livetefteralice

Jag skrevs ut i torsdags, efter 10 dagar på sjukhuset. Svärfar var kvar och tog hand om oss tills lördag morgon, och nu börjar vi väl få till något slags vardag igen.

Vi sover, äter, ser på tv och kramas mycket. Jag läker sakta men säkert i kroppen. Och vi har återigen en väldigt gosig katt som vill vara med oss helst dygnet runt. Det är så härligt, för Tösen var en av de två saker jag saknade allra mest med att ligga på sjukhus. I går kväll när jag satt i soffan med D och grät kom hon och lade sig i mitt knä, som om hon ville vara med och trösta mig...

Det andra jag saknade, och som jag fortfarande tampas med sviterna av, var att få röra mig som jag ville. Jag hade nämligen först strikt sängläge i fyra dagar, vilket innebar att jag inte ens fick sitta upp för att äta eller gå upp ur sängen för att gå till badrummet själv. Mina muskler tappade styrka väldigt fort, och jag hade i princip ont i hela kroppen från och med det andra dygnet. Min matsmältning (förlåt ni känsliga läsare...) som redan hade svårt att fungera, saktade ner till snigelfart, så förutom muskelsmärtor hade jag nästan konstant ont i tarmarna.

Jag blev fullpumpad med mediciner i form av både dropp, tabletter och sprutor: antibiotika för att hindra infektioner eftersom jag var öppen och läckte fostervatten, och en medicin som skulle minska blödningen jag hade från livmodertappen, och sprutor mot blodproppar eftersom jag var gravid och inte rörde på mig normalt. Det togs blodprover i både armar och fingrar. Och jag tror att jag redan har nämt någon gång att jag är nålrädd?


Det får bli allt för i dag. Jag ska försöka orka skriva lite mer så småningom, men jag måste reda ut det för mig själv i huvudet först.


/L