Dag 02 - Min första kärlek

Oj.... det var länge sedan. Jag minns det som att min första barnsliga förälskelse var i en kille som hette Daniel. Vi träffades på O-ringen i Borås (det är världens största orienteringstävling enligt deras hemsida) 1986 och brevväxlade i några år. Han hade blond hockeyfrilla och en storasyster som hette Mimmi. Och det är ungefär vad jag kommer ihåg, det var ju så himla länge sedan... :)

Sen hade jag så klart flera såna där småförälskelser på avstånd, ofta i lite äldre killar som gick i samma skola och som jag aldrig ens pratat med.

Som min första allvarliga (på mer än ett sätt) kärlek får jag väl räkna min förste pojkvän J. Jag var 15, han 20 och vi träffades på en födelsedagsfest för en av tjejerna i kompisgänget. Han hade vackra blå ögon och ett leende som lyste upp hela hans ansikte, och han hjälpte mig att förstå att jag inte var allt det där som folk i låg- och mellanstadiet hade sagt till mig att jag var: ful, äcklig, korkad. Vad jag lärde honom vet jag inte, men jag hoppas att det var att han var värd bättre, han med.

Vi var tillsammans i... mer än två år måste det väl ha blivit. Åkte på hans motorcykel, såg på film, lyssnade på musik och pratade, pratade, pratade. Han fick mig att känna mig vacker, för vad som kändes som första gången i mitt liv. J flyttade ner till Uppland efter att jag kom till Uppsala för att gå gymnasiet, och vi bodde ihop under en period. Det är så svårt att veta vad jag ska berätta om honom. Vi var båda ensamma och hade varit utstötta bland våra klasskamrater, var varandras första seriösa förhållande, ville verkligen att det skulle funka och var nog ganska kära i varandra ganska länge också. Men vi var väldigt olika människor, och vårt förhållande blev bara sämre och sämre mot slutet. Han blev svartsjuk och jag blev olycklig, vi kunde inte kommunicera med varann och grälade ofta. När jag efter en sömnlös och gråtfylld natt bestämde mig för att det var dax att göra slut så var det det bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv (i alla fall fram tills dess). Han tog det inte så bra heller.

Men jag lärde mig så mycket av honom, både fina saker och sådant som jag inte då precis efteråt kunde se som positiva. Var mina gränser går för vad jag kan acceptera att folk gör mot mig, vem jag inte vill vara, vilken sorts förhållande jag inte vill ha. Men också hur kärlek kan få mig att blomma upp, växa upp och inte bry mig om vad andra tycker om den jag valt att vara med eller vad jag tycker om att göra, vilka kläder jag hade på mig eller vad det nu kunde vara som någon störde sig på hos mig.

Jag vet inte vad han gör idag, vart han bor, om han har familj nu, men jag hoppas att han har det bra.

/L



Kommentarer
Postat av: Maria

Så himla spännande o intressant det här med "dagens fråga". Fortsätt :)

2010-12-10 @ 19:20:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0