livetefteralice

Det är mycket blandade känslor just nu.
Nästan allt i våra liv handlar om Mini och hur glada vi är att det har gått så bra så här långt, hoppet att det ska sluta väl och den lilla gnagande rädslan för att något ska gå fruktansvärt snett på slutet.

Jag och D har slappnat av oerhört mycket i jämförelse med för några månader sedan, vågar oftast prata om "när" Mini kommer istället för "om det går bra".  Det både syns och hörs på oss - vi ler och skrattar mycket, och jag vågar många saker nu som jag inte gjorde förut - gå längre och lite snabbare, böja mig ner och plocka upp saker utan min griptång, bära datorn mellan rummen i lägenheten, gå och handla själv om det bara är några saker vi behöver... Det gör underverk för min självkänsla, för det har varit väldigt jobbigt att känna sig så osjälvständig.

Och vi gör sånt som "normala" blivande föräldrar gör - vi går på föräldraträffarna, har köpt Minis första kläder, börjat packa BB-väskan lite smått, skriver listor och inventerar vilka bebissaker som finns och vad vi tror att vi kommer att behöva.

Det kändes som ett stort steg att köpa något som var specifikt till Mini, men det gick bra. D valde bodyn och jag byxorna, och så hittade vi mössan och de små vita sockarna tillsammans.

Totoro-filten är på god väg, dessutom:



Men vi är också mitt i de första tio dagarna i mars, och även om det hittills inte har varit lika jobbigt som det var förra året, så tänker jag mycket på Max och Eskil och allt som vi var med om de där dagarna på sjukhuset för två år sedan. På lördag är det årsdagen av deras födelse, och jag har bestämt att det är värt att övervinna nervositeten och göra min första bussresa sedan ceklaget sattes in. Vi ska åka till kyrkogården och titta till graven, lämna fina blommor och kanske någon ny prydnad om jag kan hitta något som passar här i närheten. 

Det känns både underbart och sorgligt att vara gravid under en av de andra barnens årsdagar, och jag känner mig kluven. Å ena sidan är jag en mamma som förlorat sina söner och sörjer dem mer än vanligt, en mamma som är arg och förtvivlad för att de inte fick den chans att leva som Mini fick i och med cerklaget. Och samtidigt är jag Minis mamma, som nästan bokstavligen kan känna henne växa sig större, och som är jublande glad över att hon snart är här och att chanserna är så stora att vi får se henne växa upp och lära känna henne.

/L