livetefteralice

Det är vad jag har idag. Eller rättare sagt så saknar jag barnen mer än vanligt. Många små påminnelser om vad vi skulle ha haft nu samlas som i en sorgedamm och till slut sprängs vallarna.

Jag är tillbaka i samma stadium som jag var precis efter Alices död, där i princip vad som helst kunde påminna mig om att hon var borta, men att det därför inte var självklart att samma saker gjorde ont varje gång. Att min lärare i digital dokumenthantering med självklarhet kan nämna sin dotter i ett vardagligt samtal, att jag parkerar min cykel med utsikt över Uppsala gamla kyrkogård varje morgon som jag är i skolan kan kännas som ganska självklara påminnelser.

Att jag började gråta under cykelturen på vägen hem, när solen strålade ner genom lövverket ovanför mitt huvud och början av "Come What May" från Moulin Rouge spelades i mina hörlurar, och att det fick mig att sakna mina söner är kanske lite mer oväntat. Men det är dem jag sörjer mest nu, Eskil och Max upptar den där platsen i min hjärna som altid ligger och lurpassar, och som då och då tar över alla tankar, samtidigt.

Och jag har haft "flashbacks", oväntade och ovälkomna minnesbilder från pojkarnas förlossning i flera dagar nu. De är väldigt svåra att värja sig emot.

Lägg till det här de dubbla känslorna avundsjuka och glädje som varje nytt beskerd om graviditeter bland släkt och vänner för med sig: ibland (oftast, till och med) ÄR jag verkligen och helt uppriktigt glad för deras skull, men det är ju en sådan "slag-i-magen-påminnelse" om att våra barn är borta. Och jag saknar att vara gravid, jag längtar efter att få vara det igen och efter en trygg och lycklig förlossning. Tänk att få ta med sig ett barn hem, och inte lämna det på sjukhuset....

/L