livetefteralice

Och säkert bara för att jag gnällde om det igår så fick jag i morse ett telefonsamtal från en trevlig kvinna på Specen som sa att nu hade en ny remiss blivit skickad, och min läkare ville att jag skulle få veta det :)

I fredags var vi bjudna på spelkväll hemma hos goda vänner, som snart ska få sitt första barn. Jag var lite nervös över det innan vi gick dit, men det var inga problem alls: det gör verkligen skillnad om magen sitter på någon som jag känner och tycker om. Vad som däremot gjorde att det sög till i magen när jag steg innanför dörren var ett litet blont huvud som visade sig i korridoren. "Det här klarar jag inte av", tänkte jag, innan jag insåg att det inte var ett helt främmande barn. Det var Lilla H, som jag redan träffat en gång (fast då höll jag mig på avstånd från henne), och hon visade sig vara en väldigt nyfiken och kärvänlig liten människa som gärna ville sitta i knäet på både mig och D. Så efter en stund satt jag där vid ett bord, mitt i ett parti Domonion, med en liten tjej i knäet.

Och vet ni vad, det gick bra! Jag tittade ner på hennes blonda huvud utan att tänka på att Alice borde ha varit i ungefär Lilla Hs ålder, och att hon troligen också hade varit blond. Det var nästan som förr, innan Alices död, då jag älskade att umgås med barn och bara tyckte att det var mysigt.

Där fick du, döden! Jag är inte helt igenom bitter och förstörd av ditt intåg i mitt liv.

"Reaktioner", skrev jag i rubriken, ja. De sista dagarna av förra veckan och idag har jag haft en av mina Solvändor på mig på praktiken tillsammans med namnsmycket, och idag kom den på tal. Det var någon som tyckte att den var fin, och undrade vad det var. Jag förklarade att den kom från Spädbarnsfonden, att jag köpt den på en av deras träffar, och så tog jag sats för mig själv och sa att jag hade den därför att jag själv har förlorat tre barn. Och så var det bra med det. Jag förklarade inte närmare, och jag fick inga följdfrågor. Vi fortsatte prata om märken som man kan köpa för välgörande ändamål, och fortsatte fika.

Det kändes som att det vägde upp lite för i fredags, när jag hade ett tillfälle att prata om barnen men inte orkade (det handlade om namntrender och en annan i personalen berättade hur hans barn fått sina namn), och som jag i efterhand blev ledsen över. Och skämdes lite, för att jag ju hade kunnat säga på tal om att det är inne med "tant- och farbror"-namn: "Ja, vi gav våra barn såna namn, de heter Alice, Eskil och Max". Men det gjorde jag inte, och efteråt fick jag dåligt mamma-samvete. Jag var helt enkelt rädd för den naturliga följdfrågan om hur gamla mina barn är, och jag känner väl inte att jag har fått den typen av kontakt med den här personen att jag ville riskera att börja gråta inför honom mitt i ett vardagligt samtal. Hur som helst, det kändes bra att äntligen ha sagt något om barnen på praktiken, och det utan att börja gråta till och med.

Men det var inte min egen reaktion som jag blev förvånad över egentligen, utan att hon som frågade mig om Solvändan kände till Spädbarnsfonden. Jag har hittills inte träffat på någon som gör det utan att antingen själv vara drabbad av spädbarnsdöd eller vara anhörig till en förälder som mist ett barn, eller som arbetar inom vården. Jag undrar om hon tillhör en av de kategorierna, men jag vill inte fråga. Hon förklarade inte då, och jag vill inte snoka.

Men jag vill hoppas att en dag är det lika naturligt att känna till Spädbarnsfonden och varför deras arbete behövs, som att känna till att det finns fonder för dem som drabbats av cancer eller hjärt-och kärlsjukdom. För det ska inte vara mer tabu att prata om att små barn dör av oförklarliga och ovanliga anledningar, än att de (och många andra grupper av människor) dör av hjärtproblem eller cancer.

Det är väl det som är kärnan i att jag vill prata om våra små även när det gör ont, för att jag vill att folk ska veta att det händer. Så att nästa föräldrapar som drabbas av det värsta kan få ett lite bättre bemötande från sjukvårdpersonal och anhöriga, och få stöd och tröst istället för oförstående och välmenad klumpighet.

För att alla ska veta att man inte säger att ett älskat barn som dött i magen eller för att det fötts för tidigt är ett missfall. För att det inte gör mindre ont med tiden, eller för att flera av ens barn dör. Eller för att man får levande barn, för den delen. Jag vill att folk ska förstå att våra barn räknas, att de är älskade, saknade och viktiga.
Och då får jag väl stå ut med att visa lite av min smärta och mina tårar inför främlingar ibland, helt enkelt.



/L