livetefteralice

Vi fick kopiorna på min journal från dagarna på sjukhuset och pojkarnas provsvar och obduktions protokoll idag. Där fanns också den sammanfattning som vår fantastiska läkare A-M skrivit, den som skall ges till läkarna i Uppsala vid en ev. ny graviditet någon gång i framtiden.

Jag satt vid köksbordet och tittade igenom dem, med tårarna rinnande ner för kinderna. Det är skönt att ha de här papperen, för att hjälpa till att minnas vad som hände när, och de är bevis på att Eskil och Max verkligen funnits, att de fanns här fysiskt.

Ibland känns det som att jag har drömt dem, eftersom deras liv blev så ofattbart korta. Jag längtade så efter dem och jag har älskat dem från första stund. Jag saknar alla dagliga rutiner vi hade runt dem - hur jag pratade med dem och klappade på magen, hur D sa hej då till både dem och mig när han gick till jobbet på morgonarna. Jag saknar de försiktiga drömmarna om hur livet med två små söner skulle kunna bli, och jag saknar lyckan över att vara gravid. Max och Eskil var hoppet, ljuset i vårt liv efter att vi förlorade deras syster.

Och orden i journalerna är så formella, de visar inte på hur speciella dessa två små barn var bara genom att ha blivit till. Deras namn står inte någonstans, bara mitt och på ett ställe deras fars (eftersom min läkare också sjukskrev D). Och värst av allt är att det står "foster", "abort" och "missfall" i journalerna. Jag vet varför de orden används, jag förstår det rent intellektuellt. Men mitt hjärta förstår inte, mitt mammahjärta blöder av att det inte står att det är mina barn, min älskade Eskil och min älskade Max.

Nästan hela deras liv finns på de där 12 sidorna, och det är så oerhört tragiskt att det inte fick leva längre. Och jag önskar att det kunde synas på hur texten är skriven, att andra också förstår hur tragiskt det är.


/L