Tre fina mottaganden

Nu i veckan har jag, i brist på ett bätter uttryck, "kommit ut ur garderoben" på praktiken. Änglamammagarderoben, alltså. Det började i tisdags med att det vanliga pratet på fikat om småbarn (som alltid har varit jobbigt men som jag ändå lärt mig att hantera) kom att handla om förlossningar. Att få höra att andra skämta om att de suttit och skypat på BB fastän man inte får använda mobiler där, som om det största problemet de hade var att de inte kunde visa upp sina nyfödda för släkten inom de första timmarna efter förlossningen sved. Rejält. Lägg till ett obetänksamt skämt om hur hemskt det vore ifall mobiltelefornerna påverkade utrustningen inne på neo, och jag fick fruktansvärda minnesbilder från när Alice låg i kuvösen, när vi höll henne för första och sista gången, och från  förlossningen med Max och Eskil, när jag visste att nu våra drömmar och deras liv definitivt över.

Jag lyckades hålla tillbaka tårarna tills jag kom upp på kontoret igen, men väl där gick det inte längre. Efter en liten stund kom kollegan/chefen (på vars kontor jag sitter) in och undrade hur det var fatt, och jag lyckades hicka fram svar genom tårarna. Förklarade lite kort hur vi förlorat barnen och att det blev för mycket att höra historier från BB. Hon sa att hon ju hade märkt på mig att jag reagerat starkt vid andra tillfällen, men eftersom hon inte visste exakt varför hade hon inte sagt något. Det var jobbigt, men på det hela taget ett bra samtal. Det kändes lite lättare att prata med någon som är lite äldre, mer i mina föräldrars ålder än min egen. För som hon sa, hon har sett och upplevt lite mer och kunde därför lägga märke till mina reaktioner på ett annat sätt än kollegorna som fortfarande ganska mycket lever i sina lyckliga småbarnsbubblor.

När jag hade lyckats hämta mig gick jag in till kollegan med kartorna och berättade för henne också, så att hon skulle veta vad det berodde på om jag skulle bryta ihop igen. Hon var jättebra, sympatisk på precis rätt nivå och undrade om vi hade samtalshjälp, erbjöd sig att lyssna om jag hade det jobbigt under dagen, gav mig en kram. Och kallade mig stark. På vilket jag svarade: Tack, men det känns som att det bara finns två val - käm,pa på eller lägga sig ner och dö.

För det är ju ungefär så det känns, och det senare är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett alternativ.

Jag trodde att det skulle kännas jobbigt efter att min historia kommit ut på jobbet, men det känns faktiskt tvärtom. Att några andra där vet gör att jag minskar pressen på mig själv att låtsats som att allt är normal, att jag slipper spela teater. Men det innebär inte att jag tänker sluta försöka att inte gråta på jobbet när jag blir ledsen, bara att jag har alternativet att gå ifrån och gråta det om jag måste.

I fredags hade jag ett till samtal som var bra, med kollegan från textilavdelningen. Först pratade vi om allt möjligt, (mycket hantverk och Bäckedal eftersom det visade sig att hon gått där året innan mig och D!) och sedan kom äntligen den fråga som jag både längtat efter och fasat för sedan Alice dog, som jag gått igenom tusen svar på i mitt huvud:

Har ni barn?

Och tro fan att jag lyckades få till ett av de där bra svaren jag tänkt ut! Istället stammade jag fram ett "ja, fast nej, fast..." och fick oväntat hjälp på vägen när hon sa: "det låter som att ni har haft?". Och så är det ju, på många sätt. Då lyckades jag förklara, och möttes än en gång av precis rätt mängd sympati, och sedan pratade vi på om annat igen.

Det blev en väldigt lång lunchrast.

Så, nu vet åtminstone fyra personer att mina barn har funnits (det satt ytterligare en kollega vid lunchbordet, men han tog inte del av just det samtalet), och om det sprider sig vidare så är det ok. Folk behöver prata om att det inte alltid går som det är tänkt, vara medvetna om att vi föräldrar utan barn och våra små finns. Vi har det svårt nog ändå, utan att behöva känna oss stigmatiserade i vår vardag, därför att vi inte pratar om döden i vår kultur.

Och ju fler som pratar om det, ju fler historier som sprids, desto mer ökar kunskapen om vad som kan gå fel, och då kanske fler gravida reagerar i god tid om något känns galet, lär sig mer, kräver extra undersökningar, och slipper se sina barn dö. Och kanske kan det få folk att stödja forskningen mer också, om de får veta att de känner någon som drabbats av perinatal död, eller plötslig spädbarnsdöd. Då kan vi få känna att våra tragedier, och våra älskade barn får bidra till något gott trots allt.

Drömma kan man alltid!

/L





Kommentarer
Postat av: Tildas mamma

Vad glad jag blev av att läsa det här :-) Du verkar ha bra människor runt omkring dig, som klarar av att höra sanningen. Ofta kanske vi tror att omgivningen ska ha väldigt svårt att ta emot sanningen om vi väljer att berätta och att det bara ska bli jobbigt för alla parter, men ofta är det ju istället så att det känns skönt efteråt att ha fått berätta. Och jag tror också att de allra flesta, åtminstone de som hanterade situationen "bra", känner sig hedrade över att ha fått veta vad som hänt dig och din familj. Du har ju valt att dela med dig till dem, och det känns nog positivt för dem.



Jag känner mycket väl igen mig i detta att det känns rätt skönt att de på jobbet vet. Pressen att hela tiden verka normal lättar en aning. De första månaderna efter att Tilda dött kände jag mig onormal, på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Det var som att jag ibland befann mig i en annan verklighet än alla andra, som obekymrat levde sina liv, medan jag ofta gled iväg i tankarna och kände mig som en utomjording. Jag vill inte heller gråta på jobbet, men det har funnits stunder då jag har blivit rörd till tårar och då är det skönt att veta att alla nog förstår vad det handlar om. Det gör att jag inte känner mig lika "onormal".

Du har helt rätt i att vi behöver prata om döden och kanske framför allt om att även barn faktiskt kan dö, att det faktiskt händer. Våra barn är inte läskiga eller bortglömda bara för att de inte finns hos oss längre, det tycker jag är viktigt att visa. Jag pratar lika gärna om hur graviditeten med Tilda var som jag pratar om graviditeten med hennes storasyster, delvis just för att visa att hon är lika viktig för oss som hennes levande syster. Och nästan alla som vi känner har sagt att de tycker att det är bra att vi pratar om Tilda och det som hänt, för det hjälper dem också.

Du är stark, Lina. Om du sedan är stark för att du måste, eller om det beror på något annat, det spelar inte så stor roll. Resultatet blir ju detsamma, så sträck på dig när någon tycker att du är stark. Jag tänker ibland att det senaste året har visat att jag är kapabel att hantera en kris på ett konstruktivt sätt och det känns som en styrka som jag tror att jag kommer att ha nytta av i fortsättningen.



Kram / Tildas mamma

2010-06-14 @ 16:05:06
URL: http://tildasmamma.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0