Ett boktips och en sanning

Jag läser en väldigt bra bok just nu.

Den heter PopCo, är skriven av Scarlett Thomas och handlar om.... tja, på ytan ser den ut att handla om 29-åriga Alice Butler, som jobbar på ett multinationellt leksaksföretag (tänk Mattel), där hon utvecklar "deckar-utrustnings"-leksaker på temat spioneri, hemliga koder och detektivarbete för 9-12-åringar som liknar henne själv som barn - egensinniga, intelligenta, udda och lite ensamma/lillgamla. Alice bor hos sina morföräldrar efter att mamman dött och pappan gett sig ut på skattjakt, och eftersom mormor är matematiker och morfar knäcker koder som hobby växer hon upp i en väldigt intellektuell miljö där hon lär sig alla möjliga saker som kanske är lite ovanliga för barn - kryptologi/kryptoanalys, matematik och paradoxer (och dessutom en massa om läkeväxter och att konstruera korsord).

 

På en "inspirations-konferens" för PopCo blir Alice oväntat en del i en grupp som får i uppdrag att utveckla "den ultimata produkten för tonårsflickor" (leksaksföretagens minsta marknad, eftersom dessa snarare köper kläder, smink och musik för sina fickpengar). Under tiden på PopCos kursgård, en gammal internatskola i Dartmoor, börjar hon också få mystiska, krypterade meddelanden utan avsändare levererade till sitt rum. Samtidigt som vi läsare följer Alices tid på konferensen medan hon försöker lista ut vad som är vitsen med dessa meddelanden och vem som skickar dem, får vi också återblickar från hennes barndom. Varför kom hennes pappa aldrig tillbaka, och vad är egentligen lösningen på manuskriptet som hon och hennes morfar arbetade med när hon var barn?

 

Ser man på den så här är PopCo en spännande roman med en intressant huvudperson och mysterium att lösa. Det var det som drog mig till den när jag letade efter något att läsa på vägen hem från Stockholm i påskas (det, och får jag erkänna, att huvudpersonen heter Alice), men i grunden handlar den om något som tilltalar etnologen i mig något alldeles våldsamt.

 

Idéer.


Hur de påverkar oss, även om vi inte är medvetna om dem, hur de skapas, sprids och förändras. Om grupptryck, om hänsynslös marknadsföring och hur vi inte längre köper en produkt, utan just det - ideer i form av varumärken.

Scarlett Thomas vill lära sina läsare något, och det gillar jag. Det var länge sedan jag hittade så många bra citat i en bok att jag tyckte det var värt mödan att skriva ner dem, men det har jag gjort nu.

Och tänka sig, där fanns ett stycke som handlar om något jag funderat på mycket på sistone, som mamma till tre barn som dött. För jag vet ju att jag inte är ensam, tyvärr bara en i raden av föräldrar i alla tider och runt om i världen. Inte för att det egentligen är en tröstande tanke, men tänkvärd är den ändå:

 

" I remember a writer I like saying that we sometimes look at old gravestones and se records of babies that have died at sex months old, or nine months old – sometimes several in one family – and we think that these losses are somehow less painful because they happened often, and to strangers, and at some distant point in history. We think that these remote people would have ‘gotten used to it’, and that their pain would  be less than ours would be a losing a child. But in doing this, we dehumanise these people [och oss själva, skulle jag vilja tillägga]. Of course the pain is the same."
(PopCo s 349 rad 26-34)


Så är det, och det gäller även just här och nu. Vi som förlorat flera barn/graviditeter har inte mindre ont än de som förlorat en, eller än de som inte förlorat någon skulle ha om katastrofen skulle drabba deras familj. Inte har vi i och för sig automatiskt mer ont, eftersom förlust inte går att mäta, även om många tycks vilja försöka. Smärta är smärta, förlust är förlust. Det enda som betyder något är hur stor kärleken är.

/L

Kommentarer
Postat av: Anna

Jag tror inte heller att smärta och förlust går att mäta eller jämföra för den delen. Det spelar ingen roll om man upplevt den ofta eller sällan. Varje förlust är ju en egen händelse och således blir smärtan unik för just den förlusten. Så tänker jag mig att det är i alla fall.

2010-04-19 @ 21:39:38
URL: http://annasviktiga.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0