livetefteralice

Vi har sett Mini på TV - allt såg fint ut, och barnmorskan trodde ganska säkert att bebisen är en flicka. Oftast kollar de ju inte könet när det handlar om ett barn eftersom det inte (vanligtvis) har någon medicinsk betydelse, men jag sa att vi gärna vill veta eftersom det känns viktigt att fundera ut ett namn i god tid om något skulle gå på tok. Bebissaker klarar jag inte av att köpa förrän jag vet att Mini har goda chanser att klara sig, men ett namn ska hen ha. På tvillingar kollar de alltid könen (som fick vi veta när vi väntade pojkarna), och det beror på att om det är en pojke och en flicka så vet man att det är tvåäggstvillingar.

Hur som helst - barnmorskan kunde inte hitta något som såg avvikande ut med vår lilla älskling och det känns jätteskönt. Hjärna, hjärta, blodkärl, njurar och allt annat viktigt på insidan såg helt normalt ut, hon hade två armar och två ben, hel ryggrad, och ansiktet såg också normalt ut. Så så vitt vi vet är Mini en helt frisk liten bebis i slutet av vecka 17, och hen är ca 18 cm lång.

Vi blev tillbakaflyttade två dagar och beräknat förlossningsdatum är nu den 25.e april (förut var det den 23:e).

Sen var vi hos Dr. Ewa, och det var ett jättebra besök. Hon mätte min tapp, som är hela 4 cm och ser ordentligt sluten ut hela vägen (hurra!), och svarade på alla mina frågor om allt från om det ska tas några infektionsprover (det ska det inte om jag inte visar några tecken på att ha infektion, men jag kunde ändå lämna urinprov hos min BM) till om sammandragningarna kan vara farliga (svårt att säga, men om de blir tätare eller om jag är orolig för något annat var det bara att ringa eller åka dit när som helst) till hur värsta scenariot ser ut.

Det sista beror på vad som eventuellt händer, och när. Om jag börjar öppna mig och riskerar att "spränga" cerklaget så måste det klippas, oavsett vilken vecka jag är i. Om jag får vattenavgång eller infektion måste de vara aktiva (eftersom vattenavgång också kan ge infektion) och bekämpa det, men då gör det inte direkt något för att behålla barnet i magen, eftersom både Mini och jag kan bli riktigt sjuka av infektion.

Efter 22 hela veckor försöker de stoppa förlossningen och ge Mini kortison som hjälper lungorna att mogna (det fick jag med Alice också), men inte om vi kommit så långt som till vecka 32 (då räknas barnets chanser som så stora att förlossningen får starta).

Det var skönt att få höra vad vi kan vänta oss om det går dåligt, eftersom det är det enda jag egentligen kan se om jag tänker framåt (fast naturligtvis hoppas jag och D lika mycket som alla ni andra att det ska gå bra, och är beredda att kämpa tills det inte finns ens en gnutta hopp kvar).

Och läkaren är jättebra, hon lyssnar och förklarar och tar sig tid att svara på alla mina konstiga frågor. Vi har träffat henne två gånger i rad nu (bara det känns ju bra), och förhoppningsvis är hon i tjänst även nästa gång.

Jag kan inte säga att jag har slappnat av för att vi har fått goda nyheter (jag är fortfarande väldigt rädd för att sammandragningarna ska visa sig vara farliga för tappen), men jag har iaf inte panik just nu, och det räcker bra.

Mini gör sig påmind allt oftare och starkare där hon (får vi väl säga nu) buffar runt  i magen, och det får mig att le varenda gång.

/L