livetefteralice

Idag harjag pratat med min läkare igen. Hon berättade att hon rådfrågat en överläkare på Reproduktionscentrum om vad min undersökning där visade, och om i fall det ska göras fler sådana av livmodern. Han menade att det finns en minimal risk för att det, trots att det ser normalt ut på ultraljud (eller "utifrån", som min läkare uttryckte det), så kan det finnas en skiljevägg som bara kan ses genom att det görs en hystroskopi, dvs att livmodern undersöks med optik inifrån. Men, det är väldigt lång väntetid till sådana undersökningar, och både min läkare och en av hennes kollegor på Specen tyckte att det verkade ganska onödigt att gå igenom en sådan.

Hon frågade vad jag tyckte om det, och tja, vad ska jag tycka? Jag får ju lita på att de vet vad de pratar om, och det sa jag också till henne. Och så vill jag ju såklart inte vänta längre än jag måste. Fast lite paranoid blir jag allt: tänk om jag tillhör den exremt lilla gruppen som har just den sortens missbildning? Extrem otur verkar ju liksom vara min grej... Ska försöka att inte tänka på det, och hoppas att de har rätt i att inget nytt skulle komma fram ur en hystroskopi.

Så, vad blev slutsatsen så här långt? Cerklage är fortfarande planen, det "verkar rimligt" att sätta in ett sådant enligt doktor A och hennes kollegor. Fast, när hon säger att hon "inte är lika övertygad som kollegorna i Kalmar" om att det är livmoderhalsen som är problemet, då blir jag ju nervös igen. Vi pratade om att det ju är svårt att sätta en sådan diagnos till 100 % och så, men  och någon annan plan verkar de ju ändå inte ha.

När vi avhandlat allt det här, och några andra frågor om förebyggande åtgärder som jag hade (progesteron gel verkar bara ges till gravida i riskgrupper som genomgått IVF, och det var bra att jag redan äter folsyra) frågade jag om det är med kromosomtester, som dr P på Reproduktionscentrum nämnde. Det kunde hon inte svara på sådär på rak arm, men skulle fråga någon annan kollega om, och ringa tillbaka.

Och det hoppas jag att hon gör imorgon (hon sa inte när, bara att hon skulle ringa mig igen). Och under tiden 'r det svårt att koncentrera sig på tentan, men jag kämpar på.

Tankarna flyger runt i huvudet: tänk om jag får vara gravid igen redan i år - yippie!  Eller: Hjälp! Hur ska vi klara av det? Tänk om operationen gör att vi får missfall i vecka 14? Tänk om den går bra, och vi klarar hela andra trimestern men får en prematurbebis? Tänk om vi får tvillingar igen? Hur fan ska jag klara av att knappt få röra på mig i sex månader och bara sitta hemma utan något vettigt att göra? Eller, tänk om jag måste ligga på sjukhus istället? Hur ska D klara av att både jobba heltid och hjälpa mig när han kommer hem?    

Och den lite mer positiva typen av tankar: tänk om jag inte får order om att vila så där mycket, kommer jag klara av att inte ändå ta det vääääldugt lungt? Tänk om vi faktiskt klarar oss till vecka 28, och får ett lite prematurt men med största sannolikhet levande barn? Tänk om jag får föda ett barn som kan anda själv, som kan öppna sina ögon och som kan skrika?

Tänk om vi får ett barn som vi får ta med oss hem när vi lämnar sjukhuset! Tänk om vi slipper begrava fler barn.

Tänk om....

/L