten used to it’, and that their pain would  be less than ours would be a losing a child. But in doing this, we dehumanise these people [och oss själva, skulle jag vilja tillägga]. Of course the pain is the same."
(PopCo s 349 rad 26-34)


Så är det, och det gäller även just här och nu. Vi som förlorat flera barn/graviditeter har inte mindre ont än de som förlorat en, eller än de som inte förlorat någon skulle ha om katastrofen skulle drabba deras familj. Inte har vi i och för sig automatiskt mer ont, eftersom förlust inte går att mäta, även om många tycks vilja försöka. Smärta är smärta, förlust är förlust. Det enda som betyder något är hur stor kärleken är.

/L

Vi fick kopiorna på min journal från dagarna på sjukhuset och pojkarnas provsvar och obduktions protokoll idag. Där fanns också den sammanfattning som vår fantastiska läkare A-M skrivit, den som skall ges till läkarna i Uppsala vid en ev. ny graviditet någon gång i framtiden.

Jag satt vid köksbordet och tittade igenom dem, med tårarna rinnande ner för kinderna. Det är skönt att ha de här papperen, för att hjälpa till att minnas vad som hände när, och de är bevis på att Eskil och Max verkligen funnits, att de fanns här fysiskt.

Ibland känns det som att jag har drömt dem, eftersom deras liv blev så ofattbart korta. Jag längtade så efter dem och jag har älskat dem från första stund. Jag saknar alla dagliga rutiner vi hade runt dem - hur jag pratade med dem och klappade på magen, hur D sa hej då till både dem och mig när han gick till jobbet på morgonarna. Jag saknar de försiktiga drömmarna om hur livet med två små söner skulle kunna bli, och jag saknar lyckan över att vara gravid. Max och Eskil var hoppet, ljuset i vårt liv efter att vi förlorade deras syster.

Och orden i journalerna är så formella, de visar inte på hur speciella dessa två små barn var bara genom att ha blivit till. Deras namn står inte någonstans, bara mitt och på ett ställe deras fars (eftersom min läkare också sjukskrev D). Och värst av allt är att det står "foster", "abort" och "missfall" i journalerna. Jag vet varför de orden används, jag förstår det rent intellektuellt. Men mitt hjärta förstår inte, mitt mammahjärta blöder av att det inte står att det är mina barn, min älskade Eskil och min älskade Max.

Nästan hela deras liv finns på de där 12 sidorna, och det är så oerhört tragiskt att det inte fick leva längre. Och jag önskar att det kunde synas på hur texten är skriven, att andra också förstår hur tragiskt det är.


/L

Jag har fått en del kommentarer (både på bloggen och i världen utanför) om mitt senaste inlägg, så de senaste dagarna har jag gått och funderat på vad det egentligen var jag ville säga, och vilket intryck jag verkar ha gett med det jag skrev. Så går det när man inte tänker efter innan man klickar på "spara & publicera"-knappen...

Det var inte sympati jag var ute efter (även om den som alltid är välkommen!), och inte heller menade jag att framstå som att jag är hård mot mig själv och tycker att mitt liv bara bestått av motgångar, eller att motgångar är allt jag förtjänar.

Så är det helt enkelt inte. Jag har lärt mig något av de perioder i mitt liv då jag gav mig själv de där etiketterna, och inte ens de svartaste stunderna har tagit över helt. Det har alltid funnits ljusglimtar i mörkret.

Att ha varit mobbad är jag tyvärr inte ensam om, varken i min vänkrets eller i samhället i stort. Jag kommer alltid att bära med mig minnen från den tiden, men också det jag lärt mig: hur viktigt det är att acceptera människor som individer, att alltid försöka se det fina och unika i dem, att ord kan göra så många gånger ondare än fysisk skada.

Samma sak med de deprimerade perioderna jag hade i gymnasiet och några år därefter: det är många som mår dåligt under de åren av sitt liv men överlever och fortsätter utvecklas till fullt fungerande delar av samhället. Och att jag blev deprimerad hade sina naturliga förklaringar. Jag fick för första gången tillfälle att verkligen bearbeta mobbningen jag utsattes för när jag flyttade hemifrån på egen hand för att gå i gymnasiet på annan ort. Det var första gången jag till vardags fick lov att klara mig själv, utan det stöd som gjorde att jag ändå klarade av grundskolan så pass bra som jag gjorde: mina föräldrar. Allt var nytt, på både gott och ont och jag var i den åldern då de flesta kämpar hårt med att fundera ut sin egen identitet. Inte undra på att det blev för mycket känslor!

Samtidigt var det under perioden då jag mådde som sämst som jag träffade några av mina allra äldsta och bästa vänner. Och träffade D, som skulle bli min man och mina barns far.

Så de positiva minnena av "de deprimerade åren" är mycket starkare än de negativa, och de lärde mig vad mitt absoluta känslomässiga bottenläge är. Allt annat, hur jobbigt det än är, är bättre än att vilja dö. Det finns alltid något, eller någon att leva för. I mitt fall finns det många "någon" att leva för.

Att ha förlorat Alice, Eskil och Max innan vi fick chansen att lära känna dem, och de chansen att växa upp, kommer alltid att göra ont. Det får jag kämpa med resten av mitt liv, men det ÄR inte mitt liv.

Mitt liv är sammanfogat av samma bitar som många andras: jag vill plugga färdigt och sedan jobba, jag har en fantastisk annan människa att dela resten av mitt liv med, jag har en katt som förgyller mina dagar med sina upptåg, jag skriver, jag syr, jag skapar.

Jag lagar mat och njuter av lukten av nybakade kakor eller av att ha lyckats med ett nytt recpet.


Jag promenerar och tittar på de vackra träden och husen jag går förbi, drömmer om ett eget hus.


Jag har fantastiska vänner, föräldrar, syster, svärföräldrar, svägerska och svåger med respektive som jag hoppas kunna träffa oftare efter flytten norröver.

Och jag kämpar med en barnlängtan som är lika stark nu som den varit de senaste tio åren, men jag vet att på något sätt kommer vår familj att bli större en dag. Alice, Eskil och Max blir storasyskon, vi blir ännu stoltare föräldrar. 

Och fram till dess kommer jag att klara mig bra!

/L