Vad som hände igår
Sen fick jag träffa läkaren, som hade läst min journal och lyssnade på mig med ganska mycket sympati, men inte alls kunde se min rädsla ur min synvinkel. Allt har ju sett och ser så bra ut med bebisen menade han, och dessutom var min tapp alldeles för omogen för igångsättning. Istället försökte han peppa mig till att tänka att Mini mycket väl kan komma ut av sig själv snart, och gav mig en tid för ny undersökning nästa vecka.
Och jag förstår hu han menar, det gör jag. Han går på det rent medicinska, och tog upp riskerna med att sätta igång en helt omogen och till synes helt frisk gravid kvinnas förlossning. Det är svårt att veta hur jag skulle reagera på medicinerna, sa han. Och om det inte går bra finns det risk för att Mini måste födas med akutsnitt, för att igångsättningen tar så lång tid att jag blir utmattad.
Där satt jag och kände mig maktlös, med tårarna rinnande nerför kinderna och försökte att inte bryta ihop. Jag hade inte räknat med att bli igångsatt där och då (fast jag vet att de kan göra igångsättningar från v 37+0 på Ackis), men jag hoppades i alla fall få höra att om jag bara stod ut ett tag till så kunde det kanske gå att ordna ändå. Och det blev än värre av att jag bönade om att de i alla fall inte skulle låta mig gå över 40 veckor, och han svarade att här låter de ju gravida gå till 42+0.
Hans argument biter inte på mig, de övervinner inte rädslan och paniken det minsta. Visst, jag vill helst slippa snitt, men om Mini föds via snitt så kommer hon i alla fall leva när hon kommer ut. Och det kan varken han eller någon annan läkare garantera att hon gör om jag tvingas gå till 42 veckor.
Men, det kom jag förstås inte på att säga där och då, och inte heller svarade jag när han sa att utmattning kan leda till snitta att jag ändå kommer att vara utmattad om jag tvingas gå mycket längre till, eftersom jag sover så dåligt och är orolig nästan hela tiden när jag är vaken. Hela min tillvaro kretsar kring att hålla koll på Minis rörelser, allt annat kommer i andra hand. Och det är pressande att vara så på alterten hela tiden. Hur kommer det att påverka min förlossning? Det borde jag ju ha frågat. Är det bättre att jag är ett vrak vid en förlossning som kommer igång naturligt, än att jag får en kontrollerad igångsättning?
Varför är det alltid så att alla bra svar och argument kommer i efterhand? Varför bad jag inte att få träffa en överläkare istället?
Det är väl bara att bita ihop, och vara tacksam för att Lillan blev så uppspelt av undersökningar och mitt restaurangbesök igår att det är full fart på henne nu idag. D är ledig dagen för nästa besök på bedömningsmottagningen, så vi får prata ihop oss och skriva ner våra argument och hoppas att nästa läkare ser min mentala hälsa lika viktig som min fysiska. För det verkar bero mycket på vilken läkare man träffar, och vad hon eller han har för inställning till igångsättning och erfarenhet av föräldrar som förlorat barn som avgör. Ska det vara så? Borde de inte ha nån sorts policy istället?
/L
Usch så jobbigt det låter. En förlossning är en enorm påfrestning för kroppen hur den än kommer igång, och så klart är det viktigt att du är utvilad och lugn inför den! Med ert bagage så borde er oro verkligen tas på allvar. Hoppas att de visar större förståelse vid nästa samtal. Styrkekramar!
Synd att dom inte vill sätta igång, du har ju faktiskt fött barn förr och då brukar de gå lättare vid igångsättning... Blir iallafall glad att läsa att dom ändrat hur länge man får gå över tiden från 42+3 till 42+0 :-) men så länge ska du inte gå!!
Fått mina tre barn via snitt. Gått jättebra. Inget du behöver vara rädd för.
Tycker att det låter som en bra idé att skriva ner alla frågor och funderingar du/ni har på ett papper till nästa gång ni ska träffa läkare. Lämna en kopia till läkaren och behåll den andra, så kan ni gå igenom frågorna tillsammans och se till att ni får svar på alla frågorna innan ni går hem!
Har följt din blogg sporadiskt sen Mymlan länkade i ett inlägg för länge sen, men inte förens nu vågat ge mig till känna. Blev så otroligt glad när du skrev att ni var gravida och hejjar på er! Ang. igångsättning så vet jag som jobbar inom sjukvården att det tyvärr krävs hel del övertalning för att det ska bli som man vill ibland. Så argumentera, säg allt du tänker och lite till, läkare är inte mer än människor och alla klarar inte att läsa mellan raderna utan behöver höra alla argument för att förstå dem. En annan väg att gå är ju också att kontakta auroramottagningen. Dit får ju alla som är oroliga för förlossningen komma om barnmorskan skriver en remiss. De brukar kunna påverka igångsättningar och snitt mm och kanske har möjlighet att hjälpa även dig. Håller tummarna för att mini ska titta ut snart ändå och annars verkar hon ha det väldigt bra där i din mage!
Hälsningar Sofia Wagner från Sätergläntan
