livetefteralice

VARNING! Det här inlägget kan upplevas som väldigt pessimistiskt, och jag vill inte ta ifrån någon annan (speciellt inte andra föräldrar i min situation) deras tro om den är till tröst. Läs alltså inte detta om du tycker att det är jobbigt att jag ifrågasätter tron på återföreningar efter döden.



Nå.
Det här har jag tänkt väldigt mycket sedan Alice dog, och svaret är väl att jag inte har någon.
Alla de förklaringar om döden och vad som händer efteråt, eventuell återuppståndelse/återfödelse eller livet efter detta som jag har läst, får mig bara att tro ännu mindre.

För hur skulle det gå till? Om Alice, Eskil och Max väntar på mig och sin far någonstans på ett annat plan så lider de ju. De kunde ju inte ens andas själva när de dog, än mindre äta, gå eller prata. Och om de kommer tillbaka efter "den yttersta domen"  - samma sak. Teologerna har debatterat den här frågan i hundratals år utan att hitta svar, en tanke är att när någon kommer till "himlen" så får man tillbaka den kropp man hade när man var som friskast och lyckligast. Det funkar ju om jag tänker mig gamla och sjuka vuxna, men barnen då (för jag VÄGRAR fullständigt att acceptera den idiotiska idén att barn skulle kunna hamna i "helvetet" bara för att de inte är döpta)? Skulle mina åldras tills de blir småbarn istället för spädbarn? Då kan de ju leka med de andra barnen och deras vuxna släktingar kan ta hand om dem, så som många har beskrivit "himlen" för våra små. Men då är de ju inte min Alice, min Eskil och min Max längre. Förutsatt att jag kom till samma ställe när jag dog, så skulle jag kanske inte ens känna igen dem, och tvärtom. Om jag inte ser ut som jag gjorde när de levde, och inte de heller, vad händer då?

Det är det här som är problemet. Jag varken kan eller vill släppa mitt logiska tänkande, och inte ens när jag försöker hitta lösningar på alla de hål som finns i de religiösa ideerna om döden och eftervärlden så håller de. Min hjärna fungerar inte på det sättet att jag kan acceptera fina ideer som inte är logiska, hur mycket jag än skulle vilja bli tröstad av dem.

Jag trodde på reinkarnation ganska länge. Varje gång jag snabbt fick en riktigt bra kontakt med en ny människa tänkte jag att vi kanske hade kännt varandra i ett annat liv. Det finns en fantasy-serie som har det här som grund-idé: "Deverry"-böckerna av Katharine Kerr. Hon har byggt upp en hel värld och ett magiskt system runt
tanken att vi får nya kroppar och lever nya liv när vi dör, och hur de ser ut beror på vilka vi var och vad vi gjorde i det föregående. Onda handlingar måste sonas, goda belönas. Och jag älskar verkligen den tanken, att det finns någon sorts kosmisk rättvisa som alltid vinner.

Fast det kan jag ju inte heller tro på längre. För då måste jag acceptera att barnen förtjänade att dö, eller att jag och/eller D förtjänade att de dog för att vi gjort något fruktansvärt i våra respektive förra liv. Och det kan jag ju inte. Barnen hade blivit bra människor. D och jag är bra människor.

Och då är jag tillbara på ruta ett igen. Jag önskar att jag kunde tro att jag en gång fick träffa barnen igen, och andra älskade släktingar och vänner när den dagen kommer och jag själv dör. Men det gör jag inte. Döden är slutet. Medvetandet slocknar, allt blir svart. De som dött före oss lever bara kvar i våra minnen och känslor, och i de saker och platser som får oss att tänka på dem. De finns kvar så länge vi tänker på dem och pratar om dem.

Den enda tanke jag har hört som tröstar mig lite är en som Eva Dahlgren pratade om i sitt sommarprogram förra året. Den gick ut på att antalet atomer i universum är konstant, och att allt som dör alltså uppgår i allt som lever. Det kan jag gå med på. På så vis finns barnen alltid med mig, eftersom jag och allting runtomkring mig är gjort av atomer. Därför spelar det ingen roll om jag väljer att se det som att de är närmast mig när jag är här hemma, eller på kyrkogården, eller på sjukhuset i Kalmar. Eller någon helt annanstans.

De är överallt och ingenstans samtidigt.

/L