Kloka ord
Där intervjuas också en barnmorska som arbetat med föräldrar som förlorat barn, är aktiv i föreningen Vi som förlorat barn, och själv förlorat två söner, och hon säger så kloka saker.
Det här, till exempel:
"Alla [föräldrar] har en gemensam känsla, direkt efter att det otänkbara hänt.
– "Vi överlever inte. Vi kommer inte ta oss igenom det här". Så säger alla. Men man har inget val. Antingen lägger man sig ner och dör, eller så måste man fortsätta leva, säger Jutta Kjaerbeck."
Den där känslan jag får när jag hör eller läser att någon annan tänker och känner precis som jag gör, det värmer så oerhört...
Och det här:
"Jutta Kjaerbeck beskriver att det tyvärr inte finns några genvägar ur sorgen. Den måste få värka, och det måste få ta tid. Kroppskontakt kan lindra den mest outhärdliga smärtan.
– Kramas! Folk är för rädda för att komma nära.
Hon förundras också över den svenska kulturen att alla bara skickar blommor. Själv tror hon mer på traditionen hon bär med sig från Färöarna, där hon växte upp.
– Där tog man med sig nybakt bröd eller en lagad gryta till den nydrabbade. Den orkar inte laga mat. Och det är mer personligt."
och det här:
"– Visst kan man få hjälp av en psykolog. Men inget hjälper mer än att träffa föräldrar som gått igenom samma sak, som kan vara förebilder. "Har de gått igenom det här så kanske vi kan klara det".
Ju mer liknande sätt barnen avlidit på, desto bättre blir förståelsen mellan föräldrarna, enligt Jutta Kjaerbecks erfarenhet."
och så det här:
"Själv hade Jutta Kjaerbeck en son, då hon förlorade sin första son. Det blev en livlina. Hon har även sett att syskon hjälper i andra fall.
– Barn gör det lättare. De kommer med så mycket skratt emellan tårarna, och med direkta frågor och tankar om döden. Det är svårare för föräldrar som förlorar sitt första barn. Då har man inte samma "tvång", att man måste fortsätta leva.
Även minnen av det döda barnet hjälper.
– När min son föddes död tog man inga bilder. Jag fick knappt se honom. När jag har jobbat har jag alltid tagit bilder av det döda barnet. Man behöver det, för att förstå.
Sonen som dog vid 10 månader har hon ett foto på, uppsatt i hemmet.
– Jag tittar på honom och tänker: "hur skulle du har varit nu?"."Att foton och andra föremål som framkallar minnen hjälper, det vet jag.
Att ett levande barn kan lindra sorgen, det hoppas jag fortfarande på att få uppleva. Ett barn som andas, skriker, äter, skrattar, sjunger....
/L
Ja, levande barn kan nog lindra sorgen, både de som finns i familjen när det oerhörda händer och de barnen som föds efter. När Tilda dog tänkte jag en hel del på andra föräldrar, som förlorade sitt enda barn. Jag tänkte att det antagligen var ännu svårare för dem än vad det var för oss. När man har ett eller flera barn kvar, upplevde jag det i alla fall, har man något att binda upp livet kring, en anledning att kämpa för att hålla fast vid en fungerande vardag. Barnet måste få ordentlig mat vid vettiga tider, det måste lämnas och hämtas på dagis eller i skolan, få träffa kompisar och leka om det vill det. Vi kunde inte isolera oss, eftersom vi hade Tildas storasyster att ta hand om. Jag vet inte om vi hade hanterat livet annorlunda om vi inte hade haft henne, men hon var en ständig påminnelse om att vi inte hade något annat val än att kämpa på.
Ett år senare kom Tildas lillebror till oss. När det gick upp för mig att vi förhoppningsvis skulle få ett till barn i familjen, började jag inse att det nog fanns en framtid att se fram emot ändå. Sakta men säkert blev jag lite mer hoppfull, och lite gladare. Och när han äntligen föddes - ja, det var som om bitarna föll på plats igen. Sorgen försvann inte på något sätt, men att se honom växa upp har gjort att det finns mer lycka i mitt liv igen. Lyckan hade antagligen kommit tillbaka ändå, tror jag, men för mig blev det väldigt tydligt att mitt hopp återvände i samma veva som jag tog till mig att vi kanske skulle få en bebis att ta hand om.
Jag hoppas innerligt att ni får möjligheten att uppleva ett eller flera levande barn i er lilla familj. Tänker på er mycket, och hoppas för er skull.
Kram, Tildas mamma
