livetefteralice

Jag känner att jag inte har så mycket att skriva om just nu. Känner mig bara stressad över att försöka hinna med i skolan, allmänt vinter-hängig, saknar barnen, och längtar tills vi kan komma iväg på vår välförtjänta och efterlängtade semester. Så därför tänkte jag ta till en lista för att hjälpa mig hitta på saker att skriva om.Jag har sett flera olika sådana som vandrar runt på bloggar och Facebook, och har valt ut den här (till att börja med, det kan tänkas att det blir fler):

Dag 01 - Om mig
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro/övertygelse
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan 
Dag 14 - Det här hade jag på mig idag (igen)
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett till ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - "En första"
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Så, det är väl bara att sätta igång.

Dag ett: Om mig.
Jag heter Lina. Jag är född 1981 och är alltså 29 år gammal. I augusti 2010 flyttade jag tillbaka till Uppsala, och det känns som att äntligen komma hem. Jag bodde här 1997-2001 när jag gick i gymnasiet på Bolandsskolan (nu heter det nog Bolandsgymnasiet), det estetiska programmet Mode- och scenkläder (den har nog också bytt namn sedan dess). Femton år gammal ville jag bli modedesigner, och flyttade därför från villan i det lilla samhället Bjursås i Dalarna till ett inackorderingsrum på femte våningen i ett flervåningshus på Bellmansgatan. Innan jag flyttade härifrån hann jag med att bo på ytterligare fyra adresser. 2001 mellanlandade jag hos mamma och pappa, nyligen dumpad och mycket trasig i själen, på väg till vad som skulle visa sig bli ett av de bästa åren i mitt liv. Jag kom in på textillinjen på Bäckedals folkhögskola i Sveg, och där träffade jag D. Sommaren 2002, när skolan slutat, åkte jag till London och jobbade som au-pair under några månader. I en familj som bestod av en mamma med ätstörningar, en pappa som aldrig var hemma, två fantastiskt söta barn som uppenbarligen haft alldeles för många unga oerfarna flickor som försökt göra det jobb som barnens föräldrar borde ha gjort. Det var jobbigt och roligt och lärorikt, och jag blev som så många andra fullständigt kär i staden och ville egentligen inte åka hem. Men, jag kom in på en annan skola, den här gången Sätergläntan i Insjön (sömnadslinjen). Lite närmare hem, väldigt långt från D, som börjat läsa till sjuksköterska i Borås. Där gick jag två år, och efterhand flyttade han upp till Dalarna han också. Nästa flytt gick hem till mor och far för oss båda, men vi var inte ifrån varandra så länge innan vi fick jobb nere i hans hemtrakter, och hösten 2005 flyttade vi upp till Umeå för att börja på universitetet. Jag läste historia och etnologi där, och trivdes bra med stan och skolan och de fina vännerna som jag fick. Fast, det var ju sååå långt till släkt och andra vänner, så vi kom tillbaka till Falköping när D skulle göra sin praktik. Jag försökte läsa en a-kurs i engelska i Göteborg, det gick inte så där lysande, men jag fick en till god vän där, i fröken Ugglefot. Efter ett halvår i lägenheten på Margaretagatan och ett bröllop i svärmors trädgård sommaren 2008 drog flyttlasset iväg igen, nu till Kalmar. D hade fått jobb, jag skulle läsa in de sista poängen jag behövde för att få ut min examen, och det blev en distanskurs i Idéhistoria som jag kunde sköta helt hemma vid datorn. Vi åkte ut till Katthemmet Kompis i september och kom hem med Tösen.

Och vad som hände sedan vet ni redan en hel del om. Vi blev med barn, vecka 23+6 kom och Alice dog med den. Jag kämpade mig till de sista gamla poängen i etnologi, och fick ut min kandidatexamen. Vännen E flyttade till Kalmar för att börja jobba, och hennes sällskap förgyllde många timmar. Vi väntade barn igen, fick veta att det var tvillingar, gav dem namnen Eskil och Max bara några dagar innan allt gick snett igen och vi hamnade på sjukhus. Pojkarna dog och föddes, eller föddes och dog, hur man nu väljer att se på det. I slutet av sommaren lyckades jag få praktik på Kalmar Läns museum med att inventera kartor och uniformer. Jag kom in på masterutbildningen i ABM med inriktning arkivetenskap, vi lyckades få en lägenhet. På flyttdagen hämtade vi barnens aska på krematoriet i Kalmar, och tillsammans med svärfar C tog vi med dem, en eländig katt och hela vårt bohag till en lägenhet vi aldrig hade ens sett en bild på. På måndagen tog vi en taxi till krematoriet i Berthåga och lämnade urnorna där. Måndagen den 22 november begravde vi barnen på Uppsala gamla gyrkogård, i kvarteret "3 IV".

Och här är jag nu. Fastän det är så mycket som är fel är det också mycket som är rätt. Jag är hemma igen. Jag har mina föräldrar bara någar timmar bort och flera av mina äldsta vänner i samma stad. Jag har D och jag har Tösen. Jag går min drömutbildning och det finns ganska goda chanser till jobb när jag är klar.

Vissa dagar vågar jag till och med drömma om att nästa graviditet slutar som den ska.
Det här är dag ett: det här är jag och min resa så här långt.

/L