Det parallella livet
I helgen hade UNT ett reportage från staden Pripjat, i "den förbjudna zonen" runt Tjernobyl i Ukraina (länken går till en halvdålig Wikipedia-artikel, men det var det bästa jag hittade), och jag blev helt fascinerad av bilderna därifrån.
Dels för att det påminner mig om Pompeji och Herculaneum på så vis att Pripjat är fruset i tiden. Staden evakuerades utan förvarning och med löfte om att alla skulle få komma tillbaka hem om bara några dagar. Så precis som i de antika romerska städerna är de flesta hus kvar så som de såg ut den dagen. Ägodelar och husdjur lämnades kvar, folk uppmanades att bara med sig viktiga papper som id-handlingar, några få personliga tillhörigheter, och eventuellt lite mat. Och eftersom ingen fick återvända blev allt kvar så som det såg ut till en början. Under 2000-talet plundrades staden på allt som fortfarande var tillräckligt helt för att ha något värde, men husen står kvar, och enligt bilderna i reportaget finns rester av möbler, leksaker, fotografier och sådant också kvar.
Numera kan besökare få tillstånd att komma in i Pripjat med guide och om de har geigermätare med sig, så det finns en hel del foton på nätet.
De är vackra men sorgliga: hus som sakta med säkert blir överväxta av grönska, högar av gasmasker, trasiga skolbänkar, dockor och åkattraktioner, och så gatukonsten....
Det andra som jag fastnade för i artikeln var nämligen två bilder av gatukonst på väggarna i Pripjat. Den har tillkommit efter hand som det har blivit lite säkrare att vistas i staden, och att döma av fotona jag sett finns de ganska många målningar av människor. Ofta är motivet just barn - en liten flicka som fiskar på väggen i den övergivna simhallen, en pojke i solgul tröja som gör en grimasch målad brevid en tom dörröppning, och många andra.
(Den här bilden kommer från http://www.woostercollective.com)
Som om några av alla de människor som bodde i staden har lämnat kvar sin skugga på väggarna...
Men det var de här två som verkligen högg tag i hjärtat på mig:
Två silhuetter av barn som leker, som inte riktigt finns där, men nästan. Det är ju så min familj ser ut: mina barn finns med mig varje dag, men de syns inte. Katarina har skrivit en del om "det parallella livet" på sistone, alltså det liv där våra barn borde finnas, det liv vi tänker oss att vi skulle ha haft med dem. Jag borde ha en snart tvåårig dotter hemma, eller två precis ett år fyllda söner. Istället ser min familj ut så där - mina barn är skuggor som nästan bara jag och deras pappa ser.
Och jag fick sån lust att måla en liten tjej och två små killar på en vägg i varje rum, så att det syns att de också bor här. Fast det kommer jag inte att göra, dels för att vi inte får måla på tapeten, och dels för att det kanske snarare blir ännu en sorglig påminnelse om att Alice, Eskil och Max inte lever, än ett sätt för mig att ge dem plats, att trotsigt visa upp att jag visst har barn och visst är mamma.
Men kanske kunde jag göra något av idén ändå.... En tatuering, kanske, eller en tavla. Eller så kunde vi leka med idén som D hade för något år sedan att måla Totoro, Satsuki och Mei från filmen "Tonari no Totoro" längst ner på en vägg. Vi skulle kunna byta ut de två flickorna mot en flicka och två pojkar, eller låta alla barnen representeras av små figurer. Det skulle kunna bli riktigt fint!
Och för er som inte vet vad Totoro är eftersom ni inte sett filmen, gå och titta här.
Och här. Och här. Och sen kan ni få låna filmen av mig :)
/L
Dels för att det påminner mig om Pompeji och Herculaneum på så vis att Pripjat är fruset i tiden. Staden evakuerades utan förvarning och med löfte om att alla skulle få komma tillbaka hem om bara några dagar. Så precis som i de antika romerska städerna är de flesta hus kvar så som de såg ut den dagen. Ägodelar och husdjur lämnades kvar, folk uppmanades att bara med sig viktiga papper som id-handlingar, några få personliga tillhörigheter, och eventuellt lite mat. Och eftersom ingen fick återvända blev allt kvar så som det såg ut till en början. Under 2000-talet plundrades staden på allt som fortfarande var tillräckligt helt för att ha något värde, men husen står kvar, och enligt bilderna i reportaget finns rester av möbler, leksaker, fotografier och sådant också kvar.
Numera kan besökare få tillstånd att komma in i Pripjat med guide och om de har geigermätare med sig, så det finns en hel del foton på nätet.
De är vackra men sorgliga: hus som sakta med säkert blir överväxta av grönska, högar av gasmasker, trasiga skolbänkar, dockor och åkattraktioner, och så gatukonsten....
Det andra som jag fastnade för i artikeln var nämligen två bilder av gatukonst på väggarna i Pripjat. Den har tillkommit efter hand som det har blivit lite säkrare att vistas i staden, och att döma av fotona jag sett finns de ganska många målningar av människor. Ofta är motivet just barn - en liten flicka som fiskar på väggen i den övergivna simhallen, en pojke i solgul tröja som gör en grimasch målad brevid en tom dörröppning, och många andra.
(Den här bilden kommer från http://www.woostercollective.com)
Som om några av alla de människor som bodde i staden har lämnat kvar sin skugga på väggarna...
Men det var de här två som verkligen högg tag i hjärtat på mig:
Två silhuetter av barn som leker, som inte riktigt finns där, men nästan. Det är ju så min familj ser ut: mina barn finns med mig varje dag, men de syns inte. Katarina har skrivit en del om "det parallella livet" på sistone, alltså det liv där våra barn borde finnas, det liv vi tänker oss att vi skulle ha haft med dem. Jag borde ha en snart tvåårig dotter hemma, eller två precis ett år fyllda söner. Istället ser min familj ut så där - mina barn är skuggor som nästan bara jag och deras pappa ser.
Och jag fick sån lust att måla en liten tjej och två små killar på en vägg i varje rum, så att det syns att de också bor här. Fast det kommer jag inte att göra, dels för att vi inte får måla på tapeten, och dels för att det kanske snarare blir ännu en sorglig påminnelse om att Alice, Eskil och Max inte lever, än ett sätt för mig att ge dem plats, att trotsigt visa upp att jag visst har barn och visst är mamma.
Men kanske kunde jag göra något av idén ändå.... En tatuering, kanske, eller en tavla. Eller så kunde vi leka med idén som D hade för något år sedan att måla Totoro, Satsuki och Mei från filmen "Tonari no Totoro" längst ner på en vägg. Vi skulle kunna byta ut de två flickorna mot en flicka och två pojkar, eller låta alla barnen representeras av små figurer. Det skulle kunna bli riktigt fint!
Och för er som inte vet vad Totoro är eftersom ni inte sett filmen, gå och titta här.
Och här. Och här. Och sen kan ni få låna filmen av mig :)
/L
Kommentarer
Postat av: Tildas mamma
Vilka sorgliga bilder på "skuggbarnen". Fast samtidigt väldigt fina och tänkvärda.
Jag älskar Totoro! Kul att se att vi är många som upptäckt den filmen. Howl´s moving castle kan jag också rekommendera, om du inte redan sett den. Japansk anime när den är som bäst :-)
Kram, Tildas mamma
Trackback
