Kyrkogårdsvandring nr 2
Kyrkogården är väldigt stor (och gammal, den har sina anor från 1600-talet), så att titta på alla gravplatserna skulle ta väldigt lång tid. Vi vill ju hitta den finaste möjliga platsen, så det får inte vara ett lättvindigt beslut, men vart skulle vi börja? Vi bestämde förra gången att vi inte ville ha en av platserna på den del som har grustäckta gravar med stensättning runtom, så den äldsta delen föll bort. Platserna på gräs tyckte vi bättre om, och fina buskar eller träd fick också gärna finnas på eller i närheten av platsen. Det kom vi fram till då vi tittade med barnens faster E förra gången, så nu gick vi fyra mot den något nyare delen av kyrkogården, bort från stan.
Varje gång vi såg ett barnsgrav stannade jag till och tittade, läste namnen och datumen och tittade på de målade stenar, leksaker i plast och blommor som lämnats av sörjande föräldrar och andra släktingar. Två av dem fastnade särskilt i minnet: den lille pojken som bara fick leva i tre år, vars gravsten hade en liten Tigger i ena hörnet (originalet, inte den Disneyfierade versionen), den lilla flickan med det vackra namnet Elissa, som föddes och dog på samma dag.... Det gör mig så sorgsen att se dem, men samtidigt också glad för att de får synas, att deras bortgång dokumenteras. Och det gör mig än en gång tacksam att vi som är kvar lever nu och här, inte i den tid då döda barn smusslade undan och begravdes anonymt i okända vuxnas kistor, eller på ännu värre sätt....
Men det är ju inget jag egentligen vill tänka på, det där med de glömda och gömda döda barnen, varesig de är i museiesamlingar eller på kyrkogårdar, så:
här är de sex platser vi funderar på.
Under veckan ska jag försöka ringa till kyrkogårdsförvaltningen igen, men det tar emot. Det är väl för att det blir mer verkligt nu, på något vis. Att prata och skriva om att askorna ska gravsättas ( och längta efter att det ska vara klart) är något helt annat än att faktiskt se til att det blir gjort. Ungefär som att titta efter gravplats åt sina barn, det kan man inte göra utan att koppla bort tankarna på vad det faktiskt är man håller på med. Att låtsas att platsen mest var till för min egen och Ds framtida urnor, och att koncentrera sig på att diskutera detaljer, som om ifall en viss plats skulle få tillräckligt med solsken för att vi skulle kunna plantera blommor, det var mycket lättare.
Jag förstår varför de flesta låter en begravningsbyra sköta allt sånt här, så att de själva måste fatta så få beslut och förklara för så få människor som möjligt, vem som ska bregravas och hur. För hur säger jag till den där kvinnan att: "vi hördes i förrförra veckan om urnsättningen av mina tre barn", utan att det känns som om hjärtat än en gång slits ur kroppen på mig?
/L
...det är oxå, hur hemskt det än må vara att se barngravar, en tröst att få se att man inte är ensam om att ha förlorat.
(missförstå mig rätt, jag tror du förstår)
Jo, precis. Det är en slags tröst. hur mycket man än önskar att ingen annan skulle behöva gå igenom det som man själv gör.
Hej gumman. Inget lätt beslut att fatta, men nr 5 tyckte jag om, ser ut som att trädet fungerar som ett litet tak. Mysigt och lite ombonat.
Kramar lotta
Har följt din blogg ett bra tag men aldrig kommenterat(tror jag i alla fall)men gör det nu.
Först vill jag bara säga att jag är väldigt ledsen för eran skull att ingen av era barn finns hos er i livet.
Sen ville jag berätta att varje år vid allhelgonahelgen går jag med min mamma , moster, ingift morbror och morbror till kyrkogården.
Vi har naturligtvis flera nära och kära som vi besöker där men den jag tänker på är min ingifta morbror bror som endast blev några veckor gammal. Fortfarande efter mer än 40 år går vi dit och tänder ett ljus och tänker på honom. Vad en liten människa kan sätta djupa spår hos sina nära!
Vad jag ville komma fram till var att jag ju aldrig ens vetat om att han hade levat om han inte haft en grav.
Tyckte att det lät som en fin tanke med ett träd av metall som gravsten som du skrev om i ett tidigare inlägg att ni funderade på.
Håller tummarna för att om eller när ni bestämmer er för att göra ett nytt försök att det då skall få gå bra!
Stora kramar Tess W
Ja, det hugger alltid till lite extra när jag ser ett barns grav. Samtidigt som jag tänker att det finns fler som, liksom vi, sörjt och saknat sina barn som ryckts bort för tidigt.
Vi valde Tildas gravplats för att det är ett barn begravt på platsen intill - en liten pojke som föddes och dog samma dag och som föddes samma år som Tilda. På något sätt kände jag samhörighet med den pojkens familj, även om vi hittills aldrig varit vid gravarna samtidigt och träffat på varandra.
Kram, Tildas mamma
