Min dotter och Michael Jackson

Jag nämnde ju kopplingen mellan dagarna då alla inblandade kämpade för Alices liv här i Kalmar och sedan i Linköping, och Michael Jacksons död.

Det första jag hörde om att MJ dött var när ambulansen körde ut från Länssjukhuset. Sjuksköterskan Maria och läkaren Marie pratade med varandra och mig om att de hört nyheten, men ännu visste ingen så mycket om omständigheterna.

En tid senare, när D och jag hade kommit hem till lägenheten igen, så stod jag och diskade. För att slippa undan tystnaden spelade jag "HIStory" på min lilla stereo i köket. De första låtarna gick bra, men så började "She's out of my life". Och jag bröt ihop fullständigt, trillade i en liten hög på golvet och kröp ihop i fosterställning. Jag grät som ett barn, höglljutt och hulkande, men det tog flera minuter innan jag lyckades få ur mig några ord till D, som kom springande och höll om mig. Jag bara låg där, med tårarna sprutande och en enorm svart klump i bröstet. Det gjorde så ont! Jag var arg och ville banka med nävarna i golvet och skrika för full hals, men väluppfostrad som jag är gjorde jag naturligtvis inte det, jag bara grät istället. Till slut fick jag fram: ”mitt barn!” och ”det är lyckliga föräldrar överallt, men vi är så olyckliga”, och ungefär det vanliga om hur orättvist det är och hur arg jag är. D drog mig upp på fötter så småningom, men det tog mig jättelång tid att sluta gråta. Bakom en hulkning verkade det bara finnas en till, i all oändlighet. Det kändes som att jag alltid skulle må så som jag gjorde just då, och det tror jag att jag sa också.

När jag har mina allra svartaste stunder mår jag fortfarande så där, även om jag med tiden har vant mig vid smärtan. Och jag kan fortfarande inte lyssna på "She's Out of My Life" utan att börja gråta.


"She's Out Of My Life"

[1st Verse]
She's Out Of My Life
She's Out Of My Life
And I Don't Know Whether To Laugh Or Cry
I Don't Know Whether To Live Or Die
And It Cuts Like A Knife
She's Out Of My Life


[Bridge]
So I've Learned That Love's Not Possession
And I've Learned That Love Won't Wait
Now I've Learned That Love Needs Expression
But I Learned Too Late

Och nu, ett år efter att "The King of Pop" dog, kan jag knappt lyssna på radio, se på tv eller koppla upp mig mot internet utan att någon påminner mig om att han dog den 25 juni 2009. Det är ju möjligt att det minskar med åren, men jag misstänker att det kommer vara likadant den sista veckan i juni varje år: så fort det börjar pratas om att hans dödsdag närmar sig så blir jag påmind om att Alices också gör det.

Min dotter och Michael Jackson. Två barn som dog före sina föräldrar, två älskade människor som alltid kommer att vara saknade, och som gör de sista dagarna i juni till sorgens tid.

/L  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0