Rädslan för att det ska gå illa så här på slutet
Vi har ställt in alla bebissaker i arbetsrummet/syrummet, där det är tänkt att Mini ska sova. Och det är ganska mycket saker nu när mina föräldrar har varit här med alla lådor som hamnade hemma hos dem efter pojkarnas död (dels för att de har mer plats hemma, och dels för att jag inte stod ut med att se sakerna längre), och vi faktiskt har vågat köpa saker som kan behövad till Mini och allt fortsätter att gå bra.
Vi har:
*Kläder i flera storlekar - en del är presenter, en del har vi själva köpt och en del är sådant som både jag, min syster och vår mamma har haft som små.
*En massa sängkläder, bland annat broderade set som min mormor gjort och ett som min mamma fick som bebis på 1950-talet.
*En del leksaker från min och min systers bebistid.
*Skötbord att sätta över badkaret, komplett med madrass. Också arvegods.
*En sovgunga från mawok, deras äldre modell.
*En babysitter. Både den och sovgungan har vi köpt av min vän K och hennes man T.
*En barnvagn - begagnad Emmaljunga Duo Classic från ungefär 2003 som D köpt via Blocket.
Och hemma hos mina föräldrar finns en spjälsäng som ska hit så småningom (madrass, kudde, täcke och spjälskydd har vi redan fått hit). Dessutom hoppas vi kunna ta oss till IKEA och köpa en badbalja som kan stå på duschbrädan i badrummet (för att spara min rygg och mina svaga muskler lite i början, jag kommer nog att ha lite svårt att böja mig ner), en gungstol och en fotpall till det som är tänkt att bli amnings/matningshörnan i vardagsrummet, och en mörkläggningsgardin till arbetsrummet/syrummet/barnrummet.
Jag är glad att vi har all de här sakerna, men just nu är jag ännu mer glad att vi har allt i ett rum och kan stänga dörren om dem när det blir för jobbigt. För det blir det. Ofta när vi tittar på dem känns det som att vi är för optimistiska, att vi inte egentligen har rätt att förbereda oss på att äntligen få ha en bebis hemma. Som att vi kommer att straffas så här på slutsträckan, om vi verkligen slappnar av och tror att det ska gå bra.
Det är den stora rädslan just nu, att Mini ska dö i magen. Jag är livrädd för att tvingas gå över tiden (i det här landstinget får gravida gå över tiden med två veckor), eller om jag ska vara helt ärlig vill jag inte ens behöva gå till vecka 40 för att jag är så rädd. Tänk om moderkakan ger upp, eller om Mini har någon sjukdom som inte har upptäckts än, som gör att hon dör helt plötsligt? Varje dag håller vi stenkoll på hur mycket hon rör sig - jag räknar rörelser och rapporterar till D, och han frågar mig hur ofta jag känner henne. I förrgår natt var hon mycket mer stilla än vanligt, och det slutade med att vi båda försökte väcka henne genom att putta på magen, D pratade med henne och jag vred och vände på mig för att få henne att reagera. Och det gjorde hon efter ett tag, men det blev ändå en orolig natt eftersom jag tyckte att hennes rörelser var så svaga.... Tack och lov har hon kompenserat för det sedan dess genom att röra sig mycket och tydligt både på dagarna och nätterna.
Älskade lilla ungen vår, måtte allt vara bra med dig på måndagens tillväxt-UL, och kom ut snart efter att cerklaget klipps!
/L
Det går även att använda tvättstället eller diskhon att bada i den första tiden.
Om det blir lungt i magen kan du också prova att dricka kallt vatten det brukar funka men jag gjorde också så att jag tog ovanligt djupa andetag och försökte använda magen, musklerna och lungorna för att fär bebis att reagera funkade bar för mig. Men om ni blir oroliga tveka inte att ringa in till förlossningen jag tror säkert att de har extra stor förståelse om ni är oroliga och var annars envis och säg att ni måste få kolla upp er på sjukhuset!!
Jag var in med min yngsta i vecka 39 och allt var naturligtvis bra men hon uppförde sig inte som vanligt så jag blev rädd.
Förstår att det är svårt att slappna av nu när ni är så nära era drömmars mål!
Stora kramar Tess W
Ni har all rätt i världen att vara optimistiska,men jag förstår er rädsla. Mini verkar vara en stark krabat som snart har vuxit ur sin etta. Är ni oroliga,be om en extra koll. Krama!!
Jag håller med, tveka inte att kolla upp om ni är nervösa! Använd skattepengarna, bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite. Jag kan inte tänka mig att någon på MVC eller förlossningen inte förstår er nervositet.
Det sagt - nu är det så kort tid kvar, och allt har gått bra - lilla Mini verkar vara helt på det klara med hur man ska göra för att växa rätt och födas i tid ^^
Är du orolig så åk in! Tveka inte! Jag vet att det inte går att jämföra och det är inte det jag menar heller men Alva var väldigt lugn en dag i magen, jag ringde till barnmorskan, fick komma direkt och kolla hjärtljuden, det var självklart att jag skulle få komma! Efter vändningen av Maja trodde jag att hon vänt tillbaka till säte, jag åkte upp till förlossningen för att kolla, ingen tyckte det var konstigt eller nojjigt. Det jag vill säga är att ALLA förstår er oro och rädsla, ingen kommer att tycka att ni är jobbiga, nojjiga mm. Vill ni ha en extra koll så är jag övertygad om ni får det utan tvekan.
Kram
