Fler svar, fler frågor

Det var inte bara en diagnos på varför barnen föddes och dog för tidigt vi fick efter besöket på sjukhuset förra veckan (även om vi fortfarande väntar på svar om blodprovet för APS som jag tog då), utan också några av svaren på vilken typ av tvillinggraviditet det var.

På frågan om Eskil och Max var två- eller enäggstvillingar lär vi tyvärr aldrig få något säkert svar, eftersom det bestäms via blodprover som skulle ha tagits vid födseln. Eftersom vi inte kom ihåg att be om sådana prover, och det från sjukvårdens sida inte anses "medicinskt relevant" att veta, togs de alltså aldrig. Det gör mig ganska nervös inför framtiden eftersom det är ärftligt att få tvåäggstvillingar, och dessutom ökar chansen att vi vid en eventuell framtida graviditet skulle få tvillingar igen ytterligare med min ålder och det faktum att jag redan fött barn.

Men, eftersom moderkakorna (de hade varsin) och fosterhinnorna (de hade fyra) skickades på analys, och de var två pojkar kan vi i alla fall alltså vara säkra på att de var dichoriala och diamniotiska, d.vs., den sortens tvillinggraviditet som anses vara minst riskfylld.

Och det är både positivt och negativt samtidigt. Positivt eftersom det betyder att läkarna (när de sökte svar på vad det var som hände) inte fokuserade på att Eskil och Max var tvillingar, utan att de föddes så tidigt att de aldrig had en chans att överleva. Hade det varit en av de mer riskfyllda typerna av graviditeter med tvillingar hade jag förmodligen suttit här i dag utan svar på varför Alice föddes och dog för tidigt, och pojkarnas död hade förklarats med att graviditeten varit väldigt riskfylld från början.

Det negativa, och det som ger mig skuldkänslor jag vet att jag inte borde ha men inte alltid kan mota bort, är att om Alices död hade fått en annan diagnos (hittills har den ju förklarats med att hennes moderkaka lossnade) och jag ett cerclage insatt, då hade vi kanske varit i vecka 27 med Eskil och Max nu. Och deras överlevnadschanser om de fötts nu hade varit över 95 %. 

Jag försöker verkligen att inte tänka på det, att mina söner måste dö för att jag skulle få ett svar på varför också deras syster togs ifrån oss i förtid. Istället vill jag, som jag gjorde efter Alice, fokusera på det fina och vackra med deras korta liv, och att deras död kanske kan bidra till att andra barn får överleva, genom att deras och mina journaler kanske en dag kan komma forskningen till nytta.

Och fastän det också gör ont, så tänker jag på att alla mina barn var välutvecklade och friska för sin storlek. Jag fastnar i såna fakta när jag läser i Max och Eskils papper: deras längd och vikt och deras små hand och fotavtryck.

Max var 16 cm lång och vägde 320 gram, Eskil var 15,5 cm och vägde 210 gram. Våra små kämpar. Våra efterlängtade och för alltid älskade och saknade söner.

/L




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0