Harry och jag
OBS! Följande text innehåller "spoilers", så om du inte läst "Harry Potter och Dödsrelikerna" eller sett första filmen, men planerar att göra det, låt bli att läsa det här inlägget.
I onsdags var jag med I & O på bio och såg den näst sista Harry Potter-filmen. Den var bra, väldigt vackert filmad och följde (första delen av) den sista boken i serien väldigt väl. Det är ju alltid en risk med filmatiseringar, att mycket av det som är bra med boken försvinner när den skrivs om till manus och man fokuserar på action istället för vad som händer i karaktärernas inte, till exempel. Fast jag tyckte att det var en bra balans i det i just den här filmen. Visst händer det en hel del dramatiska saker (magiska dueller, tortyr, allvarliga kroppsskador och död), men det fanns också sorgliga och upprörande scener, som träffade mig rätt i hjärtat även fast jag läst boken och visste ungefär vad som skulle hända.
Vi har ju något gemensamt, Harry och jag. Vi har båda plötsligt och oväntat förlorat vår familj: han sina föräldrar och jag mina barn. Fastän jag har D, mina föräldrar och min syster, och Harry på många sätt har fått en ny familj i sina bästa vänner Hermione och Ron och i den senares familj, så är det ju ändå så. Våra familjer är borta, de ser inte ut som de borde, det kommer alltid att fattas medlemmar i dem. Så när Harry står där i snön i Godric's Hollow, framför deras grav och sedan framför de halvt förkolnade resterna av huset där de dog, då är det så väldigt lätt att tänka att jag vet hur han känner det.
Och det var bara två av de sorgliga stunderna i filmen, det fanns värre. Redan i inledningen när Hermione för att skydda sina icke-magiska föräldrar trollar bort deras minnen av henne, när hennes bild försvinner från alla familjefotona och det är som att hon aldrig har funnits i deras värld, då började jag gråta. Och när Dobby dör, när man precis ska tro att alla klarat sig undan Dödsätarnas fängelsehålor och tortyr, och han ligger i Harrys famn och tittar upp med sina stora ögon, då satt jag och tvingade mig själv att inte tänka på hur lik han är ett litet barn både till storlek och i sättet. Och på hur det känns att hålla i någon som dör, hur det faktiskt inte är en litterär konstruktion att man kan känna hur livet rinner ut ur den lilla kroppen...
Minnen som jag både är glad över att jag har, och som aldrig kommer att sluta göra ont.
Jag vet att J.K Rowling själv har förlorat sin mor och att det har påverkat hennes skrivande, det märks väldigt tydligt. Jag börjar förstå det mer och mer, att sorg är likadan till sin natur avsett vem det är man förlorat. Den försvinner inte, den läks inte, och de flesta har ingen aning om hur den känns. Varje för tidig död är lika tragisk, lika onaturlig, oavsett om den som dör är ett mycket litet barn eller en människa som har fått leva tillräckligt länge för att andra än deras allra närmaste skall ha hunnit får minnen av henne eller honom.
Nu låter det väl som att jag ångrar att jag gick och såg filmen, men det gör jag inte alls. Jag gillar verkligen böckerna, och filmerna är helt klart sevärda. Och jag var ju som sagt beredd på att det skulle kunna bli jobbigt. Ibland är det nästan skönare att se filmer och tv-serier, läsa böcker eller lyssna på musik som handlar om det mörka och orättvisa i livet, än det lyckliga familjelivet som är så mycket vanligare, och som speciellt nu i juletider står mig upp i halsen. Jag upptäckte i morse att julsånger också får mig att gråta eftersom de som inte är religiösa ofta handlar om tindrande barnaögon, och det var jag inte alls beredd på.... Inget mer radio vinyl 107 (som annars är min favoritstation vid sodan av P3) förrän efter jul!
Herregud, vad jag saknar mina barn! Jag behöver semester från verkligheten, är det inte den 18:e snart så jag får åka till Marrakesh?
/L
I onsdags var jag med I & O på bio och såg den näst sista Harry Potter-filmen. Den var bra, väldigt vackert filmad och följde (första delen av) den sista boken i serien väldigt väl. Det är ju alltid en risk med filmatiseringar, att mycket av det som är bra med boken försvinner när den skrivs om till manus och man fokuserar på action istället för vad som händer i karaktärernas inte, till exempel. Fast jag tyckte att det var en bra balans i det i just den här filmen. Visst händer det en hel del dramatiska saker (magiska dueller, tortyr, allvarliga kroppsskador och död), men det fanns också sorgliga och upprörande scener, som träffade mig rätt i hjärtat även fast jag läst boken och visste ungefär vad som skulle hända.
Vi har ju något gemensamt, Harry och jag. Vi har båda plötsligt och oväntat förlorat vår familj: han sina föräldrar och jag mina barn. Fastän jag har D, mina föräldrar och min syster, och Harry på många sätt har fått en ny familj i sina bästa vänner Hermione och Ron och i den senares familj, så är det ju ändå så. Våra familjer är borta, de ser inte ut som de borde, det kommer alltid att fattas medlemmar i dem. Så när Harry står där i snön i Godric's Hollow, framför deras grav och sedan framför de halvt förkolnade resterna av huset där de dog, då är det så väldigt lätt att tänka att jag vet hur han känner det.
Och det var bara två av de sorgliga stunderna i filmen, det fanns värre. Redan i inledningen när Hermione för att skydda sina icke-magiska föräldrar trollar bort deras minnen av henne, när hennes bild försvinner från alla familjefotona och det är som att hon aldrig har funnits i deras värld, då började jag gråta. Och när Dobby dör, när man precis ska tro att alla klarat sig undan Dödsätarnas fängelsehålor och tortyr, och han ligger i Harrys famn och tittar upp med sina stora ögon, då satt jag och tvingade mig själv att inte tänka på hur lik han är ett litet barn både till storlek och i sättet. Och på hur det känns att hålla i någon som dör, hur det faktiskt inte är en litterär konstruktion att man kan känna hur livet rinner ut ur den lilla kroppen...
Minnen som jag både är glad över att jag har, och som aldrig kommer att sluta göra ont.
Jag vet att J.K Rowling själv har förlorat sin mor och att det har påverkat hennes skrivande, det märks väldigt tydligt. Jag börjar förstå det mer och mer, att sorg är likadan till sin natur avsett vem det är man förlorat. Den försvinner inte, den läks inte, och de flesta har ingen aning om hur den känns. Varje för tidig död är lika tragisk, lika onaturlig, oavsett om den som dör är ett mycket litet barn eller en människa som har fått leva tillräckligt länge för att andra än deras allra närmaste skall ha hunnit får minnen av henne eller honom.
Nu låter det väl som att jag ångrar att jag gick och såg filmen, men det gör jag inte alls. Jag gillar verkligen böckerna, och filmerna är helt klart sevärda. Och jag var ju som sagt beredd på att det skulle kunna bli jobbigt. Ibland är det nästan skönare att se filmer och tv-serier, läsa böcker eller lyssna på musik som handlar om det mörka och orättvisa i livet, än det lyckliga familjelivet som är så mycket vanligare, och som speciellt nu i juletider står mig upp i halsen. Jag upptäckte i morse att julsånger också får mig att gråta eftersom de som inte är religiösa ofta handlar om tindrande barnaögon, och det var jag inte alls beredd på.... Inget mer radio vinyl 107 (som annars är min favoritstation vid sodan av P3) förrän efter jul!
Herregud, vad jag saknar mina barn! Jag behöver semester från verkligheten, är det inte den 18:e snart så jag får åka till Marrakesh?
/L
Kommentarer
Postat av: mamma
Snart är det den 18. och ni är på väg till underbara Marrakesh, jag har googlat oj vilka fina vyer. Önskar er en jätterolig Bröllopsresa, det är ni värda många gånger om.. Träffade Marie i fredagskväll, vi var på vandrarhemmet och hade knytis, stöpte ljus och avtackade Bibbi på Svadlings som går i pension.Hon frågade efter dig och det gjorde även Malte när han var på Träffpunkten och sjöng idag. Puss och kram till er från oss här hemma.
Trackback
