livetefteralice

Jag har så mycket tankar och känslor som snurrar runt varandra i sinnet att jag har svårt att reda ut dem, men i fredags kändes det som att jag fick hjälp att komma en liten bit på vägen i rätt riktning.

Det var mitt första besök hos kuratorn på egen hand, och även om det var jobbigt så mådde jag mycket bättre efteråt. Bara att ensam gå genom sjukhusets entré, längst korridorerna och sitta i väntrummet på kvinnokliniken var jobbigt, men som tur var såg jag inga gravida eller bebisar. Att inte ha David att hålla i handen när jag befann mig på platsen där alla hemska minnen av Max och Eskils sista tio dagar uppstod gjorde att jag kände mig liten och svag, men när jag sedan lämnade sjukhusområdet igen kände jag mig stark för att jag hade klarat av det alldeles själv.

Kuratorn och jag pratade om många saker, men de kanske viktigaste var att jag fick uttrycka de stora känslorna som jag brottas med varje dag:

Avundsjukan. På de som har levande barn och de som fortfarande väntar barn. Det är så svårt att se lyckliga familjer på stan och i mataffären, för att inte tala om alla som lägger upp bilder på sina barn som presentation på Facebook och alla statusuppdateringar som handlar om graviditet och barn (och det är många!). Ju bättre jag känner föräldrarna desto lättare kan jag försöka ignorera det och glädjas med dem istället, men enkelt är det inte! Jag tycker inte om den mörka sidan som avundsjukan lockar fram i mig, impulserna att springa fram till föräldrar som ger mig intrycket att de inte förstår vilken gåva de har fått: barn som lever! De som pratar i mobilen när dottern vill visa något, höjer rösten i mataffären, röker i närheten av barnvagnen, klagar på småsaker. Jag vill tvinga dem att förstå att eftersom massor av små barn dör varje år måste de behandla sina döttrar och söner som de mirakel de är, alltid sätta deras bästa först. Jag vill stjäla deras barn och ta med dem hem till oss.

Den biologiska klockan. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter levande barn, lika mycket som jag längtar efter mina döda och vill ha dem tillbaka. Min biologiska klocka tickar inte, den skriker. Jag har velat ha en egen familj så länge jag kan minnas och drömt om barn sedan tonåren. Jag skulle bli en ganska ung mamma, innan jag fyllt 25, hade jag bestämt. Men min 24-års dag kom och gick och jag började känna mig lite stressad. 25, 26 och 27 också, men sedan bestämde vi oss för att försöka bli gravida och Alice kom till. När jag fyllde 28 skulle jag ha fått världens finaste födelsedagspresent i vår förstfödda dotter, men vi ju hann aldrig dit. Snart blev jag ju gravid igen med hoppet och glädjens Eskil och Max, och jag har aldrig känt mig så speciell som under månaderna med dem i magen. Den som inte väntat tvillingar kan nog ha svårt att förställa sig den känslan, men ni andra vet nog vad jag menar. När också pojkarna dog i förtid hade vi alltså förlorat tre barn på mindre än ett år, och min barnlängtan var och är fortfarande lika stark som när jag var 20. Inte kunde jag förställa mig då, året då jag träffade och blev förälskad i D, att jag skulle sitta här året jag ska fylla 29, med en tom famn trots att jag fött tre barn.

Varje dag får jag upprepa för mig själv som ett mantra: jag är inte gammal, det finns gott om tid att vänta och få ett levande barn efter att jag pluggat färdigt. Och det finns andra möjligheter att utöka familjen. Men jag är fortfarande stressad och jag känner mig inte ung! Jag känner mig gammal, äldre än någon annan jag känner. Att tvingas se sina barn dö åldrar en förälder, även om det inte syns på utsidan. Så det är möjligt att jag fortfarande är ung, men jag borde ha vitt hår.

Att känna mig defekt. Det går inte så bra att acceptera min diagnos som jag trodde att det skulle. Alice, Max och Eskils förtidiga födsel berodde på min cervixinsufficiens, eller försvagad livmoderhals, som man säger på svenska. På engelska heter det cervical incompetence.

Inkompetent, otillräcklig, defekt.

Passar ganska bra på hur jag ser på min kropp och det faktum att den misslyckats med att bära mina och Ds barn tillräckligt länge för att de skulle kunna överleva. Det ska ju vara så lätt! Jag hade EN uppgift som gravid: att behålla barnen inom mig i ca 9 månader och att ta hand om mig själv (och därigenom dem, genom att äta nyttigt och så vidare) under tiden. Det ska inte vara svårt. Jobbigt, visst. Jag blev klumpig, hade ont i ryggen, svårt att sova, illamående, var ovanligt kissnödig och hade krånglande matsmältning under båda graviditeterna, men det var inte SVÅRT. Det känns som att alla de där andra blivande mammorna och/eller lyckade mammorna bara behövde bestämma sig för att de VILLE ha barn, och sen gick allt som på räls. Enligt planerna, kurvorna och böckerna. De behövde inte oroa sig för att beställa barnvagn innan v 20 och köpa på sig en massa  bebiskläder som sedan bara kommer att  ligga i lådor och vara smärtsamma påminnelser om krossade drömmar. De får inga magsmärtor, blödningar, och läckande fostervatten i andra trimestern, inget sängliggande, ingen medicinering, ambulansfärd eller mardrömsförlossningar. Inga döda barn. Och inte ens MED cerclage är det garanterat att vi får ett friskt, levande barn om vi orkar försöka igen. Det är visserligen en ganska stor chans, 80-90 % ungefär, men jag litar inte på statistiken längre. Jag finner ingen tröst i den. Kan det gå åt helvete för oss igen, då gör det det. Blixten har redan slagit ner två gånger i vår familj.

Så jag slåss med avundsjukan, klockan och skuldkänslorna över att jag inte helt är skapt som jag borde vara. Varje dag. Jag har svårt att få ner det i skrift, just därför att det är så många och starka känslor och tankar på en gång. Och det är anledningen till att jag inte skriver här så ofta som jag vill och borde.

/L