livetefteralice

Efter att vi kom hem från sjukhuset där Eskil och Max föddes och dog har jag fortsatt att läsa bloggar och artiklar om andra föräldrar som förlorat barn i olika stadier av graviditeten. Jag har letat efter diagnoser och skrivit en lista på sådant som gjort att alla dessa barn föddes alldeles för tidigt, letat likheter med det som hände våra barn.

Denna lista hade jag med mig när vi var på återbesöket hos vår läkare igår, hon som både diagnostiserade tvillingarna i vecka 12 och som hade jour då vi kom in på sjukhuset i Kalmar efter att jag började läcka fostervatten på morgonen den 1:a mars. Hon berättade om vad analysen av fosterhinnorna och moderkakorna visade och om pojkarnas obduktioner, vi fick läsa protokollen och ska få kopior senare.

Precis som med Alice var det inget som stack ut i undersökningarna, inte heller i de prover som togs på mig när jag var inlagd. Max och Eskil var två små välbildade pojkar, normalstora för den vecka de var i.

Vi gick igenom min lista och de tidigare journalerna som fanns på datorn, och jag fick ta ett ytterligare blodprov för att kolla om jag har Hughes APS. Det provet hade inte tagits tidigare, och jag ville i vilket fall som helst kunna utesluta det, eftersom jag läst att den sjukdomen kan vara orsak till missfall i upp till en femtedel av alla fall. Hughes APS är en blodsjukdom som jag stötte på i en Det Bästa-artikel när vi var hemma i Bjurs över påsk, väldigt vanlig men ändå okänd för de flesta. Dr. A-M höll med oss om att det var vettigt att ta ett prov, men när det gällde orskaken till att mina graviditeter har avslutats i förväg hade hon en annan teori (som vi också funderat på, eftersom jag trots att det skilde en månad mellan hur långt gången jag var vid Alices och vid Max och Eskils födelse, var ungefär lika stor om magen).

Det är livmodertappen. Doktorn ville prata med sina kollegor och sedan skriva in en rekommendation i min journal att jag ska få ett cerclage vid en ev. nästa graviditet. Livmodertappen fungerar ju som en sorts "lås", som håller livmodern stängd fram till att barnet är färdigutvecklad och förlossningen sätter igång, och utan den avbryts graviditeten i förväg. Ett cerclage är ett konstgjort lås, som träs genom slemhinnorna runt tappen och dras åt. Förhoppningsvis gör det att den gravida kan gå hela tiden ut, eller i alla fall längre in i den tredje trimestern än vad jag gjorde med Alice. Men detta är frågor för framtiden.

Jag har dubbla känslor runt det här beskedet. Naturligtvis känns det så väldigt skönt att ha fått ett svar, för detta betyder att vi nu också tror oss veta vad som hände när Alice föddes. Både gångerna fick jag först ont i magen därför att tappen upplöstes och jag öppnades, följt av blödning och vattenavgång. Det är jobbigt att känna att det är något fel på min kropp, men jag tror att jag kommer att kunna acceptera det så småningom. Det var ju inte något jag gjort eller inte gjort som ledde till att vi förlorade våra barn, det var inte mitt fel och inte heller något som jag hade kunnat göra något åt.

Och nu finns det en plan. Eller egentligen två planer, men det är som sagt frågor för framtiden. Nu ska vi koncentera oss på nuet, och sedan flytten till Uppsala.

Men jag är på något vis glad och lättad idag. Det ska firas med hembakta ckokladkakor (Double Chocolate Chip) och mitt finaste te, en promenad för att plocka upp några paket som har kommit, och god middag i form av tjälknöl och potatisgratäng! 

/L