livetefteralice

Jag har fått en del kommentarer om att det var modigt av mig att klippa av mig håret. Jag gick ju från en ganska "snäll" frisyr till en väldigt kort (även om jag har haft "pojkklippt" hår i flera år förut var det aldrig så kort som nu), och det kanske anses vara något som kräver mod.

Själv tänker jag så här:

1. Det är bara hår, alltså växer det ut igen.

2. Antagligen behövde jag bryta med hur jag såg ut när jag kom hit, och med det lockiga hår som påminde mig om graviditeten med Eskil och Max.

3. Det är mig egentligen fullständigt likgiltigt hur andra människor tolkar mitt utseende.

Och med det där sista menar jag inte att framstå som överlägsen eller så. Inte heller menar jag att jag inte tycker att det har varit kul att få komplimanger om hur snyggt det blev, för det gör jag ju.

Jag menar bara att jag innan barnens födelse och död oroade mig onödigt mycket för hur andra såg på mig, hur de tolkade mitt utseende och mitt sätt att vara, blev nojjig av att umgås i nya sammanhang och alltid var lite rädd för att ingen skulle tycka om mig.

Det har förändrats av det jag gått igenom det senaste året. Jag har kommit fran till att jag är som jag är och passar det inte får det vara. Ingenting är lika skrämmande som att förlora tre barn (utom tanken på att förlora deras far eller andra familjemedlemmar), och ingenting som någon utomstående kan säga eller göra kan på något vis komma i närheten av att göra lika ont eller vara lika betydelsefullt.

Jag har väl på sätt och vis hittat mig själv, uppnått den där självinsikten som det skrivs och prats så mycket om i media.

Andra saker har också förändrats av vår förlust, saker som jag, liksom min tidigare utseendefixering (grundad i att jag blev mobbad som barn), upplevde som grundläggande delar av min personlighet.

Jag är inte mörkrädd längre. Fortfarande kan jag bli nervös för vem som kan befinna sig i mörkret, och det är väl en ganska hälsosam överlevnadsinstinkt. Men min hjärna hittar inte lägre på monster i mörkret, spöken och mardrömmar som jag läst om eller sett på tv. För ingenting som finns i fantasin kan vara värre än verkligheten.

Mindre rädd för smärta har jag också blivit, och jag klagar väldigt mycket mindre över den smärta jag faktiskt råkar ut för. Förr var jag hon som gnällde över att behöva gå längre än ett par hundra meter, hatade att träna och gnällde över småskador. För att inte tala om hur jag hatade nålar! Idag slår jag på vår nyinköpta sandsäck tills knogarna blir illröda, och tvingar mig att cykla fortare, göra fler armhövningar fast varenda muskel skriker åt mig, och har ständigt dåligt samvete över att jag inte lyckas övervinna min lathet och träna oftare. Och när jag får ont, då grimascherar jag och fortsätter med det jag skulle göra ändå. Och jag biter ihop och andas djupa andetag när nålen sticker mig i fingret eller armen, kämpar för att inte drabbas av panik istället för att låta den ta över.

Det som är viktigt i livet är det enda som räknas. David, min övriga familj, mina vänner (och Tösen, såklart) är det och dem som betyder något. Jag har blivit en bättre, tryggare människa mitt i eländet och trots att jag på vissa sätt är mer skör än någonsin tidigare. Nu när jag bär med mig sorg som aldrig försvinner.

/L