Minis milstolpar - vecka 32

Och det betyder enligt enligt Spec-MVC att Mini har fullgoda överlevnadschanser om hon skulle födas nu! Fast, vi har börjat tro att hon inte kommer förrän efter att cerklaget är klippt, och det vore ju så klart det bästa både för henne och mig. Då måste vi inte åka in akut, och för varje dag som går hinner hon utvecklas lite till, och lägga på sig mer hull.

32+0 är en riktig milstolpe, och har varit det hela den här graviditeten. Det betyder också att vi går in i åttonde månaden nu idag, hurra!

Igår var vi på vår första föräldraträff, jag och D. Det har vi varit lite tveksamma till om vi vill göra, för vem tycker om att sitta och känna sig som en utomjording i en grupp? Naturligtvis kan det finnas andra som har liknande erfarenheter som vi, men det vanligaste är ju ändå att det är normala förstagångsföräldrar i sådana grupper. Och vi är ju inte sådana, för det här är ju inte vårt första barn, och våra erfarenheter av graviditeter och förlossningar är allt annat än normala. Men jag är ändå glad att vi gick, och jag vill fortsätta gå. Det känns som att vi kan få mycket nyttig information, för ungefär som D uttryckte det en gång så "vet vi ju inte vad man ska göra när vi får ta med oss ett barn hem".

Information om förlossningar tycker jag väl känns lite onödig, men vi lärde oss väl några nya saker på träffen. Till exempel att om mamman inte har hela armarna fulla med slangar och mätapparatur, så kan hon föda knästående i sängen. Det tycker jag låter jättebra! Att ligga ner platt på rygg och krysta måste ju vara bland det minst energieffektiva sättet att föda som går att tänka sig - man jobbar ju emot tyngdkraften. Det tyckte jag var så konstigt när jag födde Alice, men jag har förstått i efterhand att det nog var just för att det var akut, och för att de vill ha så mycket kontroll över förloppet och övervakning på henne som möjligt.

Och så tänker jag att det här med föräldraträffar nog kan vara vara bra för att ge en bild av hur en normal förlossning går till. När det inte är kris och akutfall och hela salen full med personal som springer iväg med mitt barn innan jag ens hunnit se henne, alternativt en barnmorska som går ut ur rummet precis när jag ska föda fram min döde son (medans jag fortfarande kländer mig fast vid det lilla, lilla hoppet att min fortfarande levande son ska få stanna kvar där han är) och ingen som verkar fatta att de ger oss en käftsmäll varje gång de säger "foster" och att det handlar om "sent missfall/spontan abort" istället för att använda våra barns namn som vi gör, och att de är på väg att dö.

Så ska det inte bli den här gången, för vi har kommit så långt att det inte ens KAN bli så. Jag försöker föreställa mig en lugn förlossning som slutar i en skrikande liten dotter som ligger på mitt bröst och greppar om sin pappas hand istället, ungefär det vi fick se på film igår. När jag får hålla henne i min famn utan att någon måste ta ut henne ur en kuvös först, och när jag får se D hålla henne för första gången. Om det fortsätter att gå bra, och vi får uppleva det, då tror jag att en del av såren vi bär på efter Alice, Eskil och Maxs död kan börja läka.

/L

Kommentarer
Postat av: Maja

Jag sitter bara och ler med tårar i ögonen när du beskriver hur ni tänker er de första timmarna. Oavsett hur förlossningen (lång, kort, smärtsam eller lätt) går så kommer det att vara så sekundärt till det där lilla knyttet på magen. Det är obeskrivligt stort och förvirrande och ni kommer att älska det.

2012-02-29 @ 19:15:43
Postat av: mamma

Håller med föregående talare !!

2012-02-29 @ 20:51:08
Postat av: Anna

För varje timme som går så kommer ni närmare de där första timmarna! och jag kan inte annat än att hålla med ovan kommentar.

2012-02-29 @ 21:51:43
URL: http://annasviktiga.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0