livetefteralice

Det kändes väldigt ovant att lämna sjukhuset i förmiddags med en försiktigt positiv känsla i våra kroppar, istället för att vara förkrossade av sorg och saknad efter att det värsta har hänt. Lämna ett sjukhus med en bebis fortfarande i magen istället för värkande tomma armar efter att ha skickat våra barn vidare till obduktion.

Den här gången var det en början, inte ett slut.

Och än så länge ser det bra ut - jag verkar läka fint, har inte ont, inga symptom på att förlossning har satt ingång och ingen infektion på gång heller.

Jag skriver mer om det en annan dag, men operationen gick snabbt, all personal tog bra hand om oss, och D var med mig hela tiden (även inne i operationssalen, där han satt i en stol vid mitt huvud iklädd blå sjukhuskläder och ljust lila pappersmössa).

Så nu vet ni det - det finns ett litet försiktigt hopp om att det här kan gå bättre än de andra två graviditeterna, men vi väntar först på återbesöket om två veckor för att få höra om det ser ut att ha läkt ordentligt.

/L