livetefteralice

[det här inlägget har ändrats sedan jag först publicerade det, för att personerna i det ska vara så anonyma som möjligt. Nya/ändrade delar står med kursiv text]

Sedan vi förlorade våra barn läser jag dödsannonserna i tidningen på ett annat sätt. Till att börja med läser jag dem överhuvudtaget, vilket jag inte gjorde förr då döden inte var närvarande i mitt liv utan mer nåt som "händer nån gång om många år".

Jag tittar på namn, födelse år och bilder, läser dikter och andra texter som tillägnats de som dött. Och jag reagerar alltid likadant när jag hittar ett barns dödsannons: med en känsla som är en blandning av sorg, frustration och ilska över att ännu en familj måste gå igenom det som vi har kämpat oss igenom och fortfarande lever med - det mest onaturliga som finns.

I morse läste jag en annons i tidningen, som gick rakt in i hjärtat. En bild på en ängel och namnet på en liten flicka som dog samma dag hon föddes.

Jag läste den och tänkte på hennes stackars föräldrar, och sen slog det mig: jag kanske vet vilken familj det här är. Jag känner dem inte, och jag kan inte påstå att jag träffat dem heller, men jag känner igen dem.

När vi var på sjukhuset senast satt det nämligen ett par bredvid oss i väntrummet, och kvinnan hade så stor mage även för att vara uppenbart höggravid att jag viskade till D "det där måste väl vara minst två?". Och jag minns kvinnans namn eftersom läkaren som kom och ropade in dem hade svårt att uttala det, och hon fick rätta henne.

Och sedan, när vi var på väg hem såg jag att det där paret satt i samma soffa igen, och att mamman grät. Det kändes som ett knytnävsslag i magen - jag blev helt säker på att något var på tok med hennes barn, och jag vet ju så väl hur det känns att få ett sådant besked. Jag pratade med D om det på vägen ner till taxin, och så har jag tänkt på den där familjen lite då och då sedan dess och hoppats att jag hade fel, att jag inte liksom utvecklat en radar för olyckliga slut på efterlängtade graviditeter, att jag kan känna igen tecken som "vanliga" föräldrar inte kan uppfatta. Att allt var bra med de små där i den stora, stora magen.

Men, jag hade nog alltså inte fel, för mammans namn stämmer, och namnet intill föräldrarnas får mig att tro att barnen nog var tvillingar (eftersom de två namnen är så lika) och att den ena dottern alltså överlevde sin födsel, medan den andra tyvärr inte gjorde det. Hon kanske redan var död eller döende den där dagen när jag la märke till deras föräldrar. Och datumen stämmer också - den lilla flickan föddes och dog bara några dagar efter att vi var på sjukhuset.

Det är så hemskt att livet är så fruktansvärt skört.

/L