livetefteralice

Nej, Mini ville visst inte komma ut av sig själv den här helgen heller... :(

Det är tungt i kroppen. Jag har ont i ryggen och benen när jag ligger på sida, blir illamående om jag försöker ligga på rygg, är nästan konstant uppblåst och har ont i tarmarna, magmusklerna och ligamenten värker på grund av tyngden och för att Mini ligger nästan helt och hållet på vänster sida, och jag kan inte sitta rakt på grund av åderbråcken. Svårt att sova, och jobbigt att vara vaken också, med andra ord. Ja, och så äter jag som en häst och har fått ett fruktansvärt och plötsligt sockersug de senaste veckorna, så det blir för mycket onyttigheter och det straffar kroppen mig också för... Visst låter det glamoröst att vara gravid? ;)

I sinne är det ju som ni redan vet också tungt. Kanske är det mer verkligt nu att det snart är dax för förlossning, och det ökar på ångesten. Och även om jag hela tiden längtar dit så är jag ju också rädd, för förlossning har ju alltid betytt slutet på vår tid med våra barn och inte en ny början. Tänk om jag återupplever mardrömsförlossningen med Eskil och Max när Mini ska födas? Jag vill ju att den här förlossningen ska bli så normal som möjligt, just för att ge alla de sår som vi bär på efter de andra barnens död ska få en chans att läka i alla fall litegrann.

Alla saker som kan gå fel vid en förlossning snurrar också runt i huvudet på mig – varje komplikation som jag någonsin hört talas eller läst om och som skulle kunna drabba oss utan förvarning. Att riskerna för det är väldigt små gör ju ingen som helst skillnad för hur de negativa tankarna maler i mitt huvud, för våra erfarenheter av graviditeter och barn har ju hittills varit för djävliga.

Och självklart är jag också fortfarande rädd att något ska gå fel de sista dagarna (tack och lov kan ju D lyssna på Minis hjärtslag och lugna mig när jag, han eller vi båda får ångest, och jag ska till barnmorska idag för en lite mer utförlig kontroll).... Jag önskar att jag kunde ta ut lite glädje i förskott, och ta för givet att det ska gå bra, men det går bara inte.

Det känns som att jag inte är tillräckligt tacksam nu när jag fått vara gravid så här länge och har en frisk och levande bebis i magen, för att jag går omkring och ändå är halvt förberedd på att hon ska dö.

Ovanpå alla de här rädslorna är jag dessutom är rädd för hur igångsättningen ska gå rent fysiskt, och hur jag ska klara av det mentalt. Det ska tydligen göra mer ont om de måste använda progesteron (vilket de nog måste med tanke på hur långsamt tappen mognat hittills), och fast jag sagt till mig själv och andra hela graviditeten att jag vet hur jag ska föda barn och att jag klarar av smärtan eftersom jag redan gjort det två gånger, så är jag inte så säker på det längre. Och det känns också som att jag är otacksam, och dessutom mesig. Det är ju inte jag som är den viktiga, utan Mini. Kommer hon bara ut levande och frisk så spelar inget annat någon roll, speciellt inte i efterhand. Det är ju därför vi har bestämt oss för igångsättning, för att inte riskera att hon måste stanna i magen så länge att hon kan dö av det. Och jag gnäller över att jag ska ligga inlagd och att det kanske blir långdraget och gör mer ont... Vad är jag för sorts mamma? Jag vet ju att jag kan sätta mina barn före mig själv, men just nu är det svårt att hitta till det mentala läget. Förhoppningsvis kommer det av sig själv när vi väl är på sjukhuset och igångsättningen har startat.

Det får bli mycket gos med make och katt, bra mat och många sovpauser, några promenader, mycket bra tv-serier och böcker och annat som får mig att må bättre fram tills dess. Och stunder då jag släpper fram det negativa och tillåter mig själv att vara i ångesten (och sorgen efter Alice, Max och Eskil, som ju också kommer fram av alla tankar på graviditet, förlossning och deras lillasyster), som kloka Viktoria rådde mig till en en kommentar för ett tag sedan. Att bara pressa ner och ignorera det som gör ont leder bara till att det kommer ut någon annanstans till slut, och oftast värre än det var från början. Och det vill jag ju som sagt inte att det ska göra under Minis födelse.

/L