livetefteralice

Jag har fått en del kommentarer (både på bloggen och i världen utanför) om mitt senaste inlägg, så de senaste dagarna har jag gått och funderat på vad det egentligen var jag ville säga, och vilket intryck jag verkar ha gett med det jag skrev. Så går det när man inte tänker efter innan man klickar på "spara & publicera"-knappen...

Det var inte sympati jag var ute efter (även om den som alltid är välkommen!), och inte heller menade jag att framstå som att jag är hård mot mig själv och tycker att mitt liv bara bestått av motgångar, eller att motgångar är allt jag förtjänar.

Så är det helt enkelt inte. Jag har lärt mig något av de perioder i mitt liv då jag gav mig själv de där etiketterna, och inte ens de svartaste stunderna har tagit över helt. Det har alltid funnits ljusglimtar i mörkret.

Att ha varit mobbad är jag tyvärr inte ensam om, varken i min vänkrets eller i samhället i stort. Jag kommer alltid att bära med mig minnen från den tiden, men också det jag lärt mig: hur viktigt det är att acceptera människor som individer, att alltid försöka se det fina och unika i dem, att ord kan göra så många gånger ondare än fysisk skada.

Samma sak med de deprimerade perioderna jag hade i gymnasiet och några år därefter: det är många som mår dåligt under de åren av sitt liv men överlever och fortsätter utvecklas till fullt fungerande delar av samhället. Och att jag blev deprimerad hade sina naturliga förklaringar. Jag fick för första gången tillfälle att verkligen bearbeta mobbningen jag utsattes för när jag flyttade hemifrån på egen hand för att gå i gymnasiet på annan ort. Det var första gången jag till vardags fick lov att klara mig själv, utan det stöd som gjorde att jag ändå klarade av grundskolan så pass bra som jag gjorde: mina föräldrar. Allt var nytt, på både gott och ont och jag var i den åldern då de flesta kämpar hårt med att fundera ut sin egen identitet. Inte undra på att det blev för mycket känslor!

Samtidigt var det under perioden då jag mådde som sämst som jag träffade några av mina allra äldsta och bästa vänner. Och träffade D, som skulle bli min man och mina barns far.

Så de positiva minnena av "de deprimerade åren" är mycket starkare än de negativa, och de lärde mig vad mitt absoluta känslomässiga bottenläge är. Allt annat, hur jobbigt det än är, är bättre än att vilja dö. Det finns alltid något, eller någon att leva för. I mitt fall finns det många "någon" att leva för.

Att ha förlorat Alice, Eskil och Max innan vi fick chansen att lära känna dem, och de chansen att växa upp, kommer alltid att göra ont. Det får jag kämpa med resten av mitt liv, men det ÄR inte mitt liv.

Mitt liv är sammanfogat av samma bitar som många andras: jag vill plugga färdigt och sedan jobba, jag har en fantastisk annan människa att dela resten av mitt liv med, jag har en katt som förgyller mina dagar med sina upptåg, jag skriver, jag syr, jag skapar.

Jag lagar mat och njuter av lukten av nybakade kakor eller av att ha lyckats med ett nytt recpet.


Jag promenerar och tittar på de vackra träden och husen jag går förbi, drömmer om ett eget hus.


Jag har fantastiska vänner, föräldrar, syster, svärföräldrar, svägerska och svåger med respektive som jag hoppas kunna träffa oftare efter flytten norröver.

Och jag kämpar med en barnlängtan som är lika stark nu som den varit de senaste tio åren, men jag vet att på något sätt kommer vår familj att bli större en dag. Alice, Eskil och Max blir storasyskon, vi blir ännu stoltare föräldrar. 

Och fram till dess kommer jag att klara mig bra!

/L