livetefteralice

Nyss var jag inne på pytteliten.net och surfade runt, mest för att det är den enda butik som har barn-relaterade saker som jag klarar av att titta på utan att börja gråta eller få ångest.

Pytteliten säljer kläder och andra saker till prematurbarn och drivs av Emmy, som själv fick tvillingar i vecka 23+5. Hennes flickor klarade sig tack och lov, och nu hjälper deras mamma andra föräldrar (både de som fått behålla sina små och de som förlorat dem) genom att ha ett community och en webbutik.

För några månader sedan fick jag ett mail från Emmy där hon berättade att hon läst min blogg och undrade om jag och D kunde tänka oss att dela med oss av Eskil och Maxs små fotavtryck till en affisch som hon höll på att göra.
Det ville vi så klart, och på Emmys förfrågan skickade vi senare även Alices avtryck.

Nu är affischen klar, och finns till försäljning i pyttelitens butik. Jag tittade på den nyss, så därför sitter jag nu här framför datorn med tårar i ögonen. Av glädje, därför att det blev så vackert, och för att jag får sprida våra älsklingars historia till nya människor. För att de får finnas med, räknas till dessa andra prematurbarn som överlevde, och för att vi kan hjälpa andra föräldrar genom att bidra till insamlingen för Prematurbandet.
Och av saknad såklart, därför att fotavtrycken är sådana påtagliga bevis på att barnen inte är här hos oss, som de borde vara.



Jag ska köpa en och sätta upp här hemma, och jag hoppas att den en dag kan få hänga över Minis säng så att vi kan visa hen de små små avtrycken från storasyster och storebröders fötter.


/L