En till punkt på listan...
Mor/farföräldrar med sina barnbarn, eller som bär på presenter till barnbarnen. Gissa hur lätt det är att undvika i den begynnande julruschen?
Att mina föräldrar och svärföräldrar (och för den delen mina och Ds syskon) inte får uppleva sin första jul med första barnbarnet (syskonbarnet) det här året gör f.r.u.k.t.a.n.s.v.ä.r.t. ont.
Så:
Barnvagnar
Små barn
Gravida magar (om de inte sitter på någon jag känner)
Barnkläder
Mammakläder
Barnleksaker
Mor- och farföräldrar.
Listan börjar bli så lång att det snart är omöjligt att gömma sig, jag tror jag måste börja ta den berömda tjuren vid de berömda hornen och utsätta mig för det som gör ont i stället. Till en viss gräns, jag tror knappast att det skulle vara bra för mig att börja titta på och köpa barnsaker, kläder och mammakläder till nästa graviditet i förtid. SÅ modig eller så dum är jag inte. Men det är kanske dax att försöka att inte stirra ner i marken då och då när jag möter barnvagnar. Det kan jag kanske klara av.
Jag förstår så väl vad du menar. Det är mycket som påminner om det som du har förlorat och påminnelserna finns överallt runt omkring. Men jag tänker att det kanske vore konstigt om det var tvärtom - om ingenting påminde om förlusten och det som borde ha varit.
Sedan Tilda dog har jag tänkt många gånger att en del av detta att vara "stark" är att ta mod till sig och göra de där sakerna som man tror kan bli jobbigt. För oss var det sådant som att gå till dagis någon dag efter att Tilda dött och möta personalen och de andra föräldrarna, att komma på stormötet (vårt dagis är ett föräldrakooperativ), vara med på midsommarfirandet, försöka fira vår första bröllopsdag m m. Det är inte alltid lätt, men det känns oftast bättre när det är gjort. Och bemötandet som vi fick i de situationerna hjälpte oss att förstå att Tildas död berörde så många fler än bara oss, och det var till en liten tröst. Om vi hade isolerat oss hade vi inte fått veta det eller sett de andras tårar.
Barnvagnarna, magarna och småbarnen kommer alltid att finnas runt omkring. Det finns ju ingen möjlighet att fly från dem. Jag tror att du gör helt rätt som tar tjuren vid hornen och samlar mod för att se på dem. Kanske kan det leda till att det slutar vara riktigt så jobbigt att befinna sig mitt bland allt det som påminner.
Dessutom hoppas jag att du också kommer att vara en av dem som går där med en växande mage om ett tag. Tids nog tror jag att barnvagnar, mammakläder, barnkläder m m kommer att bli ett positivt och glädjande inslag i ditt liv igen, även om det måste få ta ett tag.
Kram, Tildas mamma
Jag har varit i dina skor och jag har haft dina tankar. När varje gravid, varje barnvagn, varje sak som hör till ett barn gör så ont och gör en så ledsen. att det är jul och "man ska vara glad" gör späder ju på det hela ytterligare. Jag lider med dig. Och det jävliga är att hur ont detta än gör, så är det ngt man bara måste gå igenom för att orka komma ut hel på andra sidan igen..men det tar tid. Jag tycker jul ofta är väldigt jobbigt när jag tänker tillbaka på julen 2001 och hur jag satt där utan mage, utan bebis, utan framtidstro..Stor kram
