livetefteralice

Ganska snart efter att vi flyttade in fick D och jag ett tackbrev från Kalmar Läns Museum, för att vi lämnat en gåva till deras samlingar. Brevet står just nu i bokhyllan, men ska hamna i barnens minneslåda så småningom.

Det var nämligen det här som var gåvan, Alices säng:



Här är texten som jag skrev till museet:

"Barnsäng (korg med handtag, underrede med fyra ben på hjul, madrass med gult överdragstyg).

Jag vet inget om hur gammal den är, var den är tillverkad eller vem som har använt den innan vi köpte den. När vi väntade vårt första barn och såg den på Stadsmissionens second-handbutik på Wismarsvägen i Berga industriområde var den fylld med gosedjur, och vi tyckte att den var så fin! Vi gick och frågade personalen om den var till salu, och det var den. Den tömdes på nallar m.m, vi köpte den (för ca 50 kr tror jag) och fraktade hem den genom att lägga korgen och underredet + madrassen på varsin cykel och gå hem till Norrliden. Sedan stod den i det lilla rummet i lägenheten som fungerade som arbetsrum/syrum och var tänkt att bli barnkammare. Senare inköp av barnkläder och andra bebissaker fick ligga i den allteftersom de införskaffades.

Vår dotter Alice [vårt efternamn] föddes på universitetssjukhuset i Linköping på eftermiddagen den 26 juni 2009, i graviditetsvecka 24. Hon var 38 cm lång, vägde 770 gram, och dog senare samma dag. När vi kom hem från sjukhuset ställde vi undan sängen i förrådet, och där har den stått sedan dess. Nu när vi flyttar till Uppsala, och efter att ha förlorat ytterligare två barn under tiden här i Kalmar, tvillingarna Eskil och Max som föddes den 10 mars 2010 (i graviditetsvecka 20), så vill vi inte längre ha sängen kvar eftersom den bär på så många sorgliga minnen. Under min praktik på Länsmuseet (24 maj -30 juli 2010) fick jag därför idén att fråga [föremålsansvariga chefen] om museet skulle vara intresserade av sängen, eftersom den så vitt jag vet är av en modell som är ganska ovanlig nuförtiden, och har koppling till Kalmar genom att den troligen använts här tidigare, är köpt i stan och var tänkt till vår dotter, som folkbokfördes i Två Systrars församling.

Mvh, Lina [vårt efternamn]

Kalmar den 9 augusti 2010.

Sängen är en gåva från:

D[...] och Lina [vårt efternamn],

[vår gamla adress]."


Vi tänkte först ge tillbaks den till second hand affären där vi köpte den, men så kom jag på att det vore fint att fråga om museet ville ha den. Egentligen trodde jag väl inte att de skulle ta emot den, men min handledare tyckte att den var intressant och skulle försöka gräva lite i vilken ålder den kan ha, osv. Det fina med det här, är att eftersom både Alice, Eskil och Maxs namn nämns i gåvobrevet jag skrev, så finns de där för all framtid (eller tills museet av någon anledning ser sig tvunget att gallra ut den ur samlingarna) i just den accessionskatalog (dvs listor över alla museets föremål) och den databas som deras mamma jobbade med när hon var praktikant på museet. Och i datasystemet kan deras namn dessutom bli sökbara som "brukare" (Alice) och "person, plats eller historisk händelse med anknytning till föremålet" (Eskil och Max). Om informationen i databasen dessutom någon gång läggs ut på internet, så kan vem som helst söka efter deras namn, och få en liten del av deras historia genom det som jag har skrivit om sängen.

På mitt eget vis, åtminstone så som jag själv ser det, har jag fått chansen att göra mina barns namn odödliga, och förvandla ett sorgligt minne av dem till ett, fortfarande sorgligt, men fint och extra betydelsefullt.

/L