Det går upp och ner och upp igen
De senaste dagarna har varit nervösa, eftersom jag har känt nya och obehagliga saker i kroppen som jag inte känner igen från någon av de andra graviditeterna. Det har gjort det svårt att sova och därför at göra något vettigt på dagarna. Jag har vridit och vänt på mig och försökt analysera varje liten förändring i kroppen, och förgäves försökt övertyga mig själv om att det inte är någon fara, att cerklaget inte gett upp och att graviditeten är på väg mot ett alldeles för tidigt slut.
Om och om igen har jag rabblat listan på varningstecken jag fått av läkarna:
"inget blod, ingen feber, ingen infektion, inga sammandragningar", och bockat av den punkt för punkt.
Och inget av det hände, men de obehagliga känslorna och smärtan i bäckenet slutade inte.
Så, i eftermiddags tog jag mig i kragen och ringde till MVC, och fick en tid hos min BM. Jag kom för sent, eftersom jag glömde bort att det tar mig dubbelt så lång tid att ta mig någonstans till fots nu när jag inte vågar gå fortare än vad de flesta människor som behöver rullator brukar ta sig fram. Dessutom var jag extra nervös idag, eftersom det var första gången jag var ute och rörde på mig ensam sedan innan operationen.
Yvonne (min BM) var lite stressad när jag väl kom fram eftersom hon hade en annan tid att passa, men hon tog väl hand om mig när jag förklarat varför jag var där. Jag fick en snabb undersökning, och så fick jag lyssna på Minis hjärtslag för att lugna ner mig. Hen hade fina hjärtljud, och sparkade rakt in i mikrofonen! :)
Så det är bra med vårt lilla pyre, men med mammans kropp är det just nu sämre. Jag har både fått ont av foglossning och tidiga känningar av åderbråck, fast jag bara är i vecka 17. Det gör ont och det skaver, och jag känner mig gammal och trött i kroppen.
Fast, BM var å andra sidan rätt säker på att mina besvär inte kommer från cerklaget, och det känns ju skönt. Nästa vecka ska vi på rutinultraljudet och mätning av livmoderhalsen, och än så länge ser det ju fortfarande ut som att cerklaget fungerar och att Mini är säkert "inlåst".
Och bara det fortsätter så kan jag stå ut med vad som helst, för Minis skull.
Men klaga, det tänker jag göra ändå! :)
/L
Om och om igen har jag rabblat listan på varningstecken jag fått av läkarna:
"inget blod, ingen feber, ingen infektion, inga sammandragningar", och bockat av den punkt för punkt.
Och inget av det hände, men de obehagliga känslorna och smärtan i bäckenet slutade inte.
Så, i eftermiddags tog jag mig i kragen och ringde till MVC, och fick en tid hos min BM. Jag kom för sent, eftersom jag glömde bort att det tar mig dubbelt så lång tid att ta mig någonstans till fots nu när jag inte vågar gå fortare än vad de flesta människor som behöver rullator brukar ta sig fram. Dessutom var jag extra nervös idag, eftersom det var första gången jag var ute och rörde på mig ensam sedan innan operationen.
Yvonne (min BM) var lite stressad när jag väl kom fram eftersom hon hade en annan tid att passa, men hon tog väl hand om mig när jag förklarat varför jag var där. Jag fick en snabb undersökning, och så fick jag lyssna på Minis hjärtslag för att lugna ner mig. Hen hade fina hjärtljud, och sparkade rakt in i mikrofonen! :)
Så det är bra med vårt lilla pyre, men med mammans kropp är det just nu sämre. Jag har både fått ont av foglossning och tidiga känningar av åderbråck, fast jag bara är i vecka 17. Det gör ont och det skaver, och jag känner mig gammal och trött i kroppen.
Fast, BM var å andra sidan rätt säker på att mina besvär inte kommer från cerklaget, och det känns ju skönt. Nästa vecka ska vi på rutinultraljudet och mätning av livmoderhalsen, och än så länge ser det ju fortfarande ut som att cerklaget fungerar och att Mini är säkert "inlåst".
Och bara det fortsätter så kan jag stå ut med vad som helst, för Minis skull.
Men klaga, det tänker jag göra ändå! :)
/L
Kommentarer
Trackback
